“Grattis Paavo, snart kommer du att märka att det var roligare att väljas till ordförande än att vara vald.” Så skrev jag i ett sms till nybakade kollegan Paavo Arhinmäki minuterna efter att STT berättat att han, helt väntat, valts till ny lots för vänsterförbundet. Det var ingen större sarkasm i den gratulationen. På en ny ordförande för ett parti, som söker både sina väljare och sig självt, lastas stora förväntningar. I dagens slit-och-släng-politik förväntas en ny ordförande leverera snabbvinster. Ansiktet slits fortare än man tror. Också det kommer Paavo Arhinmäki garanterat att märka, antagligen fortare än han kan tro.

Jag törs ändå förutspå en lysande framtid för Arhinmäki, uttryckligen bland sina egna. Då minst halva vänsterförbundets riksdagsgrupp och stora delar av fältet är tämligen ointresserat av maktpositioner för sitt parti passar det säkert bra då Arhinmäki idag säger att regeringsmedverkan inte är något självändamål. I många andra partier resonerar man annorlunda: vill man påverka politiken, åstadkomma resultat måste man sträva till maktens kärna. Själv anser jag rent av att partier, som inte eftersträvar maktpositioner, är i fel bransch.

Men eftersom förväntningarna på vf-fältet helt uppenbart återspeglar en annan syn på politiken passar det säkert bra med Paavo istället för den klart mer pragmatiske ex-ministern Martti Korhonen. Paavo kan öka volymen, hoppa på barrikaderna och öka gläfsfaktorn i riksdagsdebatterna. Han kan öka de egnas förtroendet för partiet. En annan sak är sedan om övriga partiers förtroende för vf som samarbetskumpan ölar i samma mån. Antagligen inte. Men eftersträvar man inte maximal politisk makt kan man kanske också klara sig utan det förtroendet.

På personplanet gillar jag Arhinmäki - och då spelar det verkligen ingen roll att han i någon tidningsintervju ansåg att jag redan är en “gammal fjärt” - partiordförande född 1967. Nej, jag till och med signerade mitt grattis-sms “den gamla fjärten”. Vi träffades första gången hösten 2001. Då var vi såkallade polegater, av våra partier nominerade medlemmar i Finlands delegation i FN:s generagförsamling i New York. Under det två veckor långa scoutlägret på hög nivå hinner man lära ett och annat om varandra.

Paavo gjorde mycket snart klart att han ogillar (för att ta ett lindrigt uttryck) pälsnäringen. På dåvarande FN-ambassadören Marjatta Rasis mottagning i hennes vackra residensvåning skrämde Paavo slag på värdinnan med att - på väg till wc:n - istället göra ett oplanerat besök i hennes pälsgarderob. Med oskyldig min informerade han Rasi om sitt garderobbesök - men tillade: “Eftersom jag hade varken rakblad eller hennafärg på mig står pälsarna fortfarande där, orörda”. Rasi var måttligt road och måste göra ett kontrollbesök i garderoben. Vi andra insåg att unge Paavo åtminstone inte kommer att bli diplomat när han blir stor. Det blev han inte heller. Varken diplomat eller diplomatisk.

Det har förresten varit intressant att följa med under vilka bomullsliknande omständigheter både Arhinmäki, men speciellt de grönas nya ordförande Anni Sinnemäki valts - eller låtit sig väljas. Arhinmäki hade en motkandidat, Sinnemäki ingen alls (varpå medlemsomröstningen ställdes in). Denna konkurrenslöshet har intressant nog inte bekommit politikens observatörer särskilt mycket. Själv minns jag minsann nog hur de finlandssvenska medierna i veckor hyperventilerande om behovet av utmanare till mig inför SFP-partidagen 2006. Men det var väl en såkallad “annan sak”.

I dagens tidningar får förresten Sinnemäki rubriker på sin vilja att åka spårvagn som minister. Det låter sympatiskt, men visar bara att statsrådets säkerhetstjänst ännu inte hunnit rada upp den realpolitiska verkligheten på Annis bord. I den ingår en kraftig uppmaning till ministrarna att inte åka med allmänna kommunikationsmedel - detta av säkerhetsskäl, som ju inte pecis skruvats ned efter kidnappningsfallet nyligen. Det är synd, det tyckte jag också såsom inbiten tågresenär, som fick lägga biljetten på hyllan vid årsskiftet 2007 då jag började som minister.

Så det är nog bara för kollegan Anni att göra som oss övriga: pruta på principerna, acceptera säkerhetsdirektiven och förlita sig på ministeraudin, som till all lycka är tämligen energisnål. Nästan alla statsrådets bilar är nuförtiden dieseldrivna.