Ojdå, undantagstillstånd har utbrutit i Svenskfinland efter att en (1) journalist råkat i konflikt med SFP. En enig presskår - hur annars - tar ställning för sin kollega och möjligheterna för nyanserande inlägg att ta sig över pansarsträngslet som journaliskåren bygger kring sin borg är som alla förstår lika med noll.

Media kan ju aldrig ha fel - det vet jag ju själv som tidigare (2000-2005) journalist och ledarskribent.

Det är alldeles sant att Svensk Presstjänst inte fanns bland de inbjudna då SFP kallade till presskonferens för att informera om slutsatserna från framtidskonferensen i Kasnäs senaste helg. Det var ingen slump. Tisdag senaste vecka fick jag av några av våra konferensdeltagare höra att en reporter från SPT ringer runt och vill ha omdömen om upplägget för konferensen. Reportern uppförde sig “aggressivt” skrev en av de uppringda.

Själv hörde jag inte till de uppringda.

Jag antar att jag som initiativtagare till konferensen hade kunnat ge SPT bakgrundinformation och svar på eventuella frågor. Det gav jag i alla fall åt både Vasabladet och YLEl, som hörde av sig på måndag och tisdag, innan min Parisresa. Men inte SPT. Vilket ändå inte hindrade byrån från att på onsdagseftermiddagen sända ut en skvallerartikel med anonyma kommentarer (hur många svarande lämnades bort då de inte gav “rätt” analys?) och åtminstone fyra sakfel.

Väl framme i Paris får jag ett mail av FNB/SPT som vill ha mina kommentarer till skvallerartikeln, som då redan sänts ut för publicering. Det var så dags då! Jag meddelade att detta skvallersjok och tågordningen är av den karaktären att det är för sent att ge SPT en kommentar.

Till felaktigheterna hörde bland annat förklenande omdömen om våra svenska föreläsare och konsulter, ett felaktigt påstående om (det obefintliga) utrymmet för diskussion på framtidskonferensen och en i största allmänhet ironisk, nedbrytande stil. Felaktigheten att det var konsulten Hans Täckenström, inte jag, som lanserat konferensen var inte betydelsefull. Det vill jag gärna ha sagt. Jag har inget behov att lyfta min egen svans.

Men poängen, som syntes i SPT:s frånvaro på presslunchen, kommer här: Också Svenska folkpartiet har rätt att visas en viss respekt. Vi har jobbat hårt och länge med att förbereda framtidskonferensen och behöver inte tolerera att vårt seriösa arbete förlöjligas i pressen på ett sätt, som dels innehåller felaktigheter och dels som sårar våra regionalt- ock rikspolitiskt förtroendevalda, som vi tvärtom försöker peppa upp.

Att vi ville mötas och förbereda oss internt utan press - i motsats till partidagarna och partistyrelsemöten - räcker inte som grund för att misstänkliggöra vårt arbete med ironi.

Därför fanns det - onekligen med exceptionella metoder - denna gång orsak att visa integritet, att sätta ned foten. Vi behöver inte tåla vad som helst. Den minnesgode kommer kanske ihåg att samma SPT för ett drygt år sedan förlöjligade SFP:s kommunalvalsstart genom att göra vår valslogan - Rättvis - till ett påstått plagiat på Rättvis handel. I början av förra veckan rapporterade SPT och SFP:s och centerns gemensamma ELDR-kongress för euroliberalerna om ett år med anspelningar på valfinansieringshärvan på ett sätt som inte hör hemma någonstans.

Som tidigare journalist behöver ingen komma till mig och berätta vad en journalistisk poäng är. Nu talar vi om att SFP inte skall behöva betala priset för att någon har behov av att förlöjliga vårt arbete - kanske för att motivera sin egen existens i tider av resursbrist på redaktionerna. Det finns en gräns för vad man tål. Den här gången överskreds den.

Lika snabbt som markeringen gjordes måste vi dock kunna gå vidare. Diskusisonen i media och webspalter visar att relationen mellan media och politik - inte minst i Svenskfinland - är speciell. Vi lever nära varann, på gott och på ont. Den dagen är Svenskfinland (liksom SFP, som en del av det) i kris när den media sitter i famnen på SFP. Det har alltid att - och skall alltid finnas - en spänning mellan oss.

Men det behöver ju inte betyda att behovet av respekt för det egna uppdraget skulle förvinna med det. Om det nu är uppseendeväckande att SFP en gång aktiverar detta behov så är det minsann på tiden att så sker.

Igår var det tid för en markering. Idag går vi vidare. SPT är välkommen på kommande presskonferenser som SFP ordnar. Vi har säkert funderat en del och lärt oss en del på bägge sidor om skranket. Det, om inget annat, kan vara behållningen med denna diskussion, som i såfall har varit lika oundviklig som nödvändig.

Vi syns, Maria.