Helsingin Sanomat publicerar idag på ledarplats ett synnerligen viktigt upprop för alla oss värnar om landets tvåspråkighet. Tidningen räknar upp flera beslut som gått fel - Sibboannekteringen, Ekenäs BB och försöket att tvångsorientera Karleby norrut. Den oro vi, som haft en annan åsikt i desa frågor känner, är berättigad, menar HS. Och har så rätt.

Det är en och annan som bode läsa ledaren med glödröda öron. Tillskyndarna bakom dessa beslut - och många andra - sitter idag i både regering och opposition. På nätet översvämmas diverse slaskspalter åter av språkhets och andra glåpord - mot både HS, som likt Judas förråder finnarna, men också oss finlandssvenskar.

Liksom alltid då det gäller webbforumdiskussionerna, som alltför ofta blir desperata uttyck för den psykiatriska öppenvården, skall man också denna gång ta hetsen med en klackspark. Däremot kan man gärna addera dagens HS-ledare med den utmärkta understreckare som president Ahtisaari publicerade i samma tidning för ett par veckor sedan. I landets ledande opinionsbildare, HS, har man helt uppenbart insett att landets tvåspråkighet hänger på en skör tråd. Man får hoppas att den oron ynglar av sig.

Att HS idag på ledarplats använder exakt alla de argument SFP framfört i vår kamp gör på inget vis texten sämre. Tvärtom visar detta att också de defensiva ansträngningar, som vi tvingas till, får förståelse. Vad är alternativet? Det är inte särskilt lätt att se annat än defensiv ut då man exempelvis i alla dessa förvaltningsreformer nästan alltid är ensam om att vilja minmera riskerna för svensk service.

Soppköerna ringlade sig långa på Åbo torg idag vid middagstid. Operation Matkasse, ett samarbetsprojekt för att hjälpa de fattiga, höll sitt storevenemang på torget. I egenskap av evenemangets beskyddare hade jag äran att både hålla tal och dela ut hundratals portioner maletköttsoppa till de många hjälpbehövande som var på plats. De gick hem med både soppa i magen och en kasse med matvaror eller kläder. För mig var dagen en påminnelse om hur många som har det svårt också i min egen hemstad.

I mitt tal sade jag att de i den ekonomiska recession Finland befinner sig i är särskilt viktigt att ta hand om de svagaste i samhället och förhindra ytterligare utslagning. Samhällets moraliska bärkraft mäts långt utgående från hur vi lyckas i detta uppdrag. Jag påminde om att man under 1990-talskrisen gjorde flera ödesdigra misstag, vilkas effekter syns än idag. Beslutsfattarna måste ha tagit lärdom av misstagen så att vi inte upprepar dem nu.

Sanningens ögonblick närmar sig i kommunerna, där budgeten för nästa år snart skall slås fast. Genom att prioritera rätt kan vi undvika många allvarliga skador för enskilda individer och för samhället. Vi skall inte skära i det preventiva folkhälsoarbetet, ungdomspsykiatrin eller rusmedelsarbetet. För gör vi det tar vi risken att senare få betala mångfalt för de skador vi hade kunnat undvika. Dessutom kommer den korrigerande vården ofta för sent.

Fastän vi lever i ett välfärdssamhälle där staten och kommunen ålagts ansvar att stöda de hjälpbehövande betyder detta ingalunda att vi individer skulle vara befriade från ansvaret för nästan. Trots samhällets skyddsnät har vi fattigdom och folk som behöver hjälp. Därför är också frivilligverksamheten särskilt viktig under svåra tider.