Företagaren Jari Sarasvuo och musikern Anssi Kela har idag publicerat två av årets mest läsvärda texter. Paradoxalt nog kommer de att bli två av de mest ihjältigna texterna i landet, som vanligtvis skryter med att vara yttrande- och tryckfrihetens paradis. Varför det, måntro? Jo för att texterna innehåller hård kritik mot massmediernas, speciellt den gula pressens, agerande i frågor som också borde höra till det allra heligaste i rättstaten: rätten till privatliv.

Ingen kan förstås hävda att Jari Sarasvuo eller Anssi Kela skulle vara vanliga grabbar från gatan. Det hävdar de inte själva heller. Men de upplevelser de avslöjar i sina öppna brev - Sarasvuos dagsfärskt, Kelas från 2004 eftersom han inte vågade (!) offentliggöra det då - berättar med vilka metoder slaskpressen försöker få ihop sina såkallade nyheter, som ibland är ihopljugna från början till slut. Värst på klassen är inte oväntat 7 Päivää, Katso och Iltalehti.

Sarasvuo berättar på vilket sätt skvallerpressen förföljt hans och hans nya flickvän sedan hans långvariga samboförhållande tog slut. Kela i sin tur berättar om hur hans privatliv helt enkelt stöptes om i strid med all verklighet så att det skulle passa in på slaskpressens predestinerade koncept. Detaljerna är det ingen vits att gå in på här, men jag rekommenderar verkligen en titt på Sarasvuos text liksom Kelas. De hittas via Google - liksom i dagens Aamulehti, som elegant nog valt att publicera Sarasvuos brev.

De kommande dagarna blir intressanta. Som tidigare journalist och ledarskribent går jag nu i väntans tider. Förmår de finländska massmedierna lystra till herrarna Sarasvuos och Kelas nödrop, använda dem som skosked och begå något som sedan länge saknas i finländsk debatt: nämligen pressens egen debatt om pressetik - öppet och självkritiskt. Nu handlar det alltså om att en bråkdel av mediafältet prickas av två personer, som har graverande anklagelser att komma med. Resten av mediafältet - den klara majoriteten - har inte heller denna gång något att skämmas över.

Men det jag saknar är en pressetisk debatt, där den opinionsbildande presskåren inför öppen ridå - alltså de betalande och prenumererande läsarna - skulle diskutera hur mycket dynga andra representanter för detta ovärderliga fria ord skall tillåas sprida om folk, kända eller inte. Den debatten kan inte vi politiker - offentliga personer som vi är - föra. Den förmår inte läsarna föra - med vilka effektredskap skulle det ske? Den debatten måste pressen själv föra mellan sig, men öppet.

Idag har vi ett läge där journalistikens roll som samhällelig maktfaktor är så stor, att den bristande, ja obefintliga, granskningen av medierna på intet sätt står i proportion till mediernas roll. Medierna tiger på två språk om sig själva - som om man skulle förringa pressens betydelse i samhällsdebatten. Dedt gör man knappast?

Självregleringen av pressen vore tillräcklig - i den bästa av världar. Så är inte fallet i dagens Finland. Efter att pressens egen såkallade vakthund, Opinionsnämnden, slog fast att kvällstidningarnas löpsedlar inte har något med marknadsföringen av kvällstidningarna att skaffa, har opinionsnämnden förverkat sitt förtroende och kunde läggas ned. Det finns alltså ingen finländare som inspirerats att köpa en kvällsblaska efter att ha läst den insinuerande och vägledande löpsedeln?

Inte heller denna vansinnestolkning av opinionsnämnden väckte för övrigt några som helst reaktioner i massmedia, vilket yttrerligare stärker min hyoptes. Ingen som helst presskritisk debatt förs i Finland idag. Vem skall då göra det? Politiker som kritiserar media (till desssa kamikazepiloter räknar jag så gärna mig själv, inte minst såsom tidigare journalist) har medierna skapat en särskild fåntrattsroll åt: politiker som kritiserar media är loosers. Vi borde bara hålla käften - eftersom våra iakttagelser i värsta fall kan vara alltför korrekta.

Min fromma förhoppning är nu att att pressen skulle göra en casestudie av Sarasvuo och Kela och låta herrarnas vittnesmål leda till ens ett uns av självrannsakan. Antagligen ekar denna förhoppning som ett naivt, retoriskt bölande ut i världsalltet. Åtminstone kunde man hoppas att sensationspressens sätt att skaffa sig såkallade nyheter - pressetiken, alltså - skulle diskuteras öppet och kritiskt, i ljuset av de värden grundlagen garanterar för envar finländare.

Kvarstår gör i alla fall en bild, som Sarasvuo och Kela förtydligat: i Finland har vi medier, som fungerar enligt vissa etiska villkor. Så har vi en mellankategori. Och längst ned i dynghögen - helt väntat - kommer trycksaker som Seiska och Iltalehti.

Appropå nyheter: denna iakttagelse är naturligtvis ingen sådan.