Ett stycke finländsk kulturhistoria skrevs i torsdags då tre finlandssvenska fonder murade en slags ekonomisk grundsten för det nya musikhuset vid Tölöviken i Helsingfors. Med sin donation på fem miljoner euro kunde de tre, Svenska kulturfonden, Konstsamfundet och Svenska folkskolans vänner, egentligen garantera att musikhuset blir av. Det gjorde det klart lättare för den största ägaren, staten, att höja sin andel så att budgeten går ihop. Så senast 2011 skall orkesterdiket ha ersatt den ännu gapande musikgropen.

Det var inte utan stolthet jag som kulturminister tillsammans med kollegerna Katainen och Sarkomaa kunde ta emot de fem miljonerna. Signalvärdet i donationen hade många dimensioner. Dels hedras minnet av Jean Sibelius (1865-1957) eftersom musikakademin som bär hans namn i praktiken blir förmånstagare - och sparar stora hyresutgifter varje år. Dels markerar donationen också en kulturpolitisk gränsöverskridning, i ordets många bemärkelser.

I ett läge där fonderna är exceptionella stadda i kassa minskar musihusdonationen inte möjligheterna att stöda de primära målgrupperna, den finlandssvenska kulturen och bildningen. Men donationen visar att kultur och musik också går över alla gränser.

Någon har frågat mig vad jag säger åt Katainen då vi ser så glada ut på fotografiet i Hbl. Svaret är att jag pekade på checken i det röda sammetsfodralet och sade åt kollegan: “Tror du att krogen skulle ha växelpengar att ge tillbaka på den där checken ifall vi gick på öl?”

Veckan som gått efter partidagen har varit osedvanligt hektisk. Först program i anslutning till ostindienfararen Götheborg, som hämtade med sig bl.a prins Carl Philip till Helsingfors. Sedan jämställdhetskonferens på Europarådet i Strassbourg och direkt efter hemkomsten två intensiva arbetsdagar med allt mellan besök hos 80-åriga Sibbovargarna till riksdagens sista frågetimme för säsongen. Den handlade såklart om valfinansieringen och gav i sig inget nytt.

Speciellt iögonfallande var ändå hur taggad statsministern var efter hemkomsten från Asien. Ändå kan han alltid behålla sin saklighet. Ett kapitel för sig var åter kristdemokraternas attityd. De kristna värderingarna, såsom förlåtelsen var borta med vinden när kd-gruppens Pilatustribunal fick upp varvtalen. Domar ska falla, huvuden rulla, och människor knäckas. Låter i mina öron inte särskilt kristligt.

Diskussionen efter sfp:s partidag har varit underhållande läsning. Variationsbredden saknar motstycke: Pohjalainen lyfte sfp och partidagen till skyarna, Hbl var sur som en citron. Det spelar ändå ingen roll vad surmulna ledarskribenter har att säga i jämförelse med den feedback som verkligen räknas: den från partifältet. Och den har varit god. Partikansliet har fått veta att detta var den kanske bästa partidagen någonsin.

Själv är jag benägen att hålla med. Arrangemangen var strålande, debatten både eldig och framåtsyftande - och besluten i många viktiga frågor vägvisande för ett modernt parti. Det gällde såväl energipolitiken som integrationspolitiken och flera motioner, där fältets röst rent av körde över partistyrelsen - såsom medlemsdemokratin möjliggör i ett verkligt folkparti. Kanske väntade sig åtminstone nån på mediabänken att det skulle gå så också i energifrågan?

Åtminstone härstammade en stor paradox från den bänken. Då energiprogrammet lanserades på en presskonferens i maj hävdade man att det betyder att sfp flaggar öppet för kärnkraft - en ganska rätlinjig tolkning, alltså. Men: då exakt samma formulering godkändes på partidagen hette det plötsligt att de var så flummiga att sfp är både svamligt och fegt. Hur skall man riktigt ha det?

I helgen håller regeringskollegerna centern och samlingspartiet sina respektive partikongresser. Starten verkar lovande i bägge fallen. Lördagens stora händelse blir valet av partisekreterare i centern. Jag har en ganska klar uppfattning om hur det går, men osvuret är bäst förstås.