Sibirien lär, sade Esko Aho på 90-talet - och visst är man många erfarenheter rikare efter besöket i Syktyvkar i veckan. Det 10:e finländsk-ryska kulturforumet hölls detta år på ryska sidan - och åter en gång var denna stormönstring med 300 nyckelpersoner från respektive länders kulturliv en framgång.

Speciell blev också återresan, som för min del var tidigarelagd med ett dygn på grund av att jag måste hinna till SFP:s partistyrelsemöte på fredagen. Den första etappen gick med ryskt inrikesflyg till Petersburg. Och skulle någon ha påstått att denna solkiga Tupolev 134 med bänkar som skakade som geléklumpar var med i någon Bondfilm på 70-talet skulle jag tro utan att blinka.

Nå, vid liv är man. Det som inte dödar, det stärker heter visst det gamla visdomsordet. Och idag lördag har man fått lugna nerverna med besök på strömmingsmarknaden i Åbo liksom stormässan Kvinnor kan, där jag höll tal.

Partistyrelsemötet i fredags hölls undantagsvis i regionen - i Lovisa, där det ju hålls kommunalval på söndag. Stämningen var god både bland de lokala SFP:arna liksom bland partistyrelsemedlemmarna. Det goda EU-valet och den lyckade framtidskonferensen ger positiva ringar på vattnet på alla nivåer i partiet. Vi skall hoppas att valresultatet i Lovisa blir en ny kvittens på det förtroende fältet nu visar oss.

Åter en gång blev ändå mediarapporteringen från ett SFP-styrelsemöte långt ifrån en spegelbild av själva mötet. “Wallin fick kritik för SPT-bojkott” skrev FNB i en text, som först publicerades med ett grovt sakfel som FNB sedan självmant rättade - med svansen mellan benen. Detta sakfel drog dock matten under rubriken. För faktum var att Wallin inte fick någon kritik på mötet. Däremot nog förståelse för sin rätt att reagera på förlöjligande och förklenande omdömen, som sårade våra förtroendevalda.

Men som vi lärt oss de senaste veckorna skall man ju bara vända andra kinden till och låta klåpjournalistiken klippa till igen. Reagerar politikern, protesterar och kräver respekt tas storsläggan fram. Kritik är berättigad heter det, men ändå skall den tystas - för att klåpet skall kunna fortsätta. Det kallas yttrandefrihet, har vi lärt oss. Förra veckan skrev Staffan Bruun i HBL att pressen hade varit beredd att bojkotta SFP:s presskonferenser ifall “SPT-bojkotten” fortsatt. Ojdå! Pressen skulle alltså, enligt Bruun, ha börjat förvägra sina läsare och lyssnare information från ett visst håll. Tala om yttrandefrihet!

Sin yttrandefrihet använder också de pladdrare som sprider diverse rykten om upptakten inför SFP:s partidag i Tammerfors. ÅU säger sig rent av ha källor “i partiets inre krets”. Så kan det inte vara. Ingen, som gör sig förtjänt av ansvaret i ett partis inre krets, skulle ha så dåligt omdöme att den sprider rykten av detta slag. Vad det handlar om är folk med fallenhet för konspirationsteorier och ett behov att vara viktigpetter.

Tänk om dessa skvallerpladdrare skulle använda sin kreativa energi på något de är verkligen bra på istället? Rekommenderar varmt!

Rykten är ändå natura förmåner i detta jobb. Sådana fick också mina företrädare Ole Norrback och Jan-Erik Enestam utstå vid ett antal tillfällen, det vet jag som jobbade för dem i sex år. Så tillfrågad om min egen beredskap för återval som ordförande på partidagen 2010 svarar jag på samma sätt som inför partidagarna 2007, 2008 och 2009: SFP:s partidag väljer ordförande varje år. Så sker också 2010. En sittande partiordförande är kandidat för återval - om inte annat meddelas.

De finlandssvenska socialdemokraterna gjorde rätt i att på sin kongress i Jakobstad utse Jacob Söderman till hedersorförande. Alla vet vilka meriter Jacke har. Att han fortsättningsvis ställer sin kapacitet till fosterlandets inklusive Svenskfinlands förfogande - såsom i vår gemensamma kamp för Karleby - är utmärkt.

Därför var det också synd att FSD inte kunde låta bli att politisera bort Karlebyfrågan i den politiska debatten. Man hade rent av kallt in Eero Heinäluoma för att göra grovjobbet i kritiken mot SFP. Den gjorde gällande att SFP varit för mjuk i Karlebyfrågan. Så är det ju inte. Den som följt med händelseförloppet vet att verkligheten är den motsatta.

Men visst är terrängen svår i ett läge där regeringskollegerna haft andra preferenser. Därför skulle resultatet i Halke i våras ha varit exakt detsamma fast SFP skulle ha gjort Karlebyfrågan till såkallad regeringsfråga.

Förresten skulle jag som både SDP:are och FSD:are ta det ganska så lugnt därinne i glashuset. Meritlistan under de senare år vad gäller de svenska frågorna är nämligen inte så imponerande. Lite repetition: Samme E. Heinäluoma var en av motorerna bakom slakten av Sibbo, FSD:s dåvarande ordförande satt våren 2004 i famnen på den SDP-undervisningsminister som avskaffade studentsvenskan - och nyligen blev en SDP:are tungan på vågen då HNS styrelse med rösterna 9-8 beslutade skrota Ekenäs BB.

Anfall är bästa försvar, heter det visst. Men alltid är denna taktik inte helt vattentät.

Man skall inte kasta rödtegel om man sitter i glashus.