Oppositionspartierna kräver att statsminister Matti Vanhanen skall ge en såkallad upplysning till riksdagen om valfinanserna, statsministerns och regeringenss roll. Vanhanen, centern liksom vi övriga tre regeringspartier föredrar en annan metod: att oppoisitionen lämnar in en interpellation.

Det är ett välbeprövat parlamentariskt instrument, med vilket oppositionen kan tvinga regeringen besvara en fråga - varefter förtroendet för regeringen mäts.

Nu meddelar åtminstone det största oppositionspartiet att man inte anser att interpellationen inte heller är bästa redskap just nu. Varför säger man så?

Tidigare under valperioden har man nog interpellerat om det ena och det andra, som inte ens fallit tillbaka på någon större politisk dispyt i offentligheten. Man har velat fälla regeringen, vilket alltså är interpellationens yttersta syfte. Nu, när oppositionen först bidragit till att skapa ett nationellt undantagstillstånd - åtminstone i riksdagskafeterian - duger plötsligt inte interpellationen, som varit det enda logiska sättet för oppositionen att få svar på sina frågor.

Varför inte det? Vill man plötsligt att regeringen sitter kvar?

Svaret är ganska uppenbart. Genom statsministerns upplysning hade oppositionen fått till stånd en situation, där regeringen och regeringspartierna bildar de anklagades bänk - och kommunikationen hade gått bara ena vägen. Interpellationen skulle för sin del utmynna i gruppanföranden, en öppen debatt, ja dialog, och därefter en omröstning om regeringens förtroende.

Men oppositionen vill inte ha en öppen tvåvägsdebatt i plenisalen av den enkla orsaken, att man då skulle få alla argument som bumerang i egen famn. Det skulle nämligen ge regeringlägret chansen att belysa också den delen av verkligheten, som hittills inte öpnats nästan alls i offentligheten: oppositionens, specielt vänsterns, egen valfinansiering.

Du milde vilket kalas det skulle bli.

Och det vet vänstern. Därför är man inte beredd på interpellationen, som skulle blotta de strida strömmar av fackliga pengar, som via diverse mellanhänder hittat sig fram till flera kandidater - som redovisat dem som totalt ogenomskinliga klumpsummor. Pengar som varje skattebetalare bidragit till eftersom medlemsagifter i facket är avdragbara i beskattningen.

Precis som flera lagfarna experter sagt de senaste dagarna: fackliga valpengar har samma status som privata pengar från företag, stiftelser eller organisationer. Så då vänstern nu tutar ut att utomstående försökt “köpa” en borgerlig valseger med valbidrag träffar bumerangen eget tryne: för vad har då facket försökt genom att stöda vänsterns kandidater med hundratalstusen euro? Få soligt väder och glass åt alla?

Och vart ville fackcentralen FFC inför riksdagsvalet komma med sin tv-vulgärkampanj, som lades på hyllan sedan den väckt allmänt äckel? Påverka valet - eller inte påverka valet?

Alla dessa aspekter skulle vänsteroppositonen - och den stora allmänheten - få dryfta om oppositionen valde att gå in öppen interpellationsdebatt i plenisalen. Det vill de inte. Istället döljer de sig bakom kvällspressens frossande i detaljer som knappast smickrar någon, men inte nödvändigtvis har något med själva huvudsaken att skaffa.

Och vilken är huvudsaken då? Jo, att regeringspartierna och därtill oppoisitionen suttit kring samma bord och redan enats om att förnya lagstiftningen om valfinanseringens öppenhet så, att de nuvarande kryphålen täpps igen. Detta sker så snabbt det är lagstiftningstekniskt möjligt - och till vissa delar redan från och med höstens kommunalval.

Nu skulle det finnas skäl för mindre flås och mer analys. Ifall analysen mot alla odds lyckas svinga sig upp till sådana höjder blir kontentan snabbt, att soppan kring valfinansieringens ogenonskinlighet i verkligheten är en angelägenhet för hela det politiska systemet och partiväsendet - inte för enskilda politiker eller partier.

Den som politiserar detta faktum har något att dölja.

Det bästa sättet att visa att så inte är fallet är att spela med så öppna parlamentariska kort som möjligt. Därför måste oppositionen interpellera nu. Gör man det inte drar man till sig frågor av en art, man antagligen helst vill klara sig utan.