Studentsvenska oroar inte Vanhanen, rubricerar Svensk presstjänst (SPT) kontentan av sin enkät med samtliga riksdagspartieras ordförande om situationen för landets andra nationalspråk bland landets unga. Sin upprinnelse fick enkäten av vårens studentskrivningar, där endast 68 procent av de finska abiturienterna skrev svenskan. Detta är en markant nedgång jämfört med 2004, då det andra inhemska fortfarande var obligatoriskt i studenten.

Genomläsningen av kollegernas svar på enkäten bjöd på bara en överraskning: att bara hälften av partiordförandena - Vanhanen, Räsänen, Urpilainen och Wallin - besvarade enkäten. Visserligen kan jag tänka mig att kollegerna Katainen, Sinnemäki, Soini och Arhinmäki (som inte ens är vf-ordförande, men kanske han blir?) också har annat för sig i sommarvärmen än besvara enkäter. Men trots det blir frånvaro alltid en plump i protokollet - något som i detta fall förvisso torde bekymra Soini mindre än de övriga svarsskolkarna.

Om detta var den största överraskningen var själva svaren alltså istället desto mer väntade: endast undertecknad ansåg att det andra inhemska språket borde återinföras som obligatoriskt. Mönstret är bekant: redan i riksdagsvalet 2007 (FST:s valdebatt) frågade jag kollegerna om de är beredda till detta - redan då stod ju trenden klar. Ingen svarade jakande. Många hade nog förslag om hur man kunde öka intresset för svenskan. Förslagen var till och med riktigt bra.

Nu finns det bara två problem: det har gått två år och spiralen fortsätter. Och inget av de goda förslagen har genomförts.

Visserligen kan man hålla med Finlands Svenska Skolungdomsförbund (FSS) om att det är ökatr intresse för ett ämne, inte tvång som leder till resultat. I den bästa av världar skulle det vara just såhär. Men så lät det ju redan våren 2004 då regeringen och sedan riksdagen (efter omröstning) avskaffade det obligatoriska andra inhemska: att frivillighet leder till ökat intresse. Idag vet vi alla - SFP redan då - vilken bluff detta var. I våras skrev bara 51 procent av pojkarna och 80 procent av flickorna - dock med stora regionala variationer - svenskan i finska gymnasier.

Vanhanen säger detsamma som jag till SPT: att oviljan att skriva svenskan leder till ojämlikhet bland dem, som senare i arbetslivet klarar sig bättre på den (inhemska, nordiska, europeiska) arbetsmarknaden. Vanhanen talar till och med om en “oproprtionell fördel” för dem, som kan svenska. Notera att det dessutom finns en stor skillnad mellan könen och vi har en dubbel ojämlikhet på uppsegling. En fälla för unga människor, gillrad av en flåshurtig riksdagsmajoritet våren 2004.

Finns det inte bevis för beslutets felaktighet så säg!

Vad borde då göras när studentexamensreformen skall utvärderas under nästa år? Vi borde vara överens om att svaret bör vara: ganska mycket. Först måste vi komma bort från benämningen “tvångssvenska” (”pakkoruotsi”). Varför skulle just svenskan vara så påtvingad? Ingen talar ju om tvångsgymnastik, tvångsmatte eller tvångsbiologi - eftersom vi alla förstår att en mångfald av ämnen betjänar skolans kanske viktigaste syfte: att öka allmänbildningen, bredden och djupet i kunskapernas värld. Jag hoppas att exempelvis landets största dagstidning Helsingin Sanomat slutar använda ordet “pakkoruotsi” i sina rubriker som tidningen dessvärre gjort.

Sedan skall vi lyssna till nuvarande undervisningsminister Henna Virkkunen (saml) som funderar på om antalet obligatoriska svenskakurser i skolan borde öka. Hon föreslår också en kampanj i samhället för svenskan - en alltid lika god ide. Själv har jag framkastat tanken på tidigarelagd start för när man börjar plugga svenskan i skolan. Att det sker på sjuan, då sinnet domineras av Honda och hormoner, är ingen optimal lösning.

Kvar bland de potentiella lösningarna finns också den modell SFP förespråkade på våren 2004 då kampen om studentsvenskan gick: att ge studentexamen en struktur, där alla abin skall skriva fem obligatoriska språk - minst. Det skulle understryka gymnasiets allmänbildande funktion - inklusive betoningen på språken. I en värld, som inte blivit mindre komplicerad eller mindre tillgänglig för dagens internationella unga människor, skall man inte sänka ambitionsnivån. Det har man dessvärre gjort 2004.

Sedan måste man se tillräckligt allvarligt på den trend, som för studentsvenskans del pågått i fyra år nu (gudskelov skriver de allra flesta svenskspråkiga abin ännu finskan - Finland är ett tvåspråkigt land!). Redan nu vet vi att många unga, som skippat svenskan i studentexamen och därför tagit hela språket med en klackspark i gymnasiet, får en dyrköpt lärdom när de kommer till universitetet. Där skall man i alla fall avlägga mognadsprov - och då kan det bli svåraare än det hade behövt bli.

Så då Vanhanen säger att han inte är orolog att så få skriver svenskan är det fullt tillåtet att vara av annan åsikt. jag är nämligen orolig - för de ungas egen skull. Därför förväntar jag mig att utvärderingen av studentexamen 2010 skall resultera i en konkret och snabb process, som återinför det allmänbildande elementet i gymnasiets roll också då det gäller ett av fundamenten i landets tvåspråkighet: förmågan att förstå varandra.

Oj, vilken dag förresten. Sol och över 25 grader varmt. Barnen börjar vara bruna som pepparkakor och eventuellt man själv också. Nu är det bara att njuta och - även om väderprognosen lovar fortsättning - leva i Tomas Ledins anda: “Solen skiner - kanske bara idag”.
‘