Den parlamentariska arbetsgruppen med uppgift att reformera det finländska valsystemet avslutade idag sitt arbete. Betänkandet, som hade kunnat vara enhälligt, blev det inte. Orsaken är att arbetsgruppens arbete efter nyåret tog sig en ny vändning. Istället för att skapa ett mer genomskinligt valsystem som ökar demokratin föredrog majoriteten ett system som innebär motsatsen.
Det kunde rättspartiet svenska folkpartiet inte gå med på. Därför lämnade vi in avvikande åsikt till betänkandet, vilket också socialdemokraterna och sannfinländarna gjorde. Vi gjorde det av omtanke om demokratins genomskinlighet, av omtanke om intresset för politik och valdeltagande och pluralismen i parlamentarismen. De utgångspunkterna är lika självklara för oss som vi är stolta över att stå för dem ända till slut.
Nå, nu finns ett oenligt betänkande. Men situationen är inte särskilt dramatisk för det. Nu går bollen helt enkelt vidare till regeringen, där beredningen av också denna fråga sköts på vanligt sätt. I enlighet med regeringsprogrammet krävs alla fyra regeringspartiernas medgivande till lagproposition om ändring av valsystemet. En helt rimlig utgångspunkt eftersom ju valsystemet hör till den parlamentariska demokratins centrala spelregler, om vilka möjligast stor enighet bör råda.
Sfp hör till dem, som både inser behovet av en valreform och stöder densamma. Men vi anser också att målet med en reform måste vara att öka genomskinligheten och demokratin och förtydliga röstens betydelse - att alla röster är lika värda. Vi hade kompromissförslag som också togs fram i valarbetsgruppen. Till dessa kompromissförslag återkommer vi nu när bollen glider över till de fyras gäng i regeringen.
Vår utgångspunkt när valarbetsgruppen inledde sitt arbete motsvara den statsvetenskapliga grundsanningen: att med minsta möjliga ändringar undanröja de största bristerna. Bristerna visste vi: den såkallade dolda rösttröskeln, som i de mindre valkretsarna betyder att ett parti behöver 13-15 procent av rösterna för att överhuvudtaget få in någon i riksdagen. Det var också detta fenomen som kostade de grönas ordförande hennes riksdagsplats i norra Karelen i mars 2007, trots 7800 personliga röster. Oacceptabelt, tyckte också vi (även om det är likte komiskt hur lite Ole Norrbacks sorti ur riksdagen trots 8300 röster år 1987 kommit att intresserat rättvisesökarna).
Det finns ändå ett enkelt sätt att reparera denna brist - säg “Cronbergsyndromet”. Sättet har förespråkats av jurisrten och valsystemexperten Lauri Tarasti, som också ledde valarbetsgruppen denna gång: slå ihop de östra valkretsarna och dela Nylands valkrets i två delar. Då jämnas rösttröskeln ut. Detta - den såkallade Tarastimodellen - var även sfp:s modell. Den verkade i början också vara andras modell.
Men sedan hände något.
In på arenan efter årsskiftet kom tanken på en riksomfattande rösttröskel på 4 procent, sedermera 3,5 procent. Med denna, i kombination med hela landet som ett såkallat valområde där alla röster räknas ihop, vill man minska risken för fragmentering, splittring av partikartan i riksdagen - som om detta hade varit någon hotbild hittills. Modellen ger nog en hygglig proportionalitet i valsystemet, vilket är ett sjävklart mål. Men en tröskel på 3,5 procent betyder i ett normalt valdeltagande att närmare 100 000 väljare inte får in sitt parti i riksdagen. Men plöstligt blev också detta ett självklart mål för många - av orsaker man bara kan spekulera om.
Detta är regeringskollegerna, men också vänsterförbundet och kristdemokraterna alltså nu beredd att acceptera som ett mindre ont än att 7800 väljare i norra Karlelen med dagens valsystem ej får in sin kandidat i riksdagen. Sfp anser att detta skulle leda från askan i elden, minska demokratin ochy dessutom tydligheten i valsystemet - eftersom själva valmatematiken för hur mandaten skulle fördelas blir så komplicerad (vilket också kollegerna på slutrakan erkände!) att det inte finns en chans att förklara det varken i denna spalt eller på annan plats.
I slutskedet av beredningen kom förslaget om en valkretsvis spärr på 12 procent skall komplettera den riksomfattande spärren på 3,5 procent. Det betyder att en parti, som inte når upp till 3,l5 procent på riksplanet, nog får in kandidater i en eller flera valkretsar givet att man får minst 12 procent av rösterna i dem. Detta marknadsförde kollegerna som en jovialisk eftergift och kompromiss. Detta var det inte. I själva verket var det de lagfarna experterna som krävde detta för att valsystemet skall uppfylla ens de mest elementära kraven på demokrati.
Sfp:s sista kompromissförslag - efter att Tarastimodellen skjutits ned - var att ett parti, som inte klarar 3,5 procent på riksplanet men nog 12 procent i en valkrets skulle få räkna till godo också de röster man får i andra valkretsar där man haft kandidater uppställda. Denna “livlina” hade varit en säkerhetsklausul för att riksdagens sammansättning bättre skulle motsvara valresultatet - utan att splittringen hade drabbat riksdagen.
Men denna kompromiss dög alltså inte. Därför har vi nu ett betänkande som blev ett uttryck för maktpolitik snarare än kompromisssökande.
Desinformationen i medierna om reformens mål och medel varit stor och toppstyrd. Det dröjde till slutmetrarna av arbetsgruppsarbetet innan exempelvis HS behagade upplysa läsarna om att även sdp motsätter sig dem modell man tidigare påstått att alla andra utom sfp stöder. Jag ser också fram emot alla de godmorgon-yxskaft-artiklar eller inslag som snart, yrvaket, kommer att “avslöja” den föreslagna modellens totala ogenomskinlighet när det gäller sättet hur de sista mandaten fördelas.
Nu fortsätter sökandet efter en kompromiss som ökar intresset för valdeltagande och demokratins genomskinklighet, inte minskar den. En rimlig utgångspunkt, tycker sfp fortsättningsvis.