Det är lätt att hålla med statsminister Matti Vanhanen om att inga alternativ i våra säkerhetspolitiska vägval kan uteslutas. Vanhanens kommentar är lika med en replik till sdp-basen Eero Heinäluoma, som i sitt första maj-tal tycktes vilja utesluta ett finländskt Nato-medlemskap också under följande valperiod, alltså 2011-15.

Varför säger Heinäluoma så? Inte bara är han en avgående partiordförande, som alltså inte borde binda sin efterträdares händer i en såpass central utrikes- och säkerhetspolitisk fråga. Han tycks också företräda en linje, enligt vilken ett litet land skall minimera sitt manöverutrymme i säkerhetspolitiken istället för att hålla det så stort som möjligt.

Jag är av totalt motsatt åsikt.

Dock: Nato-medlemskapet är ingenting dagens rikspoltitiker går och drömmer om varje dag man sätter foten i riksdagen eller ministeriet. Men samtisdigt: den allmänpolitiska utvecklingen inte minst i Europa har gått därhän att ingen kan ha ett intresse av att underskatta den tilltagande integrationens, gemenskapstänkandets betydelse - politiskt, ekonomiskt, säkerhetspolitiskt.

Efter Nato-toppmötet i Bukarest för en månad sedan fick vi veta att Albanien inleder förhandlingar om Nato-medlemskap - och snart bli medlem. Också Ukraina och Georgien står i kön. Resten av det forna östblocket, som ännu föpr 20 år sedan pynjade med femårsplaner och militärövningar under Warzsawapaktens flagg, har redan anslutit sig till både EU och Nato.

Vilka slutsatser lockar dessa fakta till? Att med brösttoner utesluta Finland från denna växande och tydligen också för Albanien - av alla länder! - passande familjegemenskap? Nej, verkligen inte.


Knappast någon väntar sig en islossning i den kommande säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse som regeringehn skriver just nu. I den kommer synbarligen den tarjahalonenska tesen att få bekräftelse: Finlands Nato-dörr är stängd, men inte låst. Vi har vår option - och den är i kraft.

Däremot kan enligt min uttryckliga mening ingen i detta skede utesluta att den allmänpolitiska utvecklingen i Europa, i våra närområden och inte minst mellan de blåvita öronen går därhän att ett Nato-medlemskap blir aktuellt under den följande valperioden. Det är också onödigt att hymla med det konstitutionella faktum, att vi har presidentskifte på kommande den första mars 2012.

Också detta kan såklart ha effekt på opinionsbildningen mellan de blåvita öronen.

Fortsättningsvis kvarstår en hel mängd frågor om poängen med ett finländskt Nato-medlemskap som tarvar svar. Som till exempel om medlemskap ökar eller minskar finländarnas säkerhet och trygghet - här hemma och i världen?

Svaret på den frågan levererar inte enbart den för studen sittande utrikesministern i Moskva eller någon pladdrig rysk diplomat stationerad i Helsingfors. Det är en fråga vi själva skall formulera - och finna svaret på. Just därför skall vi lyssna på Matti Vanhanen och inte Eero Heinäluoma då det gäller Finlands framtida valmöjligheter.

Däremot är det lätt att hålla med Heinäluoma om att folkets vilja har betydelse vad gäller Natomedlemskap. Lika mycket som jag vill bevara våra valmöjligheter förespråkar jag rådgivande folkomröstning i händelse av att Finland besluter sig för satt söka om medlemskap.