Valborgsfirandet står för dörren och den politiska oppositionen har skaffat sig själv stommen till eldfängda förstamajtal. Interpellationen om regeringens högskolepolitik kanske inte appellerar till den traditionella arbetarpubliken, men åtminstone för socialdemokraterna duger nu varje ämne som kan hålla blickarna borta från partiordförandespelet.
Interpellationer brukar vara det dåliga politiska minnets julafton. Det är bara att gräva i riksdagsprotokollen från den förra valperioden (eller regeringsdokumenten) så hittar man oftast beviset på att interpellanterna inte sällan argumenterar tvärt emot sin något år gamla - men övergående - övertygelse. På detta är också den nu aktuella interpellationen ett lysande exempel.
Socialdemokraterna satt själv i både undervsinings- och finansministerierna under den förra valperioden då grunden för innovationsuiniversitetet lades. Betänkandet, där själva finansieringsmodellen - staten skjuter till pengar som motstycke till privata - bär för sin del långt statssekreterare Raimo Sailas handstil. Jo, han är socialdemokrat.
Regeringens rambudgetbeslut i mars innebar de facto att regeringen behandlar universiteten mer rättvist än vad som hade varit fallet om bara innovationsuniversitetet fått statlig särbehandling, administrativt och i ekonomisk mening.
Beslutet innebär nämligen att a) också andra universitet kan övergå till stiftelseupprätthållarmodell, om de så vill, b) staten betalar i förhållandet 5:2 också till andra universitet som lyckas ragga privata pengar, c) de 100 miljoner i årligt tilläggsbidrag som innovationsuniversitetet får konkurrensutsätts gradvis fr.o.m 2015 så att alla andra universitet kan tävla opm pengarna. Därtill höjs basfinansieringen för universiteten med 40 miljoner euro.
Oppositionen har lyckats förvanska alla dessa beslut genom att hävda att besluten skapar orättvisa mellan de olika universiteten - och genom att rada upp halvsanningar. Ingen har förnekat - inte heller sdp under förra perioden - att innovationsuniversitetet skulle bli ett i raden bland de övriga. Men besluten i ramrian betyder alltså en klart större rättvisa än vad som var tänkt.
En annan sak är att knappast heller den här modellen är den optimala. När skulle vi förresten i detta land ha haft en högskolepolitik, som alla varit nöjda med? Själv hade jag hoppats att definitionen på privat kapital i högskolebeslutet inte hade exkluderat exempelvis sådant kapital som universitets- och högskolestiftelser sitter på.
Nu gjorde man det - och drog därmed ett streck i vattnet. Jag argumenterade för en modell, där man hade inkluderat allt sådant privat kapital - nytt eller fonderat - som annars inte skulle komma en ny stiftelse till del. Men här fanns det andra majoritetsopinioner, som jag uppriktigt sagt inte överhuvudtaget höll - eller håller - med om.
Appropå oppositionen: Är det någon som förstår sig på kristdemokraternas inställning till den föreslagna modellen för valreform? I partisekreterararbetsgruppen, som överlät sitt betänkande i torsdags, stödde kristdemokraterna 3,5 procent som riksomfattande röststpärr. Men hör och häpna: då kd två dagar senare firade sitt 50-årskalas talade sig partiets ordförande Päivi Räsänen varm för 3 procent. Ja, minsann. Det var så dags då!
Nu passas bollen över till regeringspartierna, som kommer att förhandla om modellen. Lite roat läser jag inlägg, som det av Sture Gadd i dagens Hbl, där man tror att den bästa taktiken skulle vara att slå skorna i mötesbordet, som Chrustjov i FN på 1960-talet. Som om gapande skulle hjälpa strax inför förhandlingar i möblerade rum.
Sfp har gjort klart att vi inte godkänner arbetsgruppens förslag till valreform. Detta markerade vi så klart man kan genom att som enda regeringsparti lämna in en avvikande åsikt till betänkandet. Detta har vi också varnat för i debatten hela vintern - ta bara sfp:s partistyrelsemötet 18.1 och en omfattande pressdebatt efter detta.
I den avvikande åsikten formulerade vi också våra alternativ, av vilka ett - den såkallade Tarastimodellen - inte längre är aktuell då inget annat regerringsparti stöder den. Istället har vi två andra kompromisser som utgår från den realpolitiska situation som råder. Detta betyder i klartext att det nog blir en valreform med riksomfattande rösttrlöskel - antingen nu eller så lite senare, antingen med sfp vid förhandlingsbordet eller så utan sfp. Då är det klart bättre att påverka reformen. Det har vi för avsikt att göra med våra helt offentliga kompromissförslag, som också de - ja, komiskt nog - slogs upp som en nyhet rubricerad “sfp kan acceptera röstspärr”.
Vi utgår alltså föga sensationellt från att det blir den valreform alla regeringspartier bundit sig vid. I samma regeringsprogram ges också vart och ett regeringsparti vetorätt inför det förslag, som växer fram. Det här betyder självfallet att sfp kan stoppa hela reformen - för stunden. Det betyder samtidigt att vi sitter med ett så starkt kort på fickan att vi självfallet kommer att hantera det med klart större strategiskt öga och ansvar än vad gaphalsarna tror.
Volymmätaren är inte det bästa sättet att mäta politisk trovärdighet. Varmluft är det inte heller. Det är taktik och argument som leder till resultat.
Allting har sin tid. Nu är det förhandlingar som gälller. I dem gäller en regel framom alla: var och en kommer att få kompromissa.
Nu vankas sedvanligt firande på Vårdberget med goda vänner, bubbel i glaset, studentsång och tal - och allt detta i strålande Åbosol. Glada Wappen till alla!