Stefan Wallin

O heliga enfald

Stefan — Fri, 20 Nov 2009 20:04:27 +0000

Lättnaden var stor idag då statsrådet vid sitt extramöte godkände söderorienteringen för Mellersta Österbotten i alku, den statliga regionförvaltningsreformen. Beslutet var enhälligt efter att både grundlagsutskottet och justitiekanslern konstaterat att den norra orienteringen skulle äventyra de språkliga rättigheterna. Uleåborg, Rovaniemi och Kajana klarar - är nån överraskad? - inte av att ge svensk service lika bra som Vasa.

Innan statsrådets möte stadfäste presidenten alku-lagen - men koreografin blev exceptionell. Hon dikterade till protokollet en text som inte lämnade mycket att önska: ett starkt upprop för de språkliga rättigheterna och markeringen att medborgarna har rätt att förvänta sig gogd förvaltning och respekt för de språkliga rättigheterna också i den fortsatta behandlingen av ärendet.

Adressen är solklar: finansministeriet och arbets- och näringsministeriet där centerministrarna otåligt väntat på att förvandla den idag godkända förordningen till en papperstiger, som skall underordnas det berömda viljetillståndet - “tahtotila”. Nu ser det dock ut som att viljetillståndet gått på grund. Det finns inga genvägar där grundlagsutskottets och JK:s åsikter kan kringgås.

Så tänker centern förvandla svart till vitt och på några månader nästa år visa att norrorienteringen blivit bättre än den södra skall denna operation klara samma grundlagsenliga nålsöga, som nu visat sig fungera perfekt - länge leve paragraferna 17 och 122 i vår grundlag från år 2000! Och den operationen lär inte lyckas.

En del av eftermiddagen ägnade jag åt att rätta de felaktiga uppfattningar om dagens beslut som planterats i vissa medier, inte helt överraskande i Mellersta Österbotten. Någon tipsare, som kunde ha goda karriärutsikter i Nordkoreas nyhetsbyrå, hade för YLE:s redaktion i Karleby sagt att dagens beslut betydde norrorientering 2011 - punkt slut. Nu vet man bättre hos YLE i Karleby. Man vet lika bra som SFP visste redan för ett år sedan.

Ibland känns det extra skönt att ha haft rätt hela tiden. Idag är en sådan dag. En stor seger för karlebyborna, grundlagen och alla ioss som trott på rättvisan.

Rapporterna från EU:s stora personvalsroulett i natt ger anledning till motstridiga reflexioner: två doldisar får synliga poster - är det bra eller dåligt? Åtminstone insåg Fredrik Reinfeldt att det inte hade gått att komma dragandes med två gubbar som president och utrikesminister - efter att parlamentets talman och kommissionens ordförande är män.

Men än är ekvationens trovärdighet omätt: antalet kvinnliga kommissionärer är en knäckfråga ifall den nya kommissionen skall klara parlamentets nålsöga. Bara 5 av 22 duger inte, precis som Calle Haglund sade i dagens tv- och radionsändningar. Och kom inte poch säg att det skulle saknas kompetenta kvinnor. De finns nog - bara kostymnissarna orkar se sig omkring.

Iltalehti, HBL och andra skvallertidningar har hyperventilerat över det rysliga med att jag övernattar i ett hus, där hyresnnivån är erkänt lägre än gängse nivå. Jag erkänner villigt att jag vägrat betala mera hyra för min lilla lya i Helsingfors än vad hyresvärden, Gyllenbergs stiftelse, har krävt. Hela huset har enligt hyresvärden haft samma hyresgrunder. Att dessa grunder gått ut på aningen lägre hyra än marknadsnivå är alltså ingen hemlighet: varför skulle huset annars ha varit så pop, inte minst bland journalister, av vilka det dräller i huset.

Men eftersom vi lever i flåsjournalistikens tidevarv behöver de som granskar makten inte tåla en grankning själva. Pressen visar upp bilder på en vacker gul stenhusfasad - själv är jag mera bekant med utsikten över soptunnorna från fönstret i min spartanska etta inne på innergården.

Flåsmedia gör ett stort nummer av att jag inte uppger hur stor hyra jag (alltså alla i huset, eftersom vi har samma villkor) betalar för ettan. I verkligheten skulle hyrans nivå antagligen förvåna flåsmedia. Men för mig handlar det om principer och integritet: ett hyresavtal är ett privaträttligt instrument, på samma sätt som marginalen på mitt bostadslån eller villkoren för mina försäkringar. Jag har ingen skyldighet att rapportera till flåsmedia om detta.

Snarare berättar detta om att flåsmedia utnyttjar varje tillfälle att försöka flytta fram råmärkena i gråzonen mellan det privata och det offentliga. I ett pressat läge skall man känna sig eländig och berätta om sådant som inte angår någon utomstående. Och så har yttrerligare en landvinning för flåsmedia blivit ett faktum. Så fungerar inte jag - också eftersom jag är tidigare journalist och vet hur spelet fungerar. Jag tar hellre stryk i spalterna än faller platt inför flåsmedia.

Jag unnar alla journalister, kulturarbetare och lågavlönade stipendiater och åldringar i huset Fenix på Villagatan 27 ett boende på fördelaktigare villkor än vad den normala marknadsnivån skulle förutsätta. Jag har själv inga samvetskval med att vägra betala högre hyra än vad hyresvärden vill ha av mig (och alla andra som bor där), vilket flåsmedia tydligen kräver - men bara av mig.

Jag skulle så gärna vara utan bostad i Hfors ifall jag kunde återvända till familjen i Åbo varje kväll istället för att övernatta ensam i en enkel etta 2-3 nätter i veckan på grund av långa dagar. Men flåsmedia tror självfallet att det är med ett leende på läpparna man betalar tusentals euro i året för nöjet att vara borta hemifrån kanske hundra nätter i året.

Skulle det inte vara för den fantastiska lösningen i Mellersta Österbotten-frågan skulle man nästan ha kunnat slänga sig ironisk här på slutet. Det skall vi inte göra.

Det finns bevisligen andra som sköter den biten.

O heliga enfald.

Flaggan i topp för södra alternativet!

Stefan — Tue, 17 Nov 2009 16:09:17 +0000

Det enda rätta alternativet segrade! Så formulerar jag slutsatsen efter dagens möte med förvaltningspolitiska ministerarbetsgruppen Halke. Efter justitiekanslerns bedömning, där han ratade också det senaste förslaget om en slags ettårig övergångsperiod för den norra orienteringen av Mellersta Österbotten, återstod bara för beredningen att retirera.

I Halke godkände vi därmed ett förordningsutkast, som betyder att Mellersta Österbotten - inklusive dess centralort Karleby - orienterar sig söderut. På fredagen blir detta hela regeringens linje. Detta tillmötesgår Karlebys åsikt (där 65 procent av landskapets invånare bor), alla centrala utlåtandeinstansers - och minsann SFP:s åsikt. Den åsikt vi förfäktat hela tiden ända sedan denna dragkamp kom igång.

Samtidigt har grundlagen från år 2000 idag visat sin styrka. Paragrafen 122 är minsann ingen papperstiger utan gav nu de språkliga rättigheterna den stadga de förtjänar i vårt land, som vi alltså alltjämt kan kalla en rättstat.

Anmärkningsvärt är ändå att det tog beredningen i finansministeriet så lång tid att inse att justitiekanslern och grundlagsutskottet inte är att leka med. Vi hade inte ha behövt blixtinkallas på ett extrainkallat möte i elfte timmen ifall beredningen hade lyssnat på SFP och mången annan likasinnad i andra partier exempelvis i våras. Istället valde man att i maktpolitikens namn stånga pannan blodig - tills grundlagen kom emot.

Så onödigt - men tydligen nödvändigt, dessvärre.

Härnäst kommer vi garanterat att få smakprover på “Operation rädda ansiktet” från beredningens sida. Helt förståeligt i sig, men troligen mera retorik än verklighet. För varje försök, nu eller senare, att göra svart till vitt och få det norra alternativet att framstå som mindre riskfritt för de språkliga rättigheterna måste klara justitiekanslerns nålsöga. Och kanslern - stödd på grundlagsutskottet - säger som bekant att man skall välja det alternativet (ifall det finns flera) som med större sannolikhet tryggar grundrättigheterna.

I belysning av detta skall man alltså se det förslag till uttalande som centerministrarna antagligen tar fram för fredagens statsrådsbehandling - att orienteringen prövas på nytt efter ett år. Det handlar om att rädda vad som räddas kan - och det är inte mycket kvar av den varan. Eller vilken är den Tingeling med trollspö som på ett år skall göra underverk i norr?

Säg det såhär: Ifall man med en objektiv och på rella språkkunskaper baserad beredning en vacker dag kan visa att Kajana, Uleåborg och Rovaniemi ger minst lika bra eller rentav bättre svensk service än Vasa är det dags att också SFP grundar en ny krets - SFP i norra Finland. Då finns det så nämligen många potentiella SFP -väljare där!

Skämt åsido. Den dagen lär vi inte få se.

En bra dag idag. Tack till alla, oavsett parti, region eller språk, som kämpat för denna kloka lösning: Söder!

En skenmanöver

Stefan — Fri, 13 Nov 2009 15:55:17 +0000

En skenmanöver, måste man kalla minister Mari Kiviniemis förslag att ge Mellersta Österbotten ett års respit med orienteringen mot norr i den statliga regionförvaltningsreformen. Förvaltningspolitiska ministerarbetsgruppen Halke behandlade frågan idag, men i praktiken blir det justitiekanslerns utsaga som blir avgörande för huruvida förslaget håller eller inte.

Jag kan inte tro annat än att förslaget underkänns. Tanken med respiten är ju att personalen i det norra alternativets myndigheter på ett år - före den 1.1.2011 - skulle lära sig så mycket svenska att de skulle kunna ge minst lika god service på svenska som i det södra alternativet. I de två utredningar som tagits fram - det norra och det södra - framkommer klart att det är ljusårs skillnad mellan de bägge.

Kiviniemi föreslår alltså att regeringen skulle godkänna en förordning, som skulle vara en blankofullmakt för det norra alternativet. Överflyttningen blir ett faktum, men om ett år - utan några som helst garantier för att en tillräckligt stor del av personalen studerar svebska under året (eller går med på att överflyttas dit från någon annan del av landet) klarar av att ge svensk service tillräckligt bra.

Därför är detta en skenmanöver.

Sedan länge är frågan om Mellersta Österbottens orientering en mestaldels juridisk fråga. Det blev den efter att grundlagsutskottet i riksdagen och JK tog tag i saken. Det kommer ännu ett skede frågan skall avgöras politiskt. Men nu handlar det om att löpa linan till slut då det gäller att pröva laglighetsgrunden.

Ända sedan i våras har vi i SFP resonerat i laglighetstermer - förutom att vi också velat respektera Karlebys åsikt. Grundlagen har alltså inte kommit in som “ett nytt element”, vilket ju statsminister Vanhanen sade i tidningen igår. Grundlagsutskottets och JK:s utlåtanden under de senaste veckorna är kristallklara. Ännu finns det tid för centerns politiska näsor att göra en klok bedömning, hänvisa till juridiken och retirera.

Detta momentum finns inte länge till.

Visar JK:s kommande tolkning att det inte går att ge en blankofullmakt för det norra alternativet utan garantier för att servicen år 2011 fungerar minst lika bra i norr som i söder så är saken klar.

Ingen gräddfil för ministrar!

Stefan — Thu, 12 Nov 2009 19:36:08 +0000

“Folket skulle nog förstå”, säger riksdagens talman Sauli Niinistö om sitt förslag att presidenten och ministrarna borde ha rätt att gå före i kön för H1N1-vaccin. Tillåt denna minister vara av annan åsikt. Varför i hela friden skulle vi ha rätt att kila före i kön?

I flera veckor har myndigheterna gjort klart vilka som har rätt till vaccin i detta skede: riksgrupperna bestående av bl.a gravida och långtidssjuka. Ministrar kan man ha många omdömen om, men någon riskgrupp är vi inte. Vilken bild skulle det ge av oss om man, efter allt prat om medborgarnas likställdhet inför hälsomyndigheterna, skulle skapa en gräddfil för oss ministrar? Vilken rätt skulle jag ha att gå före ett cancersjukt barn i vaccinationskön - bara för at jag råkar vara minister?

Skulle talmannens ojämlika förslag av någon obegriplig anledning gå igenom och jag skulle erbjudas vaccin före andra - bland dem mina egna barn! - skulle åtminstone jag vägra ta det.

Kom igen, Sauli!

EU och euron stärker Norden!

Stefan — Wed, 28 Oct 2009 12:58:59 +0000

Hälsningar från den pågående sessionen - den 61:a i ordningen - för Nordiska Rådet, denna gång samlat i Stockholm. Bland många viktiga frågor är åter Norden och EU på tapeten. Här blir det allt enklare att se klart, anser jag. Den dagen alla nordiska länder är med i Europeiska unionen och använder samma valuta, euron, och när vi har rivit de gränshinder som försvårar flytt och arbete inom Norden samt ytterligare fördjupat det ekonomiska samarbetet, är den sammanlagda effekten så nära en samgång mellan länderna som möjligt.

Faktum är att de nordiska länderna aldrig stått varandra så nära ekonomiskt som idag. Exempelvis är det anmärkningsvärt att Norge gått förbi Tyskland som Sveriges viktigaste exportmarknad. Dessutom har stora företagsfusioner alltsedan 1990-talets mitt jämnat vägen för en nordisk inre marknad.

Stora-Enso, Telia-Sonera, Nordea, Tieto-Enator och Arla är bara några exempel på en trend, som givit nytt innehåll åt den gamla devisen “Norden som hemmamarknad” som användes om det sedermera skrotade NORDEK-projektet på 70-talet. Nu är det är bara EU-medlemskap och en gemensamma valuta för hela Norden som saknas. Nu får vi hoppas att de isländska EU-medlemskapsförhandlingarna kan slutföras ännu under det svenska ordförandeskapet, att Norge snart arrangerar en ny EU-folkomröstning och att Sverige och Danmark ansluter sig till euron inom fem år

Inom klart kortare tid, bara halvannat år, hålls riksdagsval i Finland. Det rör på sig redan nu - som sig bör. Jag har i måndags meddelat Svenska folkpartiets kretsstyrelse i Åboland att jag ställer mig till förfogande som kandidat i riksdagsvalet 2011 i Egentliga Finlands valkrets. Med det beskedet vill jag underlätta kretsorganisationens redan inledda förberedelser inför riksdagsvalet och förestående beslut om valsätt och
nominering.

Jag är stolt och glad över att få representera väljarna i Åboland och Egentliga Finland i riksdagen, som är den viktigaste plattformen för rikspolitisk påverkan. Med mitt besked ger jag precis som 2007 ett löfte om fyra års hårt politiskt arbete som lagstiftare och intressebevakare, ifall jag blir nominerad och invald.

I riksdagsvalet 2007 fick Svenska folkpartiet i Åboland 13 369 röster vilket var det bästa resultatet på 20 år. Själv fick jag 12 097 röster, vilket var det högsta personliga röstetalet i Egentliga Finlands valkrets. Därmed finns en bra bas att bygga vidare på för att SFP:s i Åboland röst skall
höras också i fortsättningen i den finländska rikspolitiken.

Utmaningarna är fortfarande många då det gäller de viktiga åboländska frågorna såsom skärgårdens kommunikationer och näringar, infrastrukturen, förvaltningen, miljön och utbildningen. Jag bedömer att min erfarenhet av drygt tio år i rikspolitken och arbete i fem regeringar och sju ministerier kan vara till nytta för Åboland och hela valkretsen också framöver.

Viktigt flankstöd

Stefan — Sun, 25 Oct 2009 12:29:09 +0000

Helsingin Sanomat publicerar idag på ledarplats ett synnerligen viktigt upprop för alla oss värnar om landets tvåspråkighet. Tidningen räknar upp flera beslut som gått fel - Sibboannekteringen, Ekenäs BB och försöket att tvångsorientera Karleby norrut. Den oro vi, som haft en annan åsikt i desa frågor känner, är berättigad, menar HS. Och har så rätt.

Det är en och annan som bode läsa ledaren med glödröda öron. Tillskyndarna bakom dessa beslut - och många andra - sitter idag i både regering och opposition. På nätet översvämmas diverse slaskspalter åter av språkhets och andra glåpord - mot både HS, som likt Judas förråder finnarna, men också oss finlandssvenskar.

Liksom alltid då det gäller webbforumdiskussionerna, som alltför ofta blir desperata uttyck för den psykiatriska öppenvården, skall man också denna gång ta hetsen med en klackspark. Däremot kan man gärna addera dagens HS-ledare med den utmärkta understreckare som president Ahtisaari publicerade i samma tidning för ett par veckor sedan. I landets ledande opinionsbildare, HS, har man helt uppenbart insett att landets tvåspråkighet hänger på en skör tråd. Man får hoppas att den oron ynglar av sig.

Att HS idag på ledarplats använder exakt alla de argument SFP framfört i vår kamp gör på inget vis texten sämre. Tvärtom visar detta att också de defensiva ansträngningar, som vi tvingas till, får förståelse. Vad är alternativet? Det är inte särskilt lätt att se annat än defensiv ut då man exempelvis i alla dessa förvaltningsreformer nästan alltid är ensam om att vilja minmera riskerna för svensk service.

Soppköerna ringlade sig långa på Åbo torg idag vid middagstid. Operation Matkasse, ett samarbetsprojekt för att hjälpa de fattiga, höll sitt storevenemang på torget. I egenskap av evenemangets beskyddare hade jag äran att både hålla tal och dela ut hundratals portioner maletköttsoppa till de många hjälpbehövande som var på plats. De gick hem med både soppa i magen och en kasse med matvaror eller kläder. För mig var dagen en påminnelse om hur många som har det svårt också i min egen hemstad.

I mitt tal sade jag att de i den ekonomiska recession Finland befinner sig i är särskilt viktigt att ta hand om de svagaste i samhället och förhindra ytterligare utslagning. Samhällets moraliska bärkraft mäts långt utgående från hur vi lyckas i detta uppdrag. Jag påminde om att man under 1990-talskrisen gjorde flera ödesdigra misstag, vilkas effekter syns än idag. Beslutsfattarna måste ha tagit lärdom av misstagen så att vi inte upprepar dem nu.

Sanningens ögonblick närmar sig i kommunerna, där budgeten för nästa år snart skall slås fast. Genom att prioritera rätt kan vi undvika många allvarliga skador för enskilda individer och för samhället. Vi skall inte skära i det preventiva folkhälsoarbetet, ungdomspsykiatrin eller rusmedelsarbetet. För gör vi det tar vi risken att senare få betala mångfalt för de skador vi hade kunnat undvika. Dessutom kommer den korrigerande vården ofta för sent.

Fastän vi lever i ett välfärdssamhälle där staten och kommunen ålagts ansvar att stöda de hjälpbehövande betyder detta ingalunda att vi individer skulle vara befriade från ansvaret för nästan. Trots samhällets skyddsnät har vi fattigdom och folk som behöver hjälp. Därför är också frivilligverksamheten särskilt viktig under svåra tider.

Att kasta rödtegel i glashus

Stefan — Sat, 24 Oct 2009 18:01:48 +0000

Sibirien lär, sade Esko Aho på 90-talet - och visst är man många erfarenheter rikare efter besöket i Syktyvkar i veckan. Det 10:e finländsk-ryska kulturforumet hölls detta år på ryska sidan - och åter en gång var denna stormönstring med 300 nyckelpersoner från respektive länders kulturliv en framgång.

Speciell blev också återresan, som för min del var tidigarelagd med ett dygn på grund av att jag måste hinna till SFP:s partistyrelsemöte på fredagen. Den första etappen gick med ryskt inrikesflyg till Petersburg. Och skulle någon ha påstått att denna solkiga Tupolev 134 med bänkar som skakade som geléklumpar var med i någon Bondfilm på 70-talet skulle jag tro utan att blinka.

Nå, vid liv är man. Det som inte dödar, det stärker heter visst det gamla visdomsordet. Och idag lördag har man fått lugna nerverna med besök på strömmingsmarknaden i Åbo liksom stormässan Kvinnor kan, där jag höll tal.

Partistyrelsemötet i fredags hölls undantagsvis i regionen - i Lovisa, där det ju hålls kommunalval på söndag. Stämningen var god både bland de lokala SFP:arna liksom bland partistyrelsemedlemmarna. Det goda EU-valet och den lyckade framtidskonferensen ger positiva ringar på vattnet på alla nivåer i partiet. Vi skall hoppas att valresultatet i Lovisa blir en ny kvittens på det förtroende fältet nu visar oss.

Åter en gång blev ändå mediarapporteringen från ett SFP-styrelsemöte långt ifrån en spegelbild av själva mötet. “Wallin fick kritik för SPT-bojkott” skrev FNB i en text, som först publicerades med ett grovt sakfel som FNB sedan självmant rättade - med svansen mellan benen. Detta sakfel drog dock matten under rubriken. För faktum var att Wallin inte fick någon kritik på mötet. Däremot nog förståelse för sin rätt att reagera på förlöjligande och förklenande omdömen, som sårade våra förtroendevalda.

Men som vi lärt oss de senaste veckorna skall man ju bara vända andra kinden till och låta klåpjournalistiken klippa till igen. Reagerar politikern, protesterar och kräver respekt tas storsläggan fram. Kritik är berättigad heter det, men ändå skall den tystas - för att klåpet skall kunna fortsätta. Det kallas yttrandefrihet, har vi lärt oss. Förra veckan skrev Staffan Bruun i HBL att pressen hade varit beredd att bojkotta SFP:s presskonferenser ifall “SPT-bojkotten” fortsatt. Ojdå! Pressen skulle alltså, enligt Bruun, ha börjat förvägra sina läsare och lyssnare information från ett visst håll. Tala om yttrandefrihet!

Sin yttrandefrihet använder också de pladdrare som sprider diverse rykten om upptakten inför SFP:s partidag i Tammerfors. ÅU säger sig rent av ha källor “i partiets inre krets”. Så kan det inte vara. Ingen, som gör sig förtjänt av ansvaret i ett partis inre krets, skulle ha så dåligt omdöme att den sprider rykten av detta slag. Vad det handlar om är folk med fallenhet för konspirationsteorier och ett behov att vara viktigpetter.

Tänk om dessa skvallerpladdrare skulle använda sin kreativa energi på något de är verkligen bra på istället? Rekommenderar varmt!

Rykten är ändå natura förmåner i detta jobb. Sådana fick också mina företrädare Ole Norrback och Jan-Erik Enestam utstå vid ett antal tillfällen, det vet jag som jobbade för dem i sex år. Så tillfrågad om min egen beredskap för återval som ordförande på partidagen 2010 svarar jag på samma sätt som inför partidagarna 2007, 2008 och 2009: SFP:s partidag väljer ordförande varje år. Så sker också 2010. En sittande partiordförande är kandidat för återval - om inte annat meddelas.

De finlandssvenska socialdemokraterna gjorde rätt i att på sin kongress i Jakobstad utse Jacob Söderman till hedersorförande. Alla vet vilka meriter Jacke har. Att han fortsättningsvis ställer sin kapacitet till fosterlandets inklusive Svenskfinlands förfogande - såsom i vår gemensamma kamp för Karleby - är utmärkt.

Därför var det också synd att FSD inte kunde låta bli att politisera bort Karlebyfrågan i den politiska debatten. Man hade rent av kallt in Eero Heinäluoma för att göra grovjobbet i kritiken mot SFP. Den gjorde gällande att SFP varit för mjuk i Karlebyfrågan. Så är det ju inte. Den som följt med händelseförloppet vet att verkligheten är den motsatta.

Men visst är terrängen svår i ett läge där regeringskollegerna haft andra preferenser. Därför skulle resultatet i Halke i våras ha varit exakt detsamma fast SFP skulle ha gjort Karlebyfrågan till såkallad regeringsfråga.

Förresten skulle jag som både SDP:are och FSD:are ta det ganska så lugnt därinne i glashuset. Meritlistan under de senare år vad gäller de svenska frågorna är nämligen inte så imponerande. Lite repetition: Samme E. Heinäluoma var en av motorerna bakom slakten av Sibbo, FSD:s dåvarande ordförande satt våren 2004 i famnen på den SDP-undervisningsminister som avskaffade studentsvenskan - och nyligen blev en SDP:are tungan på vågen då HNS styrelse med rösterna 9-8 beslutade skrota Ekenäs BB.

Anfall är bästa försvar, heter det visst. Men alltid är denna taktik inte helt vattentät.

Man skall inte kasta rödtegel om man sitter i glashus.

En stor liberal

Stefan — Mon, 19 Oct 2009 12:30:15 +0000

Professor Göran von Bonsdorff fick ett långt och växelrikt liv. För den som läser politisk litteratur framstår hans långa karriär som nästan oändlig. Som akademiker var han därtill politiskt aktiv. Och som skribent släppte han aldrig greppet om internationella frågor - säg bara Pugwash och tankarna går omedelbart till professorns krior, som publicerades under sju decennier och förblev knivskarpa ända till slut.

Vi i SFP minns speciellt von Bonsdorff som principernas man. Han var långvarig partimedlem och Helsingforskretsens ordförande på det turbulenta 1970-talet. Då jag för 15 år sedan skrev min pro gradu-avhandling i statskunskap om Lex Kekkonen 1973 dök professorn upp som en av de mest centrala aktörerna i sammanhanget. Han var också ordförande för Samfundet Finland-Sovjetunionen, vilket dock inte hindrade honom från att med alla medel motsätta sig den undantagslag med vilken “fredsgaranten” i östrelationerna, Kekkonen, skulle återväljas utan normalt elektorsval.

Ur min gradu plockar jag bland annat detta: Den 13 december 1972 ville von Bonsdorff tillsammans med 33 andra kända opinionsbildare överlämna en appell till Kekkonen där han uppmanades att inte låta sig omväljas med undantagslag. Bland undertecknarna fanns också flera andra kända akademiker, men också Erik von Frenckell, Gustav Laurent och Adolf Ehrnrooth. Kekkonen vägrade ta emot appellen, men blev informerad om dess innehåll.

Dagen därpå använde Kekkonen ändå appellen som ett argument då han via FNB gick ut med sitt hot att inte ställa sig till förfogande för återval. Det ledde till att partierna - även SFP - snart stod i kö på Ekuddens trappa för att be Kekkonen ställa upp på undantagslagen. Och resten är historia. Den 18 januari 1973 gick Lex Kekkonen igenom i riksdagen med rösterna 170-28. Sex ledamöter till på nejsidan - och lagen hade förfallit.

För von Bonsdorff blev hans principiella laglighetslinje början på slutet på hans ordförandeskap i Samfundet Finland-Sovjetunionen. Han lämnde uppdraget året därpå - och 1975 även SFP-kretsordföraneskapet. Åt mig sade han långt senare att det var en ren slump att han kom att uppfattas som initiativtagare till appellen. Hann namn stod först - eftersom han kom först i alfabetet bland de 34 undertecknarna! Men visst motsatte sig “fredsprofessorn” undantagslagen och fjäskandet för ytterligare en period med den redan då till åren komna Urho Kekkonen. Med von Bonsdorffs egna ord: “Varför betrakta det som en olycka om en 74-åring vill dra sig tillbaka?”

Tillfället då jag diskuterade undantagslagen med von Bonsdorff var dock synnerligen opolitiskt. Det var år 2001 i samband med att en av honom då ledd förening tog över det bonsdorffska släktgodset Brinkhall i Åbo - känt från bl.a tv-serien Hovimäki. Detta speglar också en annan sida av Göran von Bonsdorff: hans intresse för kulturen. Han ville göra Brinkhall till ett centrum för symposier och möten. Så kommer det garanterat också att vara, långt efter att han nu lämnat oss - denna stora liberal, pacifist och principfasta vetenskapsman.

Frid över ditt minne, Göran.

Också SFP kräver respekt

Stefan — Wed, 14 Oct 2009 15:51:17 +0000

Ojdå, undantagstillstånd har utbrutit i Svenskfinland efter att en (1) journalist råkat i konflikt med SFP. En enig presskår - hur annars - tar ställning för sin kollega och möjligheterna för nyanserande inlägg att ta sig över pansarsträngslet som journaliskåren bygger kring sin borg är som alla förstår lika med noll.

Media kan ju aldrig ha fel - det vet jag ju själv som tidigare (2000-2005) journalist och ledarskribent.

Det är alldeles sant att Svensk Presstjänst inte fanns bland de inbjudna då SFP kallade till presskonferens för att informera om slutsatserna från framtidskonferensen i Kasnäs senaste helg. Det var ingen slump. Tisdag senaste vecka fick jag av några av våra konferensdeltagare höra att en reporter från SPT ringer runt och vill ha omdömen om upplägget för konferensen. Reportern uppförde sig “aggressivt” skrev en av de uppringda.

Själv hörde jag inte till de uppringda.

Jag antar att jag som initiativtagare till konferensen hade kunnat ge SPT bakgrundinformation och svar på eventuella frågor. Det gav jag i alla fall åt både Vasabladet och YLEl, som hörde av sig på måndag och tisdag, innan min Parisresa. Men inte SPT. Vilket ändå inte hindrade byrån från att på onsdagseftermiddagen sända ut en skvallerartikel med anonyma kommentarer (hur många svarande lämnades bort då de inte gav “rätt” analys?) och åtminstone fyra sakfel.

Väl framme i Paris får jag ett mail av FNB/SPT som vill ha mina kommentarer till skvallerartikeln, som då redan sänts ut för publicering. Det var så dags då! Jag meddelade att detta skvallersjok och tågordningen är av den karaktären att det är för sent att ge SPT en kommentar.

Till felaktigheterna hörde bland annat förklenande omdömen om våra svenska föreläsare och konsulter, ett felaktigt påstående om (det obefintliga) utrymmet för diskussion på framtidskonferensen och en i största allmänhet ironisk, nedbrytande stil. Felaktigheten att det var konsulten Hans Täckenström, inte jag, som lanserat konferensen var inte betydelsefull. Det vill jag gärna ha sagt. Jag har inget behov att lyfta min egen svans.

Men poängen, som syntes i SPT:s frånvaro på presslunchen, kommer här: Också Svenska folkpartiet har rätt att visas en viss respekt. Vi har jobbat hårt och länge med att förbereda framtidskonferensen och behöver inte tolerera att vårt seriösa arbete förlöjligas i pressen på ett sätt, som dels innehåller felaktigheter och dels som sårar våra regionalt- ock rikspolitiskt förtroendevalda, som vi tvärtom försöker peppa upp.

Att vi ville mötas och förbereda oss internt utan press - i motsats till partidagarna och partistyrelsemöten - räcker inte som grund för att misstänkliggöra vårt arbete med ironi.

Därför fanns det - onekligen med exceptionella metoder - denna gång orsak att visa integritet, att sätta ned foten. Vi behöver inte tåla vad som helst. Den minnesgode kommer kanske ihåg att samma SPT för ett drygt år sedan förlöjligade SFP:s kommunalvalsstart genom att göra vår valslogan - Rättvis - till ett påstått plagiat på Rättvis handel. I början av förra veckan rapporterade SPT och SFP:s och centerns gemensamma ELDR-kongress för euroliberalerna om ett år med anspelningar på valfinansieringshärvan på ett sätt som inte hör hemma någonstans.

Som tidigare journalist behöver ingen komma till mig och berätta vad en journalistisk poäng är. Nu talar vi om att SFP inte skall behöva betala priset för att någon har behov av att förlöjliga vårt arbete - kanske för att motivera sin egen existens i tider av resursbrist på redaktionerna. Det finns en gräns för vad man tål. Den här gången överskreds den.

Lika snabbt som markeringen gjordes måste vi dock kunna gå vidare. Diskusisonen i media och webspalter visar att relationen mellan media och politik - inte minst i Svenskfinland - är speciell. Vi lever nära varann, på gott och på ont. Den dagen är Svenskfinland (liksom SFP, som en del av det) i kris när den media sitter i famnen på SFP. Det har alltid att - och skall alltid finnas - en spänning mellan oss.

Men det behöver ju inte betyda att behovet av respekt för det egna uppdraget skulle förvinna med det. Om det nu är uppseendeväckande att SFP en gång aktiverar detta behov så är det minsann på tiden att så sker.

Igår var det tid för en markering. Idag går vi vidare. SPT är välkommen på kommande presskonferenser som SFP ordnar. Vi har säkert funderat en del och lärt oss en del på bägge sidor om skranket. Det, om inget annat, kan vara behållningen med denna diskussion, som i såfall har varit lika oundviklig som nödvändig.

Vi syns, Maria.

Hälsningar från Kasnäs!

Stefan — Tue, 13 Oct 2009 18:17:56 +0000

Så är den då arrangerad och avrapporterad till pressen, SFP:s omdiskuterade och emotsedda framtidskonferens, som utovades i våras på partidagen. Konferensen i lördags i det vackra Kasnäs i Kimitoöns skärgård blev genomlyckad: men så var den också väl förberedd, fokuserad, resultatdriven och dessutom en fin social upplevelse.

Jag vågar hävda att varendaste kotte av de drygt 60 deltagarna ansåg att konferensen öveträffade alla förväntningar - trots SPT:s försök på förhand att med sin skvallerjournalistik förlöjliga SFP:s seriösa framtidssatsningar. Kannäskonceptet skiljde sig från partidagarna både vad gäller omfattning och arbetssätt. Dessutom fick deltagarna jobba internt - partistyrelsen och partidagen är öppna möten - vilket ibland är helt nödvändigt för vilken organisation som helst.

Konferensen utmynnade i tio teser som vi valde att kalla Kasnäsmanifestet. Värt att notera är att manifestet inte är någon slutprodukt utan vägkost för den fortsatta processen. Det är fortsättningen som avgör nu. En arbetsgrupp kommer att utses med uppgift att förädla manifestet till en plattform för partidagen 2010. Dessutom skall konferensens slutsatser nu förankras i hela partiorganisationen, inte minst kretsarna och lokalavdelningarna.

Kasnäsmanifestet - Sfp:s teser efter framtidskonferensen 10.10.2009

SFP- tar dig in i framtiden: kan, agerar, respekterar

1. SFP är det svenska, liberala folkpartiet - Ruotsalainen kansanpuolue liberaalit - som arbetar för ett flerspråkigt Finland där ledord är socialt och globalt ansvar, respekt för individens frihet och rättigheter, ansvar för minoriteter liksom för de allra svagaste i samhället.

2. SFP värnar om välfärden och betonar individens ansvar för sitt välmående samt skyldigheter som samhällsmedlem. Respekt för medmänniskan och omgivningen är grunden för ökad frivilligverksamhet och medborgaraktivitet, som är viktiga komplement till den offentliga servicen. Sektoröverskridande nytänkande och preventiva åtgärder ger en effektivare resursanvändning.

3. SFP anser att generell välfärd behöver också individuella initiativ. Välfärdssamhället är en helhet där väfungerande infrastruktur, miljöhänsyn, demokrati, delaktighet, personlig trygghet, utbildning, hållbar utveckling, samt social- och hälsovård ingår.

4. SFP är den liberala folkrörelsen med en stark nordisk förankring och engagemang för Åland.

5. Tvåspråkigheten är en nationell framgångsfaktor, som måste kombineras med respekt för alla modersmål och kulturer i Finland.

6. SFP väljer att vara kulturernas parti som respekterar det annorlunda - inte för att det är lätt utan för att det är det vi vill.

7. SFP är utbildningspartiet, som vill modernisera och tidigarelägga språkundervisningen med bl.a. språkbad så, att den första kontakten med det andra nationalspråket sker före skolåldern.

8. SFP är partiet för nyfinländare och vill attrahera samt integrera invandrare i partiarbetet, även i de styrande organen, och verka för att var fjärde invandrare väljer svenska som första, främmande språk.

9. Företagarpartiet SFP arbetar för entrepenörskap, som inspirerar till mångfald i sysselsättningen, nya arbetsplatser, småföretagsamhet och understryker behovet att utnyttja den kompetens och potential som finns också bland invandrarna. Företagarna bygger Finland.

10. I ett allt hårdare internationellt ekonomiskt klimat skall SFP vara ett proaktivt, växande parti som tar politiska initiativ. Det politiska arbetet kräver ofta korta ljus i vardagen, men fjärrljus för innovativa grepp och tidig påverkan av samhällsutvecklingen. SFP skall vara mera för, mindre emot.

Kan SFP uppfylla dessa tio teser kan vi bli ett tioprocentparti. Kasnäs var bara början på en process. Det verkliga arbetet börjar nu.