Det är lätt att hålla med statsminister Matti Vanhanen om att inga alternativ i våra säkerhetspolitiska vägval kan uteslutas. Vanhanens kommentar är lika med en replik till sdp-basen Eero Heinäluoma, som i sitt första maj-tal tycktes vilja utesluta ett finländskt Nato-medlemskap också under följande valperiod, alltså 2011-15.

Varför säger Heinäluoma så? Inte bara är han en avgående partiordförande, som alltså inte borde binda sin efterträdares händer i en såpass central utrikes- och säkerhetspolitisk fråga. Han tycks också företräda en linje, enligt vilken ett litet land skall minimera sitt manöverutrymme i säkerhetspolitiken istället för att hålla det så stort som möjligt.

Jag är av totalt motsatt åsikt.

Dock: Nato-medlemskapet är ingenting dagens rikspoltitiker går och drömmer om varje dag man sätter foten i riksdagen eller ministeriet. Men samtisdigt: den allmänpolitiska utvecklingen inte minst i Europa har gått därhän att ingen kan ha ett intresse av att underskatta den tilltagande integrationens, gemenskapstänkandets betydelse - politiskt, ekonomiskt, säkerhetspolitiskt.

Efter Nato-toppmötet i Bukarest för en månad sedan fick vi veta att Albanien inleder förhandlingar om Nato-medlemskap - och snart bli medlem. Också Ukraina och Georgien står i kön. Resten av det forna östblocket, som ännu föpr 20 år sedan pynjade med femårsplaner och militärövningar under Warzsawapaktens flagg, har redan anslutit sig till både EU och Nato.

Vilka slutsatser lockar dessa fakta till? Att med brösttoner utesluta Finland från denna växande och tydligen också för Albanien - av alla länder! - passande familjegemenskap? Nej, verkligen inte.


Knappast någon väntar sig en islossning i den kommande säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse som regeringehn skriver just nu. I den kommer synbarligen den tarjahalonenska tesen att få bekräftelse: Finlands Nato-dörr är stängd, men inte låst. Vi har vår option - och den är i kraft.

Däremot kan enligt min uttryckliga mening ingen i detta skede utesluta att den allmänpolitiska utvecklingen i Europa, i våra närområden och inte minst mellan de blåvita öronen går därhän att ett Nato-medlemskap blir aktuellt under den följande valperioden. Det är också onödigt att hymla med det konstitutionella faktum, att vi har presidentskifte på kommande den första mars 2012.

Också detta kan såklart ha effekt på opinionsbildningen mellan de blåvita öronen.

Fortsättningsvis kvarstår en hel mängd frågor om poängen med ett finländskt Nato-medlemskap som tarvar svar. Som till exempel om medlemskap ökar eller minskar finländarnas säkerhet och trygghet - här hemma och i världen?

Svaret på den frågan levererar inte enbart den för studen sittande utrikesministern i Moskva eller någon pladdrig rysk diplomat stationerad i Helsingfors. Det är en fråga vi själva skall formulera - och finna svaret på. Just därför skall vi lyssna på Matti Vanhanen och inte Eero Heinäluoma då det gäller Finlands framtida valmöjligheter.

Däremot är det lätt att hålla med Heinäluoma om att folkets vilja har betydelse vad gäller Natomedlemskap. Lika mycket som jag vill bevara våra valmöjligheter förespråkar jag rådgivande folkomröstning i händelse av att Finland besluter sig för satt söka om medlemskap.

Valborgsfirandet står för dörren och den politiska oppositionen har skaffat sig själv stommen till eldfängda förstamajtal. Interpellationen om regeringens högskolepolitik kanske inte appellerar till den traditionella arbetarpubliken, men åtminstone för socialdemokraterna duger nu varje ämne som kan hålla blickarna borta från partiordförandespelet.

Interpellationer brukar vara det dåliga politiska minnets julafton. Det är bara att gräva i riksdagsprotokollen från den förra valperioden (eller regeringsdokumenten) så hittar man oftast beviset på att interpellanterna inte sällan argumenterar tvärt emot sin något år gamla - men övergående - övertygelse. På detta är också den nu aktuella interpellationen ett lysande exempel.

Socialdemokraterna satt själv i både undervsinings- och finansministerierna under den förra valperioden då grunden för innovationsuiniversitetet lades. Betänkandet, där själva finansieringsmodellen - staten skjuter till pengar som motstycke till privata - bär för sin del långt statssekreterare Raimo Sailas handstil. Jo, han är socialdemokrat.

Regeringens rambudgetbeslut i mars innebar de facto att regeringen behandlar universiteten mer rättvist än vad som hade varit fallet om bara innovationsuniversitetet fått statlig särbehandling, administrativt och i ekonomisk mening.

Beslutet innebär nämligen att a) också andra universitet kan övergå till stiftelseupprätthållarmodell, om de så vill, b) staten betalar i förhållandet 5:2 också till andra universitet som lyckas ragga privata pengar, c) de 100 miljoner i årligt tilläggsbidrag som innovationsuniversitetet får konkurrensutsätts gradvis fr.o.m 2015 så att alla andra universitet kan tävla opm pengarna. Därtill höjs basfinansieringen för universiteten med 40 miljoner euro.

Oppositionen har lyckats förvanska alla dessa beslut genom att hävda att besluten skapar orättvisa mellan de olika universiteten - och genom att rada upp halvsanningar. Ingen har förnekat - inte heller sdp under förra perioden - att innovationsuniversitetet skulle bli ett i raden bland de övriga. Men besluten i ramrian betyder alltså en klart större rättvisa än vad som var tänkt.

En annan sak är att knappast heller den här modellen är den optimala. När skulle vi förresten i detta land ha haft en högskolepolitik, som alla varit nöjda med? Själv hade jag hoppats att definitionen på privat kapital i högskolebeslutet inte hade exkluderat exempelvis sådant kapital som universitets- och högskolestiftelser sitter på.

Nu gjorde man det - och drog därmed ett streck i vattnet. Jag argumenterade för en modell, där man hade inkluderat allt sådant privat kapital - nytt eller fonderat - som annars inte skulle komma en ny stiftelse till del. Men här fanns det andra majoritetsopinioner, som jag uppriktigt sagt inte överhuvudtaget höll - eller håller - med om.

Appropå oppositionen: Är det någon som förstår sig på kristdemokraternas inställning till den föreslagna modellen för valreform? I partisekreterararbetsgruppen, som överlät sitt betänkande i torsdags, stödde kristdemokraterna 3,5 procent som riksomfattande röststpärr. Men hör och häpna: då kd två dagar senare firade sitt 50-årskalas talade sig partiets ordförande Päivi Räsänen varm för 3 procent. Ja, minsann. Det var så dags då!

Nu passas bollen över till regeringspartierna, som kommer att förhandla om modellen. Lite roat läser jag inlägg, som det av Sture Gadd i dagens Hbl, där man tror att den bästa taktiken skulle vara att slå skorna i mötesbordet, som Chrustjov i FN på 1960-talet. Som om gapande skulle hjälpa strax inför förhandlingar i möblerade rum.

Sfp har gjort klart att vi inte godkänner arbetsgruppens förslag till valreform. Detta markerade vi så klart man kan genom att som enda regeringsparti lämna in en avvikande åsikt till betänkandet. Detta har vi också varnat för i debatten hela vintern - ta bara sfp:s partistyrelsemötet 18.1 och en omfattande pressdebatt efter detta.

I den avvikande åsikten formulerade vi också våra alternativ, av vilka ett - den såkallade Tarastimodellen - inte längre är aktuell då inget annat regerringsparti stöder den. Istället har vi två andra kompromisser som utgår från den realpolitiska situation som råder. Detta betyder i klartext att det nog blir en valreform med riksomfattande rösttrlöskel - antingen nu eller så lite senare, antingen med sfp vid förhandlingsbordet eller så utan sfp. Då är det klart bättre att påverka reformen. Det har vi för avsikt att göra med våra helt offentliga kompromissförslag, som också de - ja, komiskt nog - slogs upp som en nyhet rubricerad “sfp kan acceptera röstspärr”.

Vi utgår alltså föga sensationellt från att det blir den valreform alla regeringspartier bundit sig vid. I samma regeringsprogram ges också vart och ett regeringsparti vetorätt inför det förslag, som växer fram. Det här betyder självfallet att sfp kan stoppa hela reformen - för stunden. Det betyder samtidigt att vi sitter med ett så starkt kort på fickan att vi självfallet kommer att hantera det med klart större strategiskt öga och ansvar än vad gaphalsarna tror.

Volymmätaren är inte det bästa sättet att mäta politisk trovärdighet. Varmluft är det inte heller. Det är taktik och argument som leder till resultat.

Allting har sin tid. Nu är det förhandlingar som gälller. I dem gäller en regel framom alla: var och en kommer att få kompromissa.

Nu vankas sedvanligt firande på Vårdberget med goda vänner, bubbel i glaset, studentsång och tal - och allt detta i strålande Åbosol. Glada Wappen till alla!

Fyrans nyheter rapporterade igår kväll om dopingmisstankar mot den finländska skidsporten under tidigare år. Rapporten baserade sig på anonyma källor, som vi fått smakprover på tidigare också i samma ämne i vår. Idag fortsatte Iltasanomat, som hör till samma mediakoncern, utveckla ämnet. Fortsättningsvis är källan till de onekligen spektakulära uppgifterna anonym.

På undervisningsministeriet, där jag handhar idrotts- och dopingfrågor, följer vi såklart aktivt med vad som händer, sägs eller görs med anledning av rapporterna. Eftersom det uttryckligen handlar om påståenden från källor utan ansikten kan vi heller inte annat än bara följa med från sidan. Ifall den anonyma källan är säker på sin sak, har bevis att slå i bordet och dessutom är beredd att ställa upp i domstol (ifall ärendet gick så långt) borde källan naturligtvis inte tveka att träda fram. Gör källan inte det kvarstår osäkerheten - och det vinner knappast någon på.

Diskussionen om statsledningens deltagande eller icke-deltagande i de olympiska spelens invigning i Peking den 8 augusti har kommit in i den för finländsk journalistiken typiska fasen: jo eller nej? Vem tycker si, vem så? Helhetsgreppet saknas. Som exempelvis frågeställningen vilken betydelse olympiabojkott skulle ha ifall statsledningen sedan gladeligen (före eller efter OS) gör statsbesök till Kina, ifall finländska företag fortsätter göra affärer i Kina eller investerar i Kina (vilket de naturligtvis gör varje dag)? Borde också allt detta ta slut?

Själv har jag försökt lyssna noggrannt på vad dels parterna i målet, dels människorättsexpertisen säger. Så då Amnestys verksamhetsledare Frank Johansson kallar idén om politisk bokjott av invigningen för “skenhelig” eftersom statsledarna då skulle missa möjligheten att träffas och även diskutera med den kinesiska ledningen är kommentaren mycket intressant. Liksom då en viss Dalai Lama anser samma sak - av samma orsak. Eller har de fel?

Liksom statsministern är också jag inbjuden till OS, av Finlands olympiska kommitté. Redan i oktober slog vi med olympiakommittén fast att jag åker till OS den 15.8 för att fortsätta traditionen mina företrädare skapat för länge sedan: att heja på de blåvita idrottarna, som på toppen av sin karriär tävlar mot - eller snarare med, i den olympiska andan - världens toppar. Det blir alltså en vecka efter invigningen, men detta helt planenligt.

Då jag inledde jobbet som idrottsansvarig minister märkte jag snabbt hur mycket idrottsfolket, speciellt de idrottande finländarna själva, uppskattar statsmaktens närvaro intill idrottsarenorna. Det hade blivit snudd på tjänstefel ifall idrottsministern inte varit med i Moskva då ishockeylejonen spelade i finalen mot Kanada i maj. Också presidenten var på plats.

Jag kan inte tro att idrottarna slutat uppskatta att statsledningen engagerar sig i deras stora stunder på VM- och OS-arenorna, speciellt som självaste OS-kommittén är inbjudare och värd på plats och ställe. Ändå låter delar av debatten som att det är snarast en merit om politikerna i sommar väljer att strunta i de finländska idrottarna.

Finland har i alla dessa år - OS 1980 i Moskva och 1984 i Los Angeles är bra exempel - låtit bli att blanda ihop idrott och politik. Andra har gjort det, men inte vi. Vi anser att poliska frågor skall skötas vid politiska bord, inte i längdhoppsgropen. Det hindrar oss inte från att ha en konsekvent och orubblig syn på att de mänskliga rättigheterna är de största av grundvärden, som vi alltid betonar i våra politiska samtal med vem som helst, inklusive den högsta kinesiska ledningen på plats i Peking.

Själv torde jag höra till de finländska ministrar som klarast fördömt kränkning av de mänskliga rättigheterna i Tibet och Kina. Det gjorde jag i samband med EU:s idrottsministermöte i Brno, Slovenien den 17 mars på ett sätt, som nog noterades men knappast uppskattades av det officiella Kina. Uttalandet finns att läsa på webben (www.minedu.fi).

Det viktigaste är vad man gör och anser i själva sakfrågan, inte om man ställer upp på symbolhandlingar och ytliga protestyttringar, som hetsas fram av ren rubriksjuka - och antagligen glöms bort så snart OS-elden har slocknat. Intressanta uttryck för den oärliga ytligheten är också de mediala hänvisningarna till att den eller den EU-ledaren inte är på väg på OS-öppningen.

Sanningen är oftast att de aldrig ens varit på väg dit. Men nåjo, att säga hela sanningen skulle såklart spoliera en “god juttu”?

Den parlamentariska arbetsgruppen med uppgift att reformera det finländska valsystemet avslutade idag sitt arbete. Betänkandet, som hade kunnat vara enhälligt, blev det inte. Orsaken är att arbetsgruppens arbete efter nyåret tog sig en ny vändning. Istället för att skapa ett mer genomskinligt valsystem som ökar demokratin föredrog majoriteten ett system som innebär motsatsen.

Det kunde rättspartiet svenska folkpartiet inte gå med på. Därför lämnade vi in avvikande åsikt till betänkandet, vilket också socialdemokraterna och sannfinländarna gjorde. Vi gjorde det av omtanke om demokratins genomskinlighet, av omtanke om intresset för politik och valdeltagande och pluralismen i parlamentarismen. De utgångspunkterna är lika självklara för oss som vi är stolta över att stå för dem ända till slut.

Nå, nu finns ett oenligt betänkande. Men situationen är inte särskilt dramatisk för det. Nu går bollen helt enkelt vidare till regeringen, där beredningen av också denna fråga sköts på vanligt sätt. I enlighet med regeringsprogrammet krävs alla fyra regeringspartiernas medgivande till lagproposition om ändring av valsystemet. En helt rimlig utgångspunkt eftersom ju valsystemet hör till den parlamentariska demokratins centrala spelregler, om vilka möjligast stor enighet bör råda.

Sfp hör till dem, som både inser behovet av en valreform och stöder densamma. Men vi anser också att målet med en reform måste vara att öka genomskinligheten och demokratin och förtydliga röstens betydelse - att alla röster är lika värda. Vi hade kompromissförslag som också togs fram i valarbetsgruppen. Till dessa kompromissförslag återkommer vi nu när bollen glider över till de fyras gäng i regeringen.

Vår utgångspunkt när valarbetsgruppen inledde sitt arbete motsvara den statsvetenskapliga grundsanningen: att med minsta möjliga ändringar undanröja de största bristerna. Bristerna visste vi: den såkallade dolda rösttröskeln, som i de mindre valkretsarna betyder att ett parti behöver 13-15 procent av rösterna för att överhuvudtaget få in någon i riksdagen. Det var också detta fenomen som kostade de grönas ordförande hennes riksdagsplats i norra Karelen i mars 2007, trots 7800 personliga röster. Oacceptabelt, tyckte också vi (även om det är likte komiskt hur lite Ole Norrbacks sorti ur riksdagen trots 8300 röster år 1987 kommit att intresserat rättvisesökarna).

Det finns ändå ett enkelt sätt att reparera denna brist - säg “Cronbergsyndromet”. Sättet har förespråkats av jurisrten och valsystemexperten Lauri Tarasti, som också ledde valarbetsgruppen denna gång: slå ihop de östra valkretsarna och dela Nylands valkrets i två delar. Då jämnas rösttröskeln ut. Detta - den såkallade Tarastimodellen - var även sfp:s modell. Den verkade i början också vara andras modell.

Men sedan hände något.

In på arenan efter årsskiftet kom tanken på en riksomfattande rösttröskel på 4 procent, sedermera 3,5 procent. Med denna, i kombination med hela landet som ett såkallat valområde där alla röster räknas ihop, vill man minska risken för fragmentering, splittring av partikartan i riksdagen - som om detta hade varit någon hotbild hittills. Modellen ger nog en hygglig proportionalitet i valsystemet, vilket är ett sjävklart mål. Men en tröskel på 3,5 procent betyder i ett normalt valdeltagande att närmare 100 000 väljare inte får in sitt parti i riksdagen. Men plöstligt blev också detta ett självklart mål för många - av orsaker man bara kan spekulera om.

Detta är regeringskollegerna, men också vänsterförbundet och kristdemokraterna alltså nu beredd att acceptera som ett mindre ont än att 7800 väljare i norra Karlelen med dagens valsystem ej får in sin kandidat i riksdagen. Sfp anser att detta skulle leda från askan i elden, minska demokratin ochy dessutom tydligheten i valsystemet - eftersom själva valmatematiken för hur mandaten skulle fördelas blir så komplicerad (vilket också kollegerna på slutrakan erkände!) att det inte finns en chans att förklara det varken i denna spalt eller på annan plats.

I slutskedet av beredningen kom förslaget om en valkretsvis spärr på 12 procent skall komplettera den riksomfattande spärren på 3,5 procent. Det betyder att en parti, som inte når upp till 3,l5 procent på riksplanet, nog får in kandidater i en eller flera valkretsar givet att man får minst 12 procent av rösterna i dem. Detta marknadsförde kollegerna som en jovialisk eftergift och kompromiss. Detta var det inte. I själva verket var det de lagfarna experterna som krävde detta för att valsystemet skall uppfylla ens de mest elementära kraven på demokrati.

Sfp:s sista kompromissförslag - efter att Tarastimodellen skjutits ned - var att ett parti, som inte klarar 3,5 procent på riksplanet men nog 12 procent i en valkrets skulle få räkna till godo också de röster man får i andra valkretsar där man haft kandidater uppställda. Denna “livlina” hade varit en säkerhetsklausul för att riksdagens sammansättning bättre skulle motsvara valresultatet - utan att splittringen hade drabbat riksdagen.

Men denna kompromiss dög alltså inte. Därför har vi nu ett betänkande som blev ett uttryck för maktpolitik snarare än kompromisssökande.

Desinformationen i medierna om reformens mål och medel varit stor och toppstyrd. Det dröjde till slutmetrarna av arbetsgruppsarbetet innan exempelvis HS behagade upplysa läsarna om att även sdp motsätter sig dem modell man tidigare påstått att alla andra utom sfp stöder. Jag ser också fram emot alla de godmorgon-yxskaft-artiklar eller inslag som snart, yrvaket, kommer att “avslöja” den föreslagna modellens totala ogenomskinlighet när det gäller sättet hur de sista mandaten fördelas.

Nu fortsätter sökandet efter en kompromiss som ökar intresset för valdeltagande och demokratins genomskinklighet, inte minskar den. En rimlig utgångspunkt, tycker sfp fortsättningsvis.

Tidningen Suur-Tukholmas webbsida ser lika amatörmässig ut som reklamaffischen till en folkhögskola nån gång i mitten av 1980-talet. Nu har chefredaktören för tidningen ändå fått för sig att också hans tidning ska armbåga till sig utrymme i värstinghyenornas strålglans.

Någonstans där, ibland tidningens virtuella bråte, sägs sms från en finländare till dennes dåvarande flickvän ligga på lit de parade. Finländaren råkar vara statsminister. Därför har man också skapat ett medialt klimat där hans privata sms-korrespondens till den person, som han vid tidpunkten sällskapade med, blivit allmängods - i alla fall med Suur-Tukholmas moral.

Vem skall vara stolt över denna nya seger för - täcks man dessutom kalla det - yttrandefriheten?

Faktum är att vi åter nått en ny höjdpunkt - alltså lågvattenmärke - i den nya tävlingsklassen för slaskjournalistik. Vi ser en nyetablerad allas subjektiva rätt till politikers privatliv, där efterfrågan påstås skapa utbudet - trots att många av männen och kvinnorna på gatan säger att de inte ens vill veta.

Men då konkurrensen mellan medierna blir allt hårdare så är det bara att tuta och köra. Det medium som skulle drista sig att anlägga ett självkritiskt, mediamoraliskt grepp står snart där med sin stora moral och resten av kollegerna i omkörningsfilen.

Tingsrättens dom i fallet Vanhanen-Ruusunen betydde att rättegångsmaterialet tillställdes endast parterna i målet samt domstolens medlemmar. Resten hemligstämpades med stöd av lag. Nu har alltså sms:en läckts till ett medium i ett land, dit tektanklerna för vår offentlighetslagstiftning inte når.

Vem kan ha ett behov att sprida dessa uppgifter? Suur-Tukholmas chefredaktör säger att han fått materialet av finländska medier. Den undersökande journalistiken kunde den här gången - för sin egen heders skull - undersöka sitt eget skrå och upplysa sina läsare och lyssnare om vem av kollegerna som presterat detta synnerligen nedriga läckage av material, som faktiskt inte har något som helst allmänt intresse - inte ett dyft.

Nu ser det dessbättre ut som att åtminstone finländska medier tar avstånd från Suur-Tukholma. Dess chefredaktör, som i teve i måndags yttrade sig “yvigt” om ämnet, sägs ha skickat sms:na också till finländska medier - som vägrar publicera dem som sådana. Ordförande för pressens opinionsnämnd, Pekka Hyvärinen, tar också han avstånd från publiceringen. Allmänintresse finns inte, däremot nog brevhemighet.

Kanske en ljusning - trots allt?

En av den organsierade politikens viktigaste utmaningar är att förnya politiken. Ett centralt instrument - liksom mål - för detta är att öka de ungas förtroende för politik och politiskt beslutsfattande. Jag vet inte om fredagens ungdomsparlament i riksdagen motsvarade alla de närvarande 199 unga parlamentarikernas förväntningar. Men åtminstone de unga från olika delar av landet jag pratade med på mottagningen efteråt verkade ganska så nöjda.

De unga hade förberett fiffiga frågor av vilka 26 hann ställas under frågetimmen till regeringen, där samtliga 20 ministrar var på plats. Det brukar aldrig hända under “vanliga” frågetimmar, vilket säkert bevisar att regeringen verkligen tar de unga på allvar.

Såsom minister ansvarig för ungdomsfrågorna vet jag dessutom att så är fallet. Mängder av projekt som startats eller är på kommande är ägnade att stöda ungdomen, andligt och fysiskt. De två frågor som ungparlamentarikerna riktade till mig gällde ungdomarnas kondition samt fritidsaktiviteter. Vikriga frågor, som också syns i budgeten, i form av riktade satsningar och inte minst politikprogrammet för barn, ungdomars och familjers välbefinnande.

Det känns alltid lika fantastiskt att träffa 16-17-åringar - såsom fredagens parlamentariker. Varje gång slås jag av upplevelsen att dagens ungdomar är så mycket smartare och livserfarna än man själv var i samma ålder. De har ofta större internationell erfarenhet - och utstrålar självförtroende därefter.

Dessutom har dagens unga tillgång till så mycket mer konkurrerade, säg alternativ information än vi hade i min ungdom på 1980-talet - tacka internet för det. Vi följde skolans läroplan och skolböckernas innehåll. I dag tar de unga fram kompletterande material på nolltid från nätet - och läroplanen (jo, i all ära) har fullt upp med att hänga med i svängarna.

Kollegan Paavo Väyrynen sade i tv:s Lördagssällskapet att regeringen diskuterar för lite tillsammans och “inte har någon helhetsuppfattning” av situationen. Det blev aningen oklart för mig exakt vad det är som saknas i den verklighetsbild regeringen arbetar utgående ifrån. Åtminstone min egen bild är ganska klar. Men, jovars, alla har vi rätt till en egen uppfattning.

Garanterat har regeringens arbetsmetoder förändrats från 1970-talet då P. Väyrynen debuterade som minister. Till den tiden finns det gudskelov ingen återvändo. På 1970-talet var ministerportföljerna oftast bemannade av medelålders gubbar - och arbetsmetoderna var därefter, som också yngre nykomlingar (som “knatteligan” 1972) säkert fick erfara. Långa kvällsmöten och gubbdominerade bastukvällar hörde till det normala sättet att göra politik.

Idag är 60 procent av regreringens medlemmar kvinnor och halva regeringen har barn under eller i den lägre skolåldern. Det betyder att arbetet sköts dagtid och aftonskolan hålls vid behov - säg en gång var sjätte vecka. Småbarnsföräldrar, vare sig de är ministrar eller inte, har också ett civilt liv att hinna med. Det handlar långt om vilken bild vi vill ge av politiken också.

Jag bedömer att vi lyckats förhållandevis bra med att kombinera både jobb och familj. Jag har inte heller saknat möjligheter att prata med kolleger, kollegialt eller separat. Och jobbet får minsann en hel del tid!

Veckoslutet denna gång innehåller ledig tid, men också tal på Åbo vinterbadares invigning av sina nya, mäktiga strandbastu, tal på Åbo finska arbis 100-årsfest och sfp:s kretsmöte i S:t Karins. Så borde man hinna byta bilens vinterdäck till sommardäck samt sköta sin kondition. De flesta veckoslut tar slut på mitten - låter det bekant? Finns det inget EU-direktiv som kan råda bot på den saken?

Institutet för finlandssvensk samhällsforskning vid ÅA har mätt medborgarnas betyg för intressebevakningen i Svenskfinland. Tackar å partiets vägnar! Sfp får vitsordet 8, klart bättre än alla andra partier. Är jag förvånad? Naturligtvis inte. Svenskfinland vet vad sfp gjort - också de gånger vi inte nått ända fram.

Intressant, nej egentligen humoristiskt, är närmast hur vissa finlandssvenska printmedier har så fruktansvärt svårt att rapportera synligt och tydligt om det goda sfp-betyget. Varför det, måntro?

Allting har sin tid. Det tänkte säkert också europaparlamentariker Henrik Lax när han idag meddelade att han inte ställer upp för omval i EU-valet i juni nästa år. Hans skäl är personliga och därför svåra att emotsäga: han är 63 år gammal i nästa EU-val. Då mandatperioden är fem år är det naturligt att Henrik hittar också alternativ för sin tidsanvändning under de kommade åren.

För sfp är är situationen inte mycket märkligare än 2004 då Astrid Thors lämnade EU-parlamentet. Fältet blir snart fritt för den, som vill satsa på att bli ny europaparlamentariker. Någon given arvtagare till EU-mandatet finns inte, vilket torde stimulera fältet - både i och utanför dagspolitiken. De första positiva vibrationerna har de facto redan hörts.


Henrik Lax själv tänker högt i Hbl då han funderar på möjligheten till ett “allfinlandssvenskt” mandat. Vad som inte framkommer i Hbl är att han med detta inte avsåg valet 2009. Ett allfinlandssvenskt mandat (jämför med diskussionen om det åländska mandatet) vore en lagstiftningsfråga och därför både avlägsen för att inte säga osannolik. Något åländskt kvotmandat blir det ju av allt att döma inte heller, som uttryck för politisk ovilja till öronmärkta arrangemang.

Däremot menar Lax såklart att det nu behövs en massiv mobilisering på fältet för att trygga en EU-kanal från Svenskfinland till Bryssel och Strassbourg. Precis som var fallet 2004. Under tiden fram till 2009 kommer Lax dessutom att vara den enda finlandsvensken i EU-parlamentet efter att Alexander Stubb senaste vecka gått till andra uppdrag. Det är väljarna som i juni 2009 avgör om serien Elisabet Rehn, Astrid Thors och Henrik Lax får en efterträdare - eller om den muminsvenska EU-rösten tystnar.

Sfp kommer garanterat också denna gång ett erbjuda väljarna en representativ kandidatbukett, som gör partiet till ett allfinlandssvenskt alternativ i EU-valet. Klart är att nålsögat blir svårare att klara denna gång eftersom Finlands kvot är bara 13 mandat mot 14 senast. Ett högt valdeltagande i Svenskfinland - precis som 1996, 1999 och 2004 - ger ändå ökade chanser att behålla mandatet. Vi kommer att jobba stenhårt för att så också kan ske.

Just nu ser jag inget som skulle göra det omöjligt att behålla mandatet. Framtiden får utvisa om sfp går till val på egen lista (som 1996 och 2004) eller i valförbund (som 1999). Bäst som det är har vi så många hugande EU-kandidater att egen lista är enda möjligheten.

För att redan nu göra det klart kan jag redan meddela att jag själv inte kommer att ställa upp i EU-valet 2009. Min värnplikt åt EU-hållet gjorde jag redan i det första EU-valet 1996. Det var en prima merit med tanke på kommande prövningar och valrörelser i politiken - jag rekommenderar gärna EU-valet också ur detta perspektiv. Nu är det andra uppdrag som gäller för mig.

Allting har ju sin tid.

På sitt pågående toppmøte har Nato åter fattat ett historiskt beslut: Kroatien och - av alla lænder - Albanien blir sannolikt nya medlemmar i det atlantpakt, som før bara 20 år sedan var det forna østblockets absoluta motpol och det kalla krigets nav - sett från øster. Nu upptar man, efter forhandlingar, som ny medlem Albanien, som under diktatorn Enver Hoxha (død 1985) framstod som den mest renlæriga stalinismens absoluta stereotyp. Egentligen ær detta en helt otrolig vændning.

Historiens vingslående paradoxer slutar inte dær. På samma toppmøte stæller sig president bush upp och førordar Ukrainas och Georgiens Nato-medlemskap. Och, ja, sjølva toppmøtet hålls alltså i Bukarest, som inte heller har enbart demokratiska traditioner att visa upp. Ønnu før 20 år sedan styrdes Rumænien av herrskapet Ceausescu. Nu ør landet vørd før det toppmøte, som vælkomnar Albanien till Natofamiljen!

Som sagt: historiens vingslag - som flæktar men också blottlægger. Finland tillhør den alltmer exklusiva klunn i denna del av værlden dær medlemskapet fortfarande ær en het potatis. Intressant också det!

En dag som denna i inhemsk politik upprepar sig knappast ofta. Efter tre veckor i lös galge fick Ilkka Kanerva lämna sin post. Samlingspartiets ledning valde att inte invänta reaktionerna på Hymy-artikeln utan fick hela uppmärksamheten överflyttad på följande fas - genom att snabbt utse efterträdaren. Därmed tog sig denna trista katt- och råttalek för en av politikens veteraner med en gång en - närmast för partiet - positiv vändning.

Positivt är uttryckligen ordet med vilket jag vill karaktäreisera valet av dagens 40-åring, Alexander Stubb. Helt överraskade var valet inte heller, låt vara att hans meritlista har en klar slagsida åt det internationella hållet snarare än det nationella.

Men än sen då? Parlamentarisk erfarenhet har han - med 115 000 väljares förtroende i ryggen. Det är mer än vad någon av de sittande riksdagsledamöterna har, om nu det kan användas som mätare. Dessutom kommer han att arbeta med utrikespolitik, som alltså är hans hemmaplan.

Man kan tycka att det knappast är min grej att ytterligare motivera valet av Stubb. Det är väl kollegan Jyrki Katainens sak. Men faktum är att det inte är varje dag man till regeringskollega får en av sina verkligen goda vänner. Jag jobbade med Alex i tre år på utrikesministeriet på 1990-talet. Han var redan då välrenommerad EU-forskare och jag Ole Norrbacks ministermedarbetare. Jag har sett Alex arbeta och uppträda på nära håll. Jag vet att Finland får en bra utrikesminister.

Att han dessutom blir den tionde ministern i regeringen med små barn hemma visar ytterligare att vi har ett kabinett med den nya generationens politiker vid spakarna. Att kombinera detta slitsamma jobb med barn och familj är givetvis en stor utmaning. Då jag idag gratulerade Alex per telefon kom vi överens om att ta en grundlig diskussion om just detta då vi träffas. Jag vet hur mycket familjelivet betyder för honom också.

Att Ilkka Kanerva lämnar regeringen framstod som oundvikligt av de skäl som hans egen partiordförande idag uttalade på presskonferensen. Samtidigt blir slutet på en ministerkarriär, som ännu för bara en månad sedan flöt ovanpå molnen, också ett nytt exempel på hur mediabevakningen av politiken har förändrats. En förändring som ingen tycks styra eller definiera - utan som bara faller framåt av egen tyngd.

Det Kanerva ställde till med var givetvis självförvållat. Det är skillnad på offentliga och “vanliga” personers privatliv. Men i drevets hetta har kanske också en och annan helt vanlig finländare hunnit tänka tanken: hur skall man beskriva ett media- eller samhällsklimat, där privat sms-korrespondens en vacker dag ordagrannt viks ut i veckopressen.

Tänk själv. Skulle du vilja se dina meddelanden publicerade i Hymy?

Veckan som gick var händelserik i politiken. Fast å andra sidan: vilken vecka är inte? På torsdagen avgav regeringen den trafikpolitiska redogörelsen till riksdagen. Redogörelsen är det centrala trafikpolitiska styrinstrumentet för hela valperioden - och med element som bär ända till år 2020.

Flera viktiga projekt, bland annat stamväg 51, eletrifieringen av Vasa-Seinäjoki och muddringen av Jakobstads hamn, finns som bekant med. Redan rambudgeten, som godkändes för ett par veckor sedan, lovade ju att dessa projekt blir av. Men i redogörelsen fanns också helt nya markeringar med gällande bland annat skärgården.

I texten sägs att ett tiotal färjrutter kan ersättas med fast väg så, att de blir trafikekonomsikt lönsamma på 5-20 år. Här kan också den såkallade livscykelmodellen användas - att en privat investerare betalar projektet och sedan får igen pengarna av vägförvaltningen i form av serviceavgifter. En innovativ modell, som betyder att projekt kan förverkligas snabbare medan staten får portionera ut notan.

Bland de större projekten där fast väg är lönsam nämns specifikt Pargas-Nagu. Vi vet att de bägge färjorna idag är omkring 20 år gamla, kostar 17 miljoner styck batt förnya och över 4 miljoner i året att köra, alltså driften. Man behöver inte ha lång matte för att inse det lömsamma med fast väg. En arbetsgrupp inom vägförvaltningen går nu vidare med att verkställa skrivningen om fast väg mellan Pargas och Nagu. I bästa fall tippar trafikministeriet att de första konkreta stegen kan tas i vägförvaltningens budget år 2010.

Skrivningen om Pargas-Nagu, liksom elektrifierinfgen Vasa-Seinäjoki, är kvittenser för hårt och målmedvetet arbete, där sfp inte sparat på krutet. Ibland är vi bara onödigt anspåkslösa med våra framgångar. Ingenting kommer in i trafikredogörelser eller statsbudgeter av naturlagens kraft, av sig själv. Det krävs politiskt arbete!

Veckan bjöd också må mindre lyckade lösningar. Statsrådet godkände på fredagen vid ett extramöte den såkallade laxförordningen som slår fast när denna värdefulla fisk får fångas på sin väg från huvudbassängen i Östersjön till älvarna i norr. Regeringsprogrammet slår fast att både älvfisket och yrkesfisket måste beaktas då förordningen skrivv. Enligt min åsikt blev balansen inte denna.

Sfp hade velat låta det fåtal yrkesfiskare som finns kvar längs med kusten fiska lax några dagar längre än vad regeringskumpanerna ville. men nej. Mitt förslag röstades ned med 12-1 - varefter jag fogade avvikande åsikt till protokollet. Överkörd - javisst. Men i en fråga som denna är det enbart en merit.

Efter att fiskarna måste använda sälsäkra ryssjor och drivgarnsfisket totalförbjöds vid årsskiftet har våra yrkesfiskare redan trängts in i ett hörn. Att ytterligare forkorta tiden då de kan fiska var i detta läge oacceptabelt. Jag har ändå på känn att de olika uppfattningarna i regeringen inte handlade så mycket om omtanken om naturlaxen som om den inflammerade politiska situationen i Lappland. Kollegerna vågade inte riskera en ny folkrörelse om laxen i Kemijärvirörelsens farvatten - och priset för detta fick nu kustfiskarna betala. Trist - men dessvärre en del av realpolitiken när den är som kallast.

Sfp:s paristyrelsen diskuterade på fredagen bland annat situationen i Tibet i relation till OS i Peking. Ett par debattörer krävde bojkott av öppningsceremonierna och fick i radions Aktuellt symbolisera “den glasklara” signalen från partistyrelsen. Påminner om “folk har ringt” som förriga kommunalpolitikern plägade säga. Sanningen var att ingen ville att våra idrottare blandas in i någon bokjott - det skulle bara förfela sitt syfte. Däremot finns det - även på annat håll i Europa - ett tryck på att statscheferna måtte utebli från öppningen ifall Kina inte besinnar sig i Tibet.

Den diskussionen har inte förts officiellt i vår regering, men förs garanterat tids nog. Frågan var uppe på EU-utrikesministrarnas möte i Brno, Slovienien i helgen, men beslut fattades ännu inte. Man avvaktar - och ger alltså Kina en chans. Därefter får vi se. Själv kommer jag inte att vara med på OS-öppningen den 8 augusti. Men det har varit klart sedan länge och har alltså inget med bojkottdiskussionen att skaffa. Redan i oktober förra året slog vi fast att jag åker till Peking senare under OS - för att, såsom det brukar anstå idrottsministern, på ort och ställe heja på de blåvita idrottarna.

Den 8 augusti är den kvalificerade gissningen att jag är på stugan och röker sik. Allting har sin tid.