Fyrans nyheter rapporterade igår kväll om dopingmisstankar mot den finländska skidsporten under tidigare år. Rapporten baserade sig på anonyma källor, som vi fått smakprover på tidigare också i samma ämne i vår. Idag fortsatte Iltasanomat, som hör till samma mediakoncern, utveckla ämnet. Fortsättningsvis är källan till de onekligen spektakulära uppgifterna anonym.
På undervisningsministeriet, där jag handhar idrotts- och dopingfrågor, följer vi såklart aktivt med vad som händer, sägs eller görs med anledning av rapporterna. Eftersom det uttryckligen handlar om påståenden från källor utan ansikten kan vi heller inte annat än bara följa med från sidan. Ifall den anonyma källan är säker på sin sak, har bevis att slå i bordet och dessutom är beredd att ställa upp i domstol (ifall ärendet gick så långt) borde källan naturligtvis inte tveka att träda fram. Gör källan inte det kvarstår osäkerheten - och det vinner knappast någon på.
Diskussionen om statsledningens deltagande eller icke-deltagande i de olympiska spelens invigning i Peking den 8 augusti har kommit in i den för finländsk journalistiken typiska fasen: jo eller nej? Vem tycker si, vem så? Helhetsgreppet saknas. Som exempelvis frågeställningen vilken betydelse olympiabojkott skulle ha ifall statsledningen sedan gladeligen (före eller efter OS) gör statsbesök till Kina, ifall finländska företag fortsätter göra affärer i Kina eller investerar i Kina (vilket de naturligtvis gör varje dag)? Borde också allt detta ta slut?
Själv har jag försökt lyssna noggrannt på vad dels parterna i målet, dels människorättsexpertisen säger. Så då Amnestys verksamhetsledare Frank Johansson kallar idén om politisk bokjott av invigningen för “skenhelig” eftersom statsledarna då skulle missa möjligheten att träffas och även diskutera med den kinesiska ledningen är kommentaren mycket intressant. Liksom då en viss Dalai Lama anser samma sak - av samma orsak. Eller har de fel?
Liksom statsministern är också jag inbjuden till OS, av Finlands olympiska kommitté. Redan i oktober slog vi med olympiakommittén fast att jag åker till OS den 15.8 för att fortsätta traditionen mina företrädare skapat för länge sedan: att heja på de blåvita idrottarna, som på toppen av sin karriär tävlar mot - eller snarare med, i den olympiska andan - världens toppar. Det blir alltså en vecka efter invigningen, men detta helt planenligt.
Då jag inledde jobbet som idrottsansvarig minister märkte jag snabbt hur mycket idrottsfolket, speciellt de idrottande finländarna själva, uppskattar statsmaktens närvaro intill idrottsarenorna. Det hade blivit snudd på tjänstefel ifall idrottsministern inte varit med i Moskva då ishockeylejonen spelade i finalen mot Kanada i maj. Också presidenten var på plats.
Jag kan inte tro att idrottarna slutat uppskatta att statsledningen engagerar sig i deras stora stunder på VM- och OS-arenorna, speciellt som självaste OS-kommittén är inbjudare och värd på plats och ställe. Ändå låter delar av debatten som att det är snarast en merit om politikerna i sommar väljer att strunta i de finländska idrottarna.
Finland har i alla dessa år - OS 1980 i Moskva och 1984 i Los Angeles är bra exempel - låtit bli att blanda ihop idrott och politik. Andra har gjort det, men inte vi. Vi anser att poliska frågor skall skötas vid politiska bord, inte i längdhoppsgropen. Det hindrar oss inte från att ha en konsekvent och orubblig syn på att de mänskliga rättigheterna är de största av grundvärden, som vi alltid betonar i våra politiska samtal med vem som helst, inklusive den högsta kinesiska ledningen på plats i Peking.
Själv torde jag höra till de finländska ministrar som klarast fördömt kränkning av de mänskliga rättigheterna i Tibet och Kina. Det gjorde jag i samband med EU:s idrottsministermöte i Brno, Slovenien den 17 mars på ett sätt, som nog noterades men knappast uppskattades av det officiella Kina. Uttalandet finns att läsa på webben (www.minedu.fi).
Det viktigaste är vad man gör och anser i själva sakfrågan, inte om man ställer upp på symbolhandlingar och ytliga protestyttringar, som hetsas fram av ren rubriksjuka - och antagligen glöms bort så snart OS-elden har slocknat. Intressanta uttryck för den oärliga ytligheten är också de mediala hänvisningarna till att den eller den EU-ledaren inte är på väg på OS-öppningen.
Sanningen är oftast att de aldrig ens varit på väg dit. Men nåjo, att säga hela sanningen skulle såklart spoliera en “god juttu”?