Diskussionen om inkomstskattens nivå har uppbringat lite spänningar i sommartorkan. Man skulle nästan inte tro att det handlar om en tema, som varje regering sedan Lipponens etta (1995-99) varit eniga om: att sänkt inkomstskatt, optimalt dimensionerad, riktad och tajmad, stimulerar ekonomin.

Jag sällar mig till dem inom regeringen som anser att vi bör fatta beslut om moderata inkomstskattesänkningar redan för år 2009. Beslut kan fattas i samband med budgetrian i augusti. Det är ändå skäl att betona att skattesänkningarna inte är ett ideologiskt självändamål i sig. De görs alltid beroende på konjunkturläget och i avsikt att stimulera sysselsättningen och öka arbetets lönsamhet. Mycket tyder på att en sänkning redan nästa år vore rätt åtgärd vid rätt tid.

I regeringsprogrammet utgår vi från inkomstskattesänkningar på 1,1 miljader euro under hela valperioden. Inget av denna marginal har ännu använts. Inget hindrar heller att den totala sänkningen under valperioden blir större än 1,1 miljader, ifall regeringen av konjunkturpolitiska skäl så beslutar.


Det är också skäl att sluta ställa inkomstskattesänkningar och satsningarna på välfärden mot varandra. Under hela 2000-talet har regeringarna, oavsett politisk och ideologisk bas, sänkt skatterna och via de dynamiska, stimulerande effekterna fått ökade skatteinkomster, med vilka man kunnat bygga ut välfärden. Detta uttryckligen eftersom sänkningarna lagts in i rätt tid. På denna punkt florerar en fantastisk historielöshet i debatten. Man påstår att skattestimulansen är ett borgerligt trick när sanningen är att också sdp-finansministrar och statsministrar visat förträffliga exempel.

Och appropå historien: vem minns inte att ingen regeringen privatiserat så mycket statsegendom som de två regeringarna Lipponen (1995-2003) - i vilka både socialdemokraterna och vänsterförbundet medverkade!


På en punkt hoppas jag ändå att vi kunde förse inkomstskattesäkningarna med lite nya dimensioner. Med detta menar jag att man framöver kunde se skattesänkningarna som en del av en ekologisk skatteväxling, där speciellt fortsatta reformer av
trafikbeskattningen spelar en viktig roll.


Minns att regeringen har redan reformerat beskattningen av nya bilar och användningen av fordon så att skattens storlek bestäms av bilens koldioxidutsläpp. Nu måste man utreda om också beskattningen av bränslen kunde graderas på samma sätt, enligt utsläpp så att skatten får en miljöstyrande profil. Jag är glad att också finansministeriet nu tycks ha beredskap att utreda detta.

Skidförbundets styrelse möts idag fredag för att diskutera de senaste uppgifterna kring dopningen inom finländsk skidsport. Oavsett styrelsens beslut vet vi att centralkriminalpolisen utreder fallet. I sinom tid får vi förhoppningsvis också svaret på frågan om rättegången mot FNB 1998 kommer i ett nytt ljus eller inte.

Från undervisningsministeriets sida begärde vi redan i slutet av april en utredning av skidförbundet till de rykten - anonyma i det skedet - som kastats fram i offentligheten. I några tidningskommentarer upprepas ännu den märkliga uppfattningen att ministeriet skulle ha bett uttryckligen skidförbundets vd Jari Piirainen utreda saken. Det gjorde vi inte. Vi skickade med avsikt en blancobegäran till förbundet, där förbundet fick berätta allt man visste - utan några vägledande eller begränsande frågor från ministeriet.

Vi lät också skidförbundet själv avgöra vem man låter utföra och underteckna utredningen - alltså till vem förbundet ville ge det förtroendet. Med vilken makt hade ministeriet kunnat topprida föreningsdemokratin i förbundet med att välja vem som skall göra utredningen och vem inte?

En annan sak är sedan vilket värde skidförbundets utredning har efter att polisutredningen är gjord. Det vet vi då. Det vet vi inte nu. Och det visste vi allra minst i våras, när anonyma, ansiktslösa källor idkade prickskytte från buskarna för utvalda medier. Ministeriet agerar inte utgående från mediadrev eller rykten. Vi väntar på fakta och agerar därefter. Nu jobbar polis och riksåklagare med fallet. De skall få den arbetsro de behöver.

Alla är vi intresserade av bara en sak: nämligen sanningen.

Fotbolls-EM håller på att närma sig sitt slut - alltså höjdpunkten, finalen. Bägge semifinalerna var underhållande, på var sitt sätt. I mitt favoritlag Englands frånvaro håller jag som vanligt på Tyskland och såhär långt ser det ju inte så pjåkigt ut. Men också Spanien övertygar även om jag var nästan säker på att Rysslands unga och ettriga lag var bespetsat på att vinna över spanjorerna i semifinalen.

En spännande final blir det hur som helst på söndag kväll. För egen del ser jag finalen på ort och ställe i Wien, som skaplig inledning till ett arbetsbesök i Österrike, som fortsätter på måndagen med möten på förbundskanslersämbetet och därefter OSSE, som har sitt huvudsäte i staden.