Landets största dagstidning Helsingin Sanomat upprepar också detta år sitt genialiska koncept för att fylla spalterna i nyhetstorkan. Man låter göra en gallupmätning med ett hiskeligt antal frågor - och varvar publiceringen av dessa med kommentarer från fältet till de resultat som publicerats dagen innan. Så får man sommaren att gå.

Redan på midsommaren inledde man med det väntade öppningsbatteriet. Det handlade om medborgarnas förtroende för politiker och partier, som hade dalat jämfört med senaste mätning i december. Regeringens mediokra betyg kom helt väntat efter en vår som denna. Sextrakasserier, sms och slutligen valfinansieringen har minsann givit en märklig bild av vad politiken handlar om. En felaktig bild, dessbättre - även om politiken befinner sig i en självförvållad situation.

Men förmodligen har vi politiker också misslyckats med att marknadsföra allt det vi i verkligheten har sysslat med under våren. Fast det är klart att man inte heller säljer så många lösnummer eller skapar klatschiga löpsedlar på tråkigheter som universitetsfinansieringen, rambudgeten, trafikinfran eller skatterna. Vi får hoppas på bättre tur på hösten - inte minst för den stora allmänhetens skull.

Om en kommentar till själva HS-gallupen tillåts så visar den förstås också att vårens debatter inte drabbat enbart regeringsblocket. Den har drabbat också oppositionspartierna, inte minst socialdemokraterna. Detta glädjer naturligtvis ingen. Varje gång trovärdighetssifforna för det politiska livet är på nedåtgång måste alla som jobbar med politik se sig i spegeln. Detta borde man synbarligen göra också på redaktionerna eftersom HS-gallup visar att förtroendet för medierna likaså dalat. Vore man spegelförsäljare skulle man snabbt veta vilka redaktioner som vore i behov av en stor installation, rent av gratis.

Såg för övrigt i dagens blad till min glädje att riksdagskollegan Christina Gestrin denna vecka höjer standarden på Hbl:s politiska redaktion. Säkert en intressant upplevelse - säger en som själv jobbat fem år (2000-05) på “andra sidan” och idag följer med sitt forna skrå med en tilltagande häpnad. Jag märker ändå att jag på den punkten är i alltför gott sällskap för att behöva bli orolig.

Midsommarhelgen och semestrarna kommer sannolikt att lugna ner stämningarna kring valfinansieringen, så också i oppositionen. Ändå blev en hel del resonemang oförda efter att oppositionen - sånär som på “nån måste kasta första stenen”-kristdemokraterna - lade ned interpellationsvapnet. Det gällde inte minst frågan varför interpellationen inte blev av?

Det mest genomskinliga resonemanget kom från vänsterhåll. Först krävde man att polisen bör undersöka kopplingarna mellan politiker och näringsliv. Sen när polisen mycket riktigt intresserade sig för händelseförloppet i Rovaniemi säger vänsterförbundets Annika Lapintie att det vore fel att politisera interpellationen i ett läge där polisen utreder saken. Ridå!

Från vänsterförbundet till - jag tänkte nästan säga - något helt annat: Nyheterna från Zimbabwe har under de senaste dagarna varit extra nedslående. Oppositionsledaren Morgan Zvangirai drog sig ur presidentvalets andra omgång eftersom man enligt honom inte kan tvinga folket att rösta med risk för att förlora sina liv. Vem kan motsäga en sådan motivering? Men inte desto mindre är orsaken till detta hot såklart huvudsaken nu: orsaken heter Robert Mugabe.

Efter att FN:s säkerhetsråd slog fast att omständigheterna just nu inte tillåter en andra omgång i presidentvalet har världssamfundets samvete talat. Mugaberegimen replikerar att det visst hålls en andra omgång. Hur det går i den är inte så svårt att gissa. Och så står den civiliserade världen snart där igen, handfallen inför en tyrannregim, som leker med demokratin likt katten med råttan.

Alla de som 1988-89 ansåg att en massiv blockad mot Sydafrika var det rätta sättet att fälla apartheidregimen måste rimligtvis vara av samma åsikt idag då det gäller Zimbabwe. Var är engagemanget? Eller gick all energi åt till att kräva olympiabojkotten mot Kina, ett engagemang som ju också det hastigt och lustigt kom av sig efter att Kina drabbades av jordbävningen och förlorade 75.000 människor. Finns det inte lite tragikomiska, irrationella drag i allt detta selektiva moraliserande så säg!

Finlands skidförbunds styrelse sammanträder på fredagen för att diskutera de senaste offentliga utsagorna kring 1980- och 90-talets träningsmetodik i finländsk skidning. Här syftar ordet metodik på både det vi vet och det vi inte vet - men nog vill veta. Förra tränaren Kari-Pekka Kyrö uppträder med eget ansikte och det är bra - efter allt detta anynyma buskskytte under våren. Hans uttalanden är också av den “arten” att blickarna såklart riktas mot skidförbundets ledning - både den förra och den nuvarande.

Från undervisningsministeriets sida följer vi mycket noggrannt med händelserna. Ministeriet liksom alla andra vill naturligtvis veta sanningen. Det var också avsikten med den redogörelse som jag krävde av skidförbundet strax före Valborg: att ge förbundet en chans att utan desto mera vägledning från ministeriets sida berätta allt man visste - och ville att vi skulle veta. Det intygade förbundet att man gjorde. Redogörelsen blev mager.

Nu återstår att se om förbundet själv eller centralkriminalpolisen bringar ytterligare ljus i fallet eller inte. Det centrala är att sanningen kommer fram, en gång för alla.