Varför skall det vara så obegripligt svårt att föra en sansad debatt om vårt lands säkerhetspolitiska alternativ? Den frågan ställde sig i tiden Elisabeth Rehn, Ole Norrback och Jan-Erik Enestam. Samma fråga ställer även jag mig idag efter att ha försökt mig på ett resonemang om de statliga inbesparingarnas effekter på försvarsförmågan.

Nämn ordet “Nato” och du har omedelbart en stämpel i pannan. Därefter avlöser de avsiktliga missförstånden, mediala felciteringarna och vettlösa rubriksättningarna varandra - och debatten har än en gång kört fast.

Min poäng med intervjuerna i Savon Seudun Sanomat, MTV3 och YLE:s morgonteve förra veckan var att föra ett resonemang kring risken med att spara för mycket - eller på fel sätt - i försvarsbudgeten. Sker detta kan det leda till försvagad försvarsförmåga, alltså ett säkerhetsunderskott som i såfall måste täckas på annat sätt. Då ökar argumenten för att vi måste stärka säkerheten genom en alliering.

För vi kan inte försätta oss i en situation där vi med vett och vilja hyvlar ned försvarsförmågan utan att samtidigt ha en vision om hur vi, med vårt oförändrade geopolitiska läge, ämnar säkra förmågan att försvara hela vårt land i framtiden. Minus 200 miljoner - i praktiken mellan 300-400 miljoner - är mycket pengar i vår försvarsbudget.


Men knappt har jag sagt detta innan rubrikerna påstår att “Wallin flaggar för Nato” eller “Wallin borde lyssna på folket” eller “Wallin följer inte regeringsprogrammet”. Någon sade sig till och med veta, att jag “i tider av finansiella svårigheter skall trygga sitt försvar genom medlemskap i Nato.”. Tvärtemot vad de förenklande rubrikerna påstår har jag inte föreslagit detta. Tvärtom har jag i varje inlägg upprepat vad regeringsprogrammet säger: att Finland inte förbereder en medlemskapsansökan under denna valperiod.

Att resonera kring sparåtgärdernas betydelse för svarsförmågan är ingalunda automatiskt ett ställningstagande för eller emot Natomedlemskap. Snarare är det ett försök att bedöma konsekvenserna av en händelsekedja, som vi förvisso själva kan påverka nationellt - i önskad riktning. Det är bara rimligt att både beslutsfattarna själva och den stora allmänheten vet vilka effekter politiska beslut har på samhällets vitala funktioner - före besluten fattas.

Landets säkerhet är ingen konjunkturfråga. Det sade jag redan före valet, bland annat i YLE:stora valdebatt.

Självfallet kan man inte motivera en militär alliering med enbart kostnadsargumentet. Också ett Nato-medlemskap kostar. Snarare är det den nationella försvars- och säkerhetspolitiska helhetsbilden och bedömningen som fortsättningsvis väger tyngst. I klartext frågan om ett Natomedlemskap förstärker eller försvagar Finlands säkerhet i ett läge, där vår nationella försvarsbudget kommer att krympa, med de effekter detta kan ha på försvarsförmågan.

Exakt detta är också kärnan i den fråga jag försökt ventilera.

Men okej, visst kan vi också låtsas att världen inte alls förändrats. Vi kan spänna blåvita skygglappar för ögonen och glömma att hela det forna östblocket anslutit sig till antingen EU eller Nato - i de flesta fall både och. Vi kan inbilla oss att Nato fortfarande är en elak USA-styrd Atlantpakt av det kalla krigets snitt. Vi kan försöka förtränga det synnerligen intressanta faktum, att det tudelade Europas osannolika symbol för isaolationism - Albanien - numera anslutit sig till Nato.

Då kan det lätt gå som i början av 1990-talet, när man inte fick ta bokstavskombinationen EG i sin mun utan att omedelbart få släggan i skallen. Fråga bara ledande SFP-politiker, Paavo Lipponen och några andra modiga opinionsbildare från den tiden hur det gick till. Ända tills det plötsligt skulle gå till på annat sätt. När den utrikespolitiska ledningen fann tiden mogen, var det ju plötsligt bråttom: en EG-debatt skulle föras i expressfart när ansökan de facto redan var avgjord. Locket på - tills locket inte ens längre fanns.

Har vi lärt oss något av våra tidigare diskutabla debattkulturer skall vi sluta bedra oss själva och slå stämplar i pannan på varandra. Tvärtom: Det enda sättet att få in Natodebatten på en vettig våglängd är att fortsätta föra den - öppet, fördomsfritt och utan Kainsmärken. Som försvarsminister, medlem i regeringens utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskott (utva) och partiledare är det både min rättighet och plikt att delta i denna debatt.

Också regeringsprogrammets skrivning om att “Finland behåller möjligheten att söka om Natomedlemskap” är de facto snarast en uppfodran till fortsatt diskussion om våra säkerhetspolitiska linjeval i framtiden. Att Nato-medlemskap sedan skulle förutsätta den utrikespolitiska ledningens, den övriga politiska ledningens och inte minst folkets stöd är självklart.

Men ifall vi någongång skall nå dit behövs det mera ord och färre släggor. Och av medierna större förmåga att sluta förenkla det som sagts och istället analysera nyanserna - också med risken att sanningen spolierar en god juttu.

Finländsk politik befinner sig på välförtjänt grönbete efter en vår, som blev tuffare än väntat. Bra så eftersom ministrarna, speciellt de nya, nu hinner läsa in sig. I augusti är smekmånaden slut. Då skall sparkraven omsättas till beslut och bakas in i budgetförslaget 2012 och budgetramarna 2012-15.

Som partiordförande är jag nöjd med SFP:s position i den nya regeringen. Trots utgångsbudet på bara en ministerportfölj blev det slutligen två. Därtill leder vi två hela ministerier – inte halvor - för första gången på 20 år. Detta vittnar om goda förhandlingsresultat i Ständerhuset, men också den respekt SFP åtnjuter bland kollegerna. Förtroende är ett viktigt kapital i politiken. Det skaffar man sig bara genom att ta ansvar för helheter och välja sina strider. Då kan man också gynna sina egna särintrtessen.

Detta har varit SFP:s roll i de sju regeringar sedan 1994 jag medverkat i som medarbetare eller minister – och redan långt tidigare.

Att i försvarsministeriet ta plats i raden av SFP:are i detta ministerium är självfallet en stor ära. Arvet efter namn som Kristian Gestrin, Carl Olaf Homén, Ingvar S. Melin, Elisabeth Rehn, Ole Norrback och Jan-Erik Enestam förpliktigar. Samtidigt är kontrasten till kulturministerskapet stor. I förra jobbet steg statsanslagen med nära 40% under valperioden. Kulturministern fick agera julgubbe. Nu vankas hårt sparande. Försvarsbudgeten, idag 2,7 miljarder, skall vara över 200 miljoner mindre år 2015. Det betyder att hela försvarets uniform måste sprättas upp och sys in.

Själv ansåg jag redan i valrörelsen att sparkravet var överstort. Visst, också försvaret skall spara då alla andra gör det. Samtidigt är Finlands trygghet ingen konjunkturfråga. Cyberattacker mot datasystem, epidemier, okontrollerade flyktingströmmar, miljökatastrofer eller terrorism är nya hotbilder, som kompletterar de traditionellt militära vi alltid umgåtts med. De kräver smidigt myndighetssamarbete, underrättelseverksamhet, internationellt samarbete – men också ett trovärdigt nationellt försvar.

Den trovärdigheten består av viljan och förmågan att försvara vårt land. De bägge hänger ihop. Säckar förmågan ihop minskar motivationen. Då är alternativet ökat beroende av andras militära beredskap, alltså djupare integration i organiserat försvarssamarbete. Därmed betyder ökade sparkrav mot försvaret också växande motiv för exempelvis ett finländskt Nato-medlemskap på sikt.

Nu gäller det att verkställa regeringsprogrammets sparkrav utan att försvarsförmågan skadeskjuts. Det blir en svettig marsch. Teknologiutvecklingen galopperar och försvarsmaterialet föråldras snabbt. Det måste förnyas, men binder upp stora delar av försvarsbudgeten. Samtidigt kräver försvarsförmågan också en utbildad reserv, som vilar på allmän värnplikt och repövningar. Också dessa sväljer pengar.

Alltså återstår att spara i strukturerna. Om fyra år kommer försvarsmaktens regionala närvaro att vara mindre än idag. Värnplikten reformeras även om tjänstgöringstiden inte skulle förkortas nämnvärt.

Mitt i förändringen är det viktigt att också den svenskspråkiga beväringsutbildningen i enlighet med regeringsprogrammet tryggas på sätt som lagen – i praktiken spåklagen - förutsätter. Oddsen är god eftersom både försvarsministern och den språklagsansvariga justitieministern tar ansvar för helheten och för de finlandssvenska domänernas framtid.

Finländsk politik befinner sig på välförtjänt grönbete efter en vår, som blev tuffare än väntat. Bra så eftersom ministrarna, speciellt de nya, nu hinner läsa in sig. I augusti är smekmånaden slut. Då skall sparkraven omsättas till beslut och bakas in i budgetförslaget 2012 och budgetramarna 2012-15.

Som partiordförande är jag nöjd med SFP:s position i den nya regeringen. Trots utgångsbudet på bara en ministerportfölj blev det slutligen två. Därtill leder vi två hela ministerier – inte halvor - för första gången på 20 år. Detta vittnar om goda förhandlingsresultat i Ständerhuset, men också den respekt SFP åtnjuter bland kollegerna. Förtroende är ett viktigt kapital i politiken. Det skaffar man sig bara genom att ta ansvar för helheter och välja sina strider. Då kan man också gynna sina egna särintrtessen.

Detta har varit SFP:s roll i de sju regeringar sedan 1994 jag medverkat i som medarbetare eller minister – och redan långt tidigare.

Att i försvarsministeriet ta plats i raden av SFP:are i detta ministerium är självfallet en stor ära. Arvet efter namn som Kristian Gestrin, Carl Olaf Homén, Ingvar S. Melin, Elisabeth Rehn, Ole Norrback och Jan-Erik Enestam förpliktigar. Samtidigt är kontrasten till kulturministerskapet stor. I förra jobbet steg statsanslagen med nära 40% under valperioden. Kulturministern fick agera julgubbe. Nu vankas hårt sparande. Försvarsbudgeten, idag 2,7 miljarder, skall vara över 200 miljoner mindre år 2015. Det betyder att hela försvarets uniform måste sprättas upp och sys in.

Själv ansåg jag redan i valrörelsen att sparkravet var överstort. Visst, också försvaret skall spara då alla andra gör det. Samtidigt är Finlands trygghet ingen konjunkturfråga. Cyberattacker mot datasystem, epidemier, okontrollerade flyktingströmmar, miljökatastrofer eller terrorism är nya hotbilder, som kompletterar de traditionellt militära vi alltid umgåtts med. De kräver smidigt myndighetssamarbete, underrättelseverksamhet, internationellt samarbete – men också ett trovärdigt nationellt försvar.

Den trovärdigheten består av viljan och förmågan att försvara vårt land. De bägge hänger ihop. Säckar förmågan ihop minskar motivationen. Då är alternativet ökat beroende av andras militära beredskap, alltså djupare integration i organiserat försvarssamarbete. Därmed betyder ökade sparkrav mot försvaret också växande motiv för exempelvis ett finländskt Nato-medlemskap på sikt.

Nu gäller det att verkställa regeringsprogrammets sparkrav utan att försvarsförmågan skadeskjuts. Det blir en svettig marsch. Teknologiutvecklingen galopperar och försvarsmaterialet föråldras snabbt. Det måste förnyas, men binder upp stora delar av försvarsbudgeten. Samtidigt kräver försvarsförmågan också en utbildad reserv, som vilar på allmän värnplikt och repövningar. Också dessa sväljer pengar.

Alltså återstår att spara i strukturerna. Om fyra år kommer försvarsmaktens regionala närvaro att vara mindre än idag. Värnplikten reformeras även om tjänstgöringstiden inte skulle förkortas nämnvärt.

Mitt i förändringen är det viktigt att också den svenskspråkiga beväringsutbildningen i enlighet med regeringsprogrammet tryggas på sätt som lagen – i praktiken spåklagen - förutsätter. Oddsen är god eftersom både försvarsministern och den språklagsansvariga justitieministern tar ansvar för helheten och för de finlandssvenska domänernas framtid.

Så har då Sauli Niinistö tagit bladet från munnen och lanserat sig själv som kandidat-kandidat i presidentvalet. Alltså ställer han upp som kandidat, ifall det finns ett tillräckligt stöd på fältet. Med den signalen vill han klokt nog vinnlägga sig om att han skulle bli mer än bara samlingspartiets kandidat. Alla gallupmätningar tyder på att så är fallet. Niinistö har ju snuddat vid enkel majoritet i flera mätningar en längre tid redan. Detta beror säkert dels på hans popularitet, men också dels på en annan viktig omständighet: det övriga startfältet har saknats.

Trots detta råder det inga tvivel om att Niinistö är storfavorit inför valet om ett halvår. Visserligen har den politiska närhistorien visat att man inte skall leda presidentgalluparna för tidigt. Det kan Eeva Kuuskoski (1994) eller Elisabeth Rehn (2000) berätta mera om. Sistnämnda har också den motsatta erfarenheten. Inför valet 1994 reste hon ju sig från incognito till gallupraket och så nästan president på bara några veckor.

Där har vi också åsnebryggan till frågan, som många i och kring SFP åter ställer sig: hur skall SFP begå i presidentvalet 2012? Egen kandidat eller inte? På goda grunder tror jag att denna fråga är av intresse också i andra politiska kretsar, även i de kring Sauli Niinistö.

I grunden påminner SFP-upplägget inför valet 2012 om alla tidigare presidentupplägg. Nyttan med att synas och profileras med en lyskraftig egen kandidat vägs mot mödan och kostnaden en ordentlig kampanj förutsätter. Sistnämnda gäller speciellt i ett läge där utgången av olika orsaker kan anses vara given. Så var det åtminstone 2006 då den sittande, populära presidenten var kandidat för återval och utmanades av en stark profil - Niinistö. Ändå valde SFP att ha en egen kandidat.

Att Henrik Lax sedan skulle få bara 1,8 procent visste vi först på valkvällen. Efterklokheten grasserade utan gränser. Ändå vet vi att Lax i substans tillförde kampanjen mycket sådant som annars inte hade fått samma utrymme. Så som diskussionen om Ryssland och Nato - två viktiga utrikespolitiska element, eller hur?

Nu står SFP åter inför samma vägval. Men situationen är ändå olik 2006 - till det bättre, så att säga. Den sittande presidenten kan inte längre ställa upp för återval. Den sittande presidenten är en kvinna, något som (precis som med “isbrytaren” Rehn 1994) mobiliserat väljare över alla gränser, oavsett politiska preferenser sådär till vardags. Just nu är det ganska tunnsått med potentiella kvinnliga kandidater. Niinistö är man liksom den andra redan nominerade kandidaten Pekka Haavisto. Också i övriga partier nämns mest manliga namn.

Detta öppnar åtminstone en nisch på vid gavel för oss andra. Plus att en hel del värderingar, relaterade till SFP:s naturliga minoritetsperspektiv, förtjänar en synlig roll i just denna valkampanj. Minns vilken snålblåst som viner kring det mångkulturella, de språkliga rättigheterna och invandningen - för att ta några exempel. Frågor som också andra kandiater, säkert också Sauli Niinistö, på ett trovärdigt sätt kan ta sig an, men som inte kan ha för många försvarare heller.

Därför är min utgångspunkt som partiledare att SFP också den här gången skall ha en egen presidentkandidat. Det sade jag redan för ett knappt ett år sedan. Då hade jag också ett viktigt tillägg: denna kandidat är inte jag själv. Också detta håller jag fast vid, även om jag fått en del intressanta förslag om saken.

Då SFP:s partistyrelse samlas på nytt efter sommaren är presidentfrågan ett naturligt tema. Under sommaren kommer sådana diskussioner att föras, som förhoppningsvis gör att vi är klokare i september. Extra partidag har redan aviserats i slutet av oktober. Där slås SFP:s handlingslinje fast - förhoppningsvis i form av en egen kandidat, som är beredd att ge SFP och våra värderingar profil och synlighet vida över de traditionella parti- och landskapsgränserna.

Precis som 1994.

Efter en tids virtual tystnad på denna blogg försöker jag åter hitta tid för både den och för Facebook. Åtminstone ibland. Orsaken är att det åter finns lite mera tid att skriva av sig. Dessutom saknas det ju inte action i politiken just nu. Allt ryms inte på FB, som tillåter bara 420 tecken. Därför denna nypremiär för detta forum för resonemang.

Då detta skrivs har det gått tjugotvå timmar sedan SDP och vänsterförbundet tog sitt pick och pack och lämnade Ständerhuset - och regeringsförhandlingarna. Inte oväntat finns det olika versioner om vem som sade vad inne i mötesrummet innan uppbrottet var ett faktum. Jag vet vad som hände och vad inte. Jag var där.

Men ändå anser jag att det är en delvis meningslös diskussion. Faktum är att vänstern inte kunde acceptera att medvärdesskatten figurerade som ett bärande element i det skattepaket, som hade varit den ena halvan av projektet att bryta statens skuldsättning senast 2015. Alltså projektet med vilket den nya regeringen hade signalerat att den tar den ökande och med tanke på morgondagens generationer oetiska budgetobalansen på allvar.

Förstås kan man lyfta på hatten för vänsterpartierna att de inte prutade på detta sitt valbudskap att inmte röra momsen. Och bryter man ut momsen från sitt sammanhang ser det ju ut som att vänstern stod på en lilla människans sida, mot de elaka borgarnas plattskattevurmande. Men vet ni vad. Så enkelt var det inte. Det fanns ett sammanhang, en kontext, från vilken momsfrågan bröts ut. Och den helheten hade innehållit betydande sociala rättvise-element, som nu kastades överbord. Det gör mig sorgsen.

På förhandlingsbordet fanns nämligen också ett paket av åtgärder, värda flera hundra miljoner euro, som hade gynnat köpkraften för uttryckligen de med de allra lägsta inkomsterna. I förhandlingarnas mest kritiska skede på onsdagseftermiddagen tog SFP sin sedvanliga roll som medlare och föreslog ytterligare kompenserande åtgärder för att bromsa effekterna med höjd moms - uttryckligen för de fattigaste grupperna i samhället. Hela paketet hade nollat effekterna med höjd moms, mångfaldigt.

Men nej.

Utmarschen betyder i praktiken detta: fyrtio dagar efter riksdagsvalet saknar republiken fortfarande ny regering. Okej, i ett historiskt perspektiv är situationen inte särskilt märkvärdig i sig. Kekkonen på sin molntapp med två riksdagsupplösningar 1972 och 1975 på sitt samvete känner antagligen bara en värmande våg av nostalgi just nu. Men för oss lite yngre är situationen ny. Vi har blivit bortskämda med relativt snabba regeringsbildningar och sedan regeringar, som ganska exakt återspeglar valresultatet. Eftersom resultatet varit enkelt att tolka och verkställa.

Redan på valnatten mellan 17 och 18 april insåg de flesta att läget denna gång kommer att vara ett annat. Också med samlingspartiet, sannfinländarna och SDP som stomme hade förhandlingarna garanterat blivit svåra. Svåra blev de bevisligen också med den “sixpack” som i tretton dagar slet sittmusklerna och munlädret på Ständerhuset. Orsak: de sex partiernas valprogram skiljde sig från varandra som natt och dag. Minns: Det gjorde de också 1995. Men då slipade partierna ned sina vassaste kanter - i ansvarsbärandets namn - och enades om programmet för Lipponens etta.

Nu gick det annorlunda - predestinerat så eller inte.

Nu hoppas jag innerligt att centern inser allvaret i situationen och överväger sin regeringsmedverkan positivt. Med saml, SFP, gröna, KD och centern skulle det bli en majoritet på 105 platser. Inte mycket att skryta med, men majoritet i alla fall. Och ja, vad vore alternativet? Att sannfinländarna i alla fall kommer med? Det skulle inte ske utan att Finland skrotar (bland annat) den EU-politik, som vi hittills försökt bedriva med ganska stor grad av följdriktighet. Plus en hel del annat, som denna spalt inte räcker till för att beskriva.


För SFP:s del är situationen densamma som för en vecka eller fyra år sedan: vi är beredda att förhandla om regeringemedverkan, men avgör frågan först då vi kan bedöma regeringsprogrammets innehåll. Men onekligen väger nu ansvaret för landets bästa synnerligen tungt. Vi behöver en funtionsduglig regering utan nya dröjsmål. I den behövs alla ansvarsbärande krafter, som är beredda att kompromissa och hitta lösningar - för det gemensamma bästa och inte enbart för att charma sina egna partiorgan.

En sak är klar, nej två: den nya regeringen kan inte gå in i framtiden med släckta lyktor vad beträffar ambitionen för att bromsa skuldsättningen och minska hållbarhetsunderskottet. Och den nya regeringen, speciellt ifall den blir borgerlig, kan inte skriva program utan kraftiga satsningar på social rättvisa, minskade inkomstklyftor och speciell omtanke om fattiga barnfamiljer, ensamförsörjare, de minst bemedlande pensionärerna och de som riskerar marginalisering och utslagning.

Detta är och har alltid varit SFP:s linje.

Kristdemokraternas ordförande Päivi Räsänen kan inte fly undan sitt ansvar för de pågående massutskrivningarna ur kyrkan. I dagens Helsingin Sanomat kallar sig Räsänen en “vanlig kyrkomedlem i ledet” när hon i själva verket också är ledare för ett politiskt riksparti med uttalade kristna värderingar och mångårig lagstiftare. Det är också i denna egenskap Räsänen måste räkna med att hennes offentligt uttryckta värderingar tas på allvar av medborgarna.

Ifall KD-basen Räsänen underskattar sina roller och konsekvenserna av sitt sätt att hantera dem i tisdagskvällens tv-debatt finns det idag över femtontusen skäl för henne att tänka om. För så många människor rapporteras ha lämnat kyrkan sedan TV2:s homokväll.

Visst: var och en finländare har sin fulla rätt att tillhöra kyrkan, politiska partier eller någon annan organisation. Jag är ändå övertygad om detta: Vill man påverka i frågor som är viktiga för en själv sker det dock bäst inne i organisationen som aktiv, röstande medlem - inte utanför. I kyrkan är det stundande församlingsvalet en mätare för aktivitet och olika opinioner.

Ifall alltför många personer lämnar kyrkan i protest mot en viss åsiktsinriktning kan detta betyda att opinionsklimatet bland de kvarvarande kyrkomedlemmarna blir enstämmigare än hittills. Det inte till fördel för kyrkan. Men ifall Päivi Räsänens avsikt är att gallra i kyrkans medlemsregister och vrida kyrkklockan tillbaka bör hon säga det rent ut istället för att ducka då konsekvenserna av hennes exkluderande människosyn börjar påverka både kyrkans anseende och ekonomi.

Kyrkan utför viktigt arbete i samhället - såsom barn- och ungdsomsarbete och diakoni. Möjligheterna att utföra detta arbete minskar självfallet också på grund av det bortfall av inkomster som massutträdet orsakar.

Päivi Räsänen börjar bli en vandrande Judaskyss för kyrkan. Hennes uttalanden står kyrkan dyrt.

Det officiella Finland - både myndigheter och politiker - hanterar det hotande ryska importförbudet mot finländska mjölk- och charkvaror som om man ville be om ursäkt och inte irritera grannen. Attityden påminner om 1970-talets frivilliga underkastelse, som kallades finlandisering. Det epitetet skulle de flesta av oss helst förpassa till historiens skräpkorg.

Jag anser att det inte finns någon som helst orsak att visa onödig artighet eller förståelse mot de ryska myndighetspåståendena som känns maktpolitiska, protektionistiska och framförallt överdrivna. Symptomatiskt är att det nästan firas som en seger då importförbudet bara skjuts upp med några dagar. Huvudfrågan är ju om anklagelserna överhuvudtaget är av denna världen eller inte.

Vi finländare har stor tilltro till hygienstandarden i den finländska livsmedelsproduktionen och våra befullmäktigade myndigheters mandat att kontrollera att normerna uppfylls och eventuella brister rättas till. Om ryska myndigheter klagar på istappar i kylrummens tak är det inte automatiskt ett tecken på att ryska myndigheternas riskbedömning är korrekt. Det här bör vi i Finland också kunna säga rakt ut då snart tjugo år gått efter Sovjetunionens fall.


De ryska anklagelserna mot hygienen i våra produktionsanläggningar gäller trivilaliteter, som väcker flera motfrågor: flagar aldrig målfärgen i ryska anläggningar? Har inte kaklet spruckit i ryska hallar? Saknas det byråkrati och pappersexercis i det ryska samhället? Vill de ryska myndighetena samtidigt säga, att vi finländare hela tiden ätit mat som inte är hygieniskt producerad?

Det är värt att notera att Ryssland under de senaste åren kastat omkring sin motsvarande kritik också mot andra grannländer. Det luktar maktpolitik av en stormakt, som under hälso- och handelspolitisk täckmantel vill återupprätta sin ära och binda sina grannländer tätare till sig.

Så lagom kommer den ryska presidentens besök på Gullranda nästa vecka. Lika lagom uppsköts verkställigheten av importförbundet till den 23 juli, dvs efter presidenternas besök. Detta upplägg väcker misstanken om att det handlar om en politisk operett, säger en Rysslandsforskare i dagens HBL. Också om frågan klingar som ett retoriskt böl ut i det virtuella världsalltet måste man fråga sig: vad skall vi riktigt tro?

Det börjar bli svårt att hitta ord för att beskriva denna underbara sommarvärme. Här hemma i vårt norrfångna i Finland - inte bara i södern - kladdar nu också den tunnaste bommullströjan fast i kroppen direkt från arla morgonstund. Hemma i egen trädgård - inte enbart i Bangkok - hör man syrsor spela så högt att det nästan skorrar i öronen. Det är bara att njuta, så länge det varar. För vi vet - liksom Tomas Ledin: sommaren är kort.

Efter tre dagar av politikervecka i Almedalen och möten med många intressanta svenska politiker från både regering och opposition är nu också det första festivalvesckoslutet avklarat. Det blev ett kryssande mellan Houtskärsdagarna där jag var öppningstalare, sedan till Baltic Jazz i Dalsbruk på Kimitoön och slutligen den 40:e upplagan av den legendariska aboensiska rockfestivalen Ruisrock. På sistnämnda förenades nytta med nöje via ett semnarium om finländsk musikexport - ett framtidsfenomen. En spännande panel var det onekligen , med bl.a alltid lika charmiga Michael Monroe och kulturministern (graden av charm måtte publikum avgöra) sida vid sida.

I sommarstilltjen känns det detta år betydligt skönare än de två senaste åren att öppna dagstidningarna. Minns hur mycket valfinansieringen dominerade sommarspalterna både 2008 och 2009. Nu har vi en ny lagstiftning och nya rutiner för partierna. För SFP:s del grundas en ny, partiet närstående partifond under Svenska Litteratursällskapet som slussar över understödet direkt till partiet. Inga mellanhänder, inga suspekta aktiebolag eller föreningar, inga omvägar. Utan raka rör och öppenhet.

Helsingin Sanomat har som vanligt ett finurligt sätt att fylla spalterna, trots nyhetstorkan: man låter Herr Gallup utföra ett antal mätningar av allt mellan himmel och jord och sedan portionerar man ut resultaten i lämpliga doser under sommaren. Dagens HS noterar föga överraskande att Sauli Niinistö är den populäraste presidentkandidaten bland samlingspartisterna, att Olli Rehn har samma roll i centern och Eero Heinäluoma hos socialdemokraterna. Detta alltså - halvannat år före den första omgången i valet 2012.

I samlingspartiet figurerar kollegan Stubb på andraplats - trots att han enligt HS sagt sig vara “ovillig” för uppdraget. Därmed tycks HS räkna bort honom. Men tidningens minne är i såfall lika kort som då det gäller Stubb och riksdagsvalet. I otaliga repriser har ju Stubb sagt att “EU är min grej” och att nationell politik (vilket riksdagsval är i högsta potens) inte hör till hans framtidsplaner. Nu har Stubb ändå aviserat riksdagskandidatur -antingen i Nyland eller Helsingfors - och allt klart uttalat ointresse för det nationella är glömt. Ja, åtminstone av medierna.

Alltså: räkna inte med att Sauli Niinistö är samlingspartiets enda kort. Också kort, som inte vill vara kort, kan dyka upp som kort. Eftersom även minnet är, ja just det, kort.

För SFP:s del har presidentval alltid varit knepiga. Egen kandidat eller inte egen kandidat, det är alltid frågan. Själv har jag som SFP:s partiordförande redan länge funderat på presidentvalet - men uttryckkligen som ordförande, inte personligen. Själv kommer jag under inga omständigheter att ställa upp. Däremot anser jag nog att SFP skall ha en egen kandidat också denna gång. Jag har själv två namn i tankarna som jag kommer att gå vidare med under hösten. Bägge två har stor potential i ett läge, där den sittande presidenten lämnar ämbetet, där ämbetets samhällspolitiska position förändrats och efter en tid då mycket liberalt vatten runnit under de allt färre broarna i Aura å sedan år 2000.

Jag bedömer att båda namnen har möjlighet till samma slag av skräll som Elisabeth Rehn år 1994. Och sådana namn har ett parti med SFP.s historia och framförallt mission i framtiden självfallet inte råd att hålla tillbaka.

Energifrågorna har parkerat högt på den politiska dagordningen i år. Idag förmiddag tog riksdagen ställning till förslaget om tillstånd för två nya kärnkraftverk och utan större överraskningar. Det blev klart ja för både Industrins krafts och Fennovoimas ansökningar. I höst ges för sin del lag- och budgetförslagen, som ansluter sig till regeringens jättepaketet för förnyelsebar energi.

Som jag ser det hänger dessa två helheter ihop. Finland behöver mera utsläppsfri, inhemskproducerad energi för att klara sina internationella klimatförpliktelser och ersätta gamla, fossila kraftverk och ryskbyggda kärnreaktorer, som så småningom tas ur funktion. Därtill måste vi öka energisparandet och energieffektiviteten i samhället.

Det handlar alltså inte om att ny kärnkraft skulle äventyra satsningarna på förnyelsebar energi. Detta kryphål finns inte längre. Finland har entydigt förbundit sig att höja den förnyelsebara energins andel till 38% år 2020. Finland har också lovat medverka i EU:s mål att minska koldioxidutsläppen med minst 20%. Som miljöminister var jag med om att förhandla fram dessa mål i EU:s ministerråd vintern 2007 och kan intyga att avsikten är ovillkorlig.

Vi måste uppnå dessa mål!

Tiden i miljöministeriet blev också annars viktig också för min egen åsiktsbildning kring energipolitiken. Det finns ingen tid att förlora i kampen mot klimatförändringen. Och då behövs en palett av olika åtgärder, som alla stöder samma mål.

I regeringens beslut om förnyelsebar energi ingår bland annat att vindkraften ökar tolvfaldigt (minst 900 nya möllor) på drygt tio år. Andra storsatsningar görs på flis, trä, biogas och andra biobränslen, sol och värmepumpar. Allt detta kostar oss miljarder, men som jag redan i april skrev i min ÅU-kolumn: Ingen har heller påstått att kampen mot klimatförändringen är gratis.

Ur ett nationellt helhetsperspektiv anser jag att landets energipolitik måste uppfylla åtminstone följande kriterier: 1) trygga Finlands ökande energibehov under alla förhållanden och på lång sikt. 2) möjliggöra att Finland kan uppfylla sina internationella klimatförpliktelser om minskade koldioxidutsläpp och förnyelsebar energi. 3) radikalt minska användningen av kol liksom importbehovet av rysk kärnkraft, gas och olja. 4) klart signalera för vår skogs- och övriga industri att Finland är en förutsägbar och trygg verksamhetsmiljö för investeringar och nya arbetsplatser.

För att klara dessa kriterier behövs enligt min åsikt både de massiva satsningarna på förnyelsebar energi och ny kärnkraft. Att kärnkraften är långt ifrån felfri torde alla vara ense om. Någon riskfri energi finns överhuvudtaget inte – se bara på oljekatastrofen i Mexikanska golfen, den värsta nånsin i sitt slag. Sedan riksdagen senast behandlade kärnkraften (1993, 2002) har ändå klimatpolitiken kommit in i bilden på allvar. Den har för mången varit en vändpunkt i inställningen till kärnkraft. Dagens beslut handlar heller inte om att bygga den allra första reaktorn i Finland - utan den sjätte eller sjunde. Det är en viss skillnad.

Svenska riksdagsgruppen var i dagens omröstningar lika delad som alltid i inställningen till kärnkraft. Så har det varit alltsedan 1960-talet. En knapp majoritet var denna gång ändå för utbyggnad, vilket säkert beror på den klimatpolitiska insikten ovan. Samtidigt har vi i valt att inte ifrågasätta varandras övertygelser i denna samvetsfråga, gradera varandras moraluppfattning eller påstå att den andra har ”fel”. Både i riksdagsgruppen och på SFP-fältet respekterar man traditionellt olika åsikter liksom rätten och sätten att resonera sig fram till sin åsikt.

Denna ömsesidiga respekt, som ett uttryck för liberalism, värdesätter jag synnerligen högt

Det har varit beklämmande hur SFP:s politiska konkurrenter har försökt politisera bort frågan om Karlebys orientering och misstänkliggöra SFP:s arbete för att avgöra frågan rätt. Populism och direkta lögner har avlöst varandra på ett sätt, som saknar all värdighet. Om avsikten varit att befrämja Karlebys sak så har effekten i värsta fall varit den rakt motsatta.

KD:s Bjarne Kallis har gjorts till något av ett sanningsvittne när han krävde att SFP skall göra Karlebyfrågan till en “regeringsfråga” då den nya regeringen tillträdde. Det kravet visade egentligen bara hur lite Kallis, trots sin långa parlamentariska karriär, haft med regerings- och realpolitik att skaffa. Hans avsikt som oppositionspolitiker är självfallet att skada regeringspartiet SFP.

Jag hävdar att han därmed också skadar Karlebys sak.

Den värsta björntjänsten av alla gör Kallis ifall han på torsdagen tänker föreslå misstroende mot den nya regeringen på grund av Karlebyfrågan. Ingen har ju ännu sagt att den nya regeringen ens kommer att pröva frågan på nytt. Den gällande förordningen, godkänd i höstas, säger ju söder! Dessutom är frågan juridisk - inte politisk. Föreslår Kallis misstroende mot regeringen p.g.a Karlebyfrågan tvingar han alltså med våld en grundrättslig fråga till frågan till att bli en simpel fråga om opposition mot regering. En sådan omröstning vinner självfallet regeringslägret utan att det skulle vara en replik i själva sakfrågan. Den avgörs ju inte i riksdagen. Men Kallis skulle demonstrativt tvinga fram en riksdagsmajoritet mot sydorienteringen för Karleby, men i totalt fel omröstning.

Kan Kallis faktiskt göra denna fatala björntjänst mot sin egen hemstad bara för att försöka höja sin egen politiska svans? Jag tror inte förrän jag ser. Och ser jag så blir jag verkligen besviken - för Karlebybybornas skull.

Lite repetition till den, som möjligen missat vad regeringsförhandlingarna i helgen i verkligheten handlade om: ekonomi och sysselsättning. Det framgår med all tydlighet av den deklarationstext, som nu diskuteras i riksdagen. Alla andra frågor, allt från grundlagsreformen till orienteringsfrågan, avhandlas separat - om alls. Som känt anser ju SFP att orienteringsfrågan redan är avgjord. Riksdagens grundlagsutskott, justitiekanslern och nu en enhällig tjänstemannaarbetsgrupp har alla förespråkat söder och någon ny tolkning behövs inte.

Kallis har alltså hävdat att SFP borde ha gjort Karlebyfrågan till en såkallad regeringsfråga. Skulle vi ta Kallis krav på allvar så frågar vi: vad skulle “regeringsfråga” då ha inneburit? Att SFP hade ställt sig utanför regeringen ifall Karlebyfrågan tas upp till ny behandling? Ojdå! I såfall hade det ju varit alla tiders galenskap och fanflykt. Det är ju uttryckligen också i ett sådant scenario som SFP måste vara med för att försvara söder!

Till Kallis fördel kan man säga att han trots sina överspel ändå föröker arbeta i det politiska systemets möblerade rum. Det är mer än man kan säga om den tragiska svenska centerns tragiska ordförande Peter Albäck. I över ett år har han ljugit om, först ett “undertecknat avtal”, nu bara ett diffust “protokoll” som skulle visa att SFP varit med om att byta rösttröskeln i vallagen mot Karlebys orientering norrut. Redan för ett år sedan sade jag i en ÖT-intervju att Albäck pratar kvalificerat strunt. Nu säger också centerns riksdagsgruppordförandenoch arbetsutskottsmedlem Timo Kalli med insyn i protokollen samma sak (Vbl 22.6).

Så vitt jag vet har Albäck idag torsdag personligen fått ett samtal från centerledningen som bekräftat just detta. Albäck har idag av sin egen partiledning dessutom uppmanats sluta med sitt struntprat. Skall vi våga tro att Albäck nu slutar ljuga - åtminstone i denna fråga? Hade vi att skaffa med normala fall skulle kanske en ursäkt av Albäck vara på sin plats.

Klarar Albäck av en sådan?

Oavsett Albäcks dravel fortsätter SFP sin målmedvetna kamp för rätt lösning på orienteringsfrågan. Vi arbetar på alla nivåer - i regering, riksdag, Folkting, regionalt och lokalt. Senast idag har vi talat med nya kommunministern Tölli, liksom flera andra nyckelpersoner. För oss är det inte viktigast att offentligt bullra, gorma, böla, härja och politisera frågan. Karlebybornas framtid är för viktig för att fjantas bort i politiskt poängplock. Dessutom är frågan juridisk och grundrättslig snarare än politisk. Det viktiga nu är att arbeta trovärdigt för att nå resultat. Den taktiken bar bevisligen frukt när det gällde att få både Vasa och Åbo till nödcentralshuvudorter.

SFP utgår från att sakagrumenten, grundlagen och fungerande politiska relationer bär frukt också i orienteringsfrågan. Denna metodik är SFP:s arena i politiken för att nå trovärdighet. KD och svenska centern har bevisligen andra preferenser.