Stefan Wallin

Skattebeslut redan i augusti!

Stefan — Fri, 27 Jun 2008 10:02:55 +0000

Diskussionen om inkomstskattens nivå har uppbringat lite spänningar i sommartorkan. Man skulle nästan inte tro att det handlar om en tema, som varje regering sedan Lipponens etta (1995-99) varit eniga om: att sänkt inkomstskatt, optimalt dimensionerad, riktad och tajmad, stimulerar ekonomin.

Jag sällar mig till dem inom regeringen som anser att vi bör fatta beslut om moderata inkomstskattesänkningar redan för år 2009. Beslut kan fattas i samband med budgetrian i augusti. Det är ändå skäl att betona att skattesänkningarna inte är ett ideologiskt självändamål i sig. De görs alltid beroende på konjunkturläget och i avsikt att stimulera sysselsättningen och öka arbetets lönsamhet. Mycket tyder på att en sänkning redan nästa år vore rätt åtgärd vid rätt tid.

I regeringsprogrammet utgår vi från inkomstskattesänkningar på 1,1 miljader euro under hela valperioden. Inget av denna marginal har ännu använts. Inget hindrar heller att den totala sänkningen under valperioden blir större än 1,1 miljader, ifall regeringen av konjunkturpolitiska skäl så beslutar.

Det är också skäl att sluta ställa inkomstskattesänkningar och satsningarna på välfärden mot varandra. Under hela 2000-talet har regeringarna, oavsett politisk och ideologisk bas, sänkt skatterna och via de dynamiska, stimulerande effekterna fått ökade skatteinkomster, med vilka man kunnat bygga ut välfärden. Detta uttryckligen eftersom sänkningarna lagts in i rätt tid. På denna punkt florerar en fantastisk historielöshet i debatten. Man påstår att skattestimulansen är ett borgerligt trick när sanningen är att också sdp-finansministrar och statsministrar visat förträffliga exempel.

Och appropå historien: vem minns inte att ingen regeringen privatiserat så mycket statsegendom som de två regeringarna Lipponen (1995-2003) - i vilka både socialdemokraterna och vänsterförbundet medverkade!

På en punkt hoppas jag ändå att vi kunde förse inkomstskattesäkningarna med lite nya dimensioner. Med detta menar jag att man framöver kunde se skattesänkningarna som en del av en ekologisk skatteväxling, där speciellt fortsatta reformer av
trafikbeskattningen spelar en viktig roll.

Minns att regeringen har redan reformerat beskattningen av nya bilar och användningen av fordon så att skattens storlek bestäms av bilens koldioxidutsläpp. Nu måste man utreda om också beskattningen av bränslen kunde graderas på samma sätt, enligt utsläpp så att skatten får en miljöstyrande profil. Jag är glad att också finansministeriet nu tycks ha beredskap att utreda detta.

Skidförbundets styrelse möts idag fredag för att diskutera de senaste uppgifterna kring dopningen inom finländsk skidsport. Oavsett styrelsens beslut vet vi att centralkriminalpolisen utreder fallet. I sinom tid får vi förhoppningsvis också svaret på frågan om rättegången mot FNB 1998 kommer i ett nytt ljus eller inte.

Från undervisningsministeriets sida begärde vi redan i slutet av april en utredning av skidförbundet till de rykten - anonyma i det skedet - som kastats fram i offentligheten. I några tidningskommentarer upprepas ännu den märkliga uppfattningen att ministeriet skulle ha bett uttryckligen skidförbundets vd Jari Piirainen utreda saken. Det gjorde vi inte. Vi skickade med avsikt en blancobegäran till förbundet, där förbundet fick berätta allt man visste - utan några vägledande eller begränsande frågor från ministeriet.

Vi lät också skidförbundet själv avgöra vem man låter utföra och underteckna utredningen - alltså till vem förbundet ville ge det förtroendet. Med vilken makt hade ministeriet kunnat topprida föreningsdemokratin i förbundet med att välja vem som skall göra utredningen och vem inte?

En annan sak är sedan vilket värde skidförbundets utredning har efter att polisutredningen är gjord. Det vet vi då. Det vet vi inte nu. Och det visste vi allra minst i våras, när anonyma, ansiktslösa källor idkade prickskytte från buskarna för utvalda medier. Ministeriet agerar inte utgående från mediadrev eller rykten. Vi väntar på fakta och agerar därefter. Nu jobbar polis och riksåklagare med fallet. De skall få den arbetsro de behöver.

Alla är vi intresserade av bara en sak: nämligen sanningen.

Fotbolls-EM håller på att närma sig sitt slut - alltså höjdpunkten, finalen. Bägge semifinalerna var underhållande, på var sitt sätt. I mitt favoritlag Englands frånvaro håller jag som vanligt på Tyskland och såhär långt ser det ju inte så pjåkigt ut. Men också Spanien övertygar även om jag var nästan säker på att Rysslands unga och ettriga lag var bespetsat på att vinna över spanjorerna i semifinalen.

En spännande final blir det hur som helst på söndag kväll. För egen del ser jag finalen på ort och ställe i Wien, som skaplig inledning till ett arbetsbesök i Österrike, som fortsätter på måndagen med möten på förbundskanslersämbetet och därefter OSSE, som har sitt huvudsäte i staden.

Blött krut i sommartorkan

Stefan — Tue, 24 Jun 2008 19:54:26 +0000

Landets största dagstidning Helsingin Sanomat upprepar också detta år sitt genialiska koncept för att fylla spalterna i nyhetstorkan. Man låter göra en gallupmätning med ett hiskeligt antal frågor - och varvar publiceringen av dessa med kommentarer från fältet till de resultat som publicerats dagen innan. Så får man sommaren att gå.

Redan på midsommaren inledde man med det väntade öppningsbatteriet. Det handlade om medborgarnas förtroende för politiker och partier, som hade dalat jämfört med senaste mätning i december. Regeringens mediokra betyg kom helt väntat efter en vår som denna. Sextrakasserier, sms och slutligen valfinansieringen har minsann givit en märklig bild av vad politiken handlar om. En felaktig bild, dessbättre - även om politiken befinner sig i en självförvållad situation.

Men förmodligen har vi politiker också misslyckats med att marknadsföra allt det vi i verkligheten har sysslat med under våren. Fast det är klart att man inte heller säljer så många lösnummer eller skapar klatschiga löpsedlar på tråkigheter som universitetsfinansieringen, rambudgeten, trafikinfran eller skatterna. Vi får hoppas på bättre tur på hösten - inte minst för den stora allmänhetens skull.

Om en kommentar till själva HS-gallupen tillåts så visar den förstås också att vårens debatter inte drabbat enbart regeringsblocket. Den har drabbat också oppositionspartierna, inte minst socialdemokraterna. Detta glädjer naturligtvis ingen. Varje gång trovärdighetssifforna för det politiska livet är på nedåtgång måste alla som jobbar med politik se sig i spegeln. Detta borde man synbarligen göra också på redaktionerna eftersom HS-gallup visar att förtroendet för medierna likaså dalat. Vore man spegelförsäljare skulle man snabbt veta vilka redaktioner som vore i behov av en stor installation, rent av gratis.

Såg för övrigt i dagens blad till min glädje att riksdagskollegan Christina Gestrin denna vecka höjer standarden på Hbl:s politiska redaktion. Säkert en intressant upplevelse - säger en som själv jobbat fem år (2000-05) på “andra sidan” och idag följer med sitt forna skrå med en tilltagande häpnad. Jag märker ändå att jag på den punkten är i alltför gott sällskap för att behöva bli orolig.

Midsommarhelgen och semestrarna kommer sannolikt att lugna ner stämningarna kring valfinansieringen, så också i oppositionen. Ändå blev en hel del resonemang oförda efter att oppositionen - sånär som på “nån måste kasta första stenen”-kristdemokraterna - lade ned interpellationsvapnet. Det gällde inte minst frågan varför interpellationen inte blev av?

Det mest genomskinliga resonemanget kom från vänsterhåll. Först krävde man att polisen bör undersöka kopplingarna mellan politiker och näringsliv. Sen när polisen mycket riktigt intresserade sig för händelseförloppet i Rovaniemi säger vänsterförbundets Annika Lapintie att det vore fel att politisera interpellationen i ett läge där polisen utreder saken. Ridå!

Från vänsterförbundet till - jag tänkte nästan säga - något helt annat: Nyheterna från Zimbabwe har under de senaste dagarna varit extra nedslående. Oppositionsledaren Morgan Zvangirai drog sig ur presidentvalets andra omgång eftersom man enligt honom inte kan tvinga folket att rösta med risk för att förlora sina liv. Vem kan motsäga en sådan motivering? Men inte desto mindre är orsaken till detta hot såklart huvudsaken nu: orsaken heter Robert Mugabe.

Efter att FN:s säkerhetsråd slog fast att omständigheterna just nu inte tillåter en andra omgång i presidentvalet har världssamfundets samvete talat. Mugaberegimen replikerar att det visst hålls en andra omgång. Hur det går i den är inte så svårt att gissa. Och så står den civiliserade världen snart där igen, handfallen inför en tyrannregim, som leker med demokratin likt katten med råttan.

Alla de som 1988-89 ansåg att en massiv blockad mot Sydafrika var det rätta sättet att fälla apartheidregimen måste rimligtvis vara av samma åsikt idag då det gäller Zimbabwe. Var är engagemanget? Eller gick all energi åt till att kräva olympiabojkotten mot Kina, ett engagemang som ju också det hastigt och lustigt kom av sig efter att Kina drabbades av jordbävningen och förlorade 75.000 människor. Finns det inte lite tragikomiska, irrationella drag i allt detta selektiva moraliserande så säg!

Finlands skidförbunds styrelse sammanträder på fredagen för att diskutera de senaste offentliga utsagorna kring 1980- och 90-talets träningsmetodik i finländsk skidning. Här syftar ordet metodik på både det vi vet och det vi inte vet - men nog vill veta. Förra tränaren Kari-Pekka Kyrö uppträder med eget ansikte och det är bra - efter allt detta anynyma buskskytte under våren. Hans uttalanden är också av den “arten” att blickarna såklart riktas mot skidförbundets ledning - både den förra och den nuvarande.

Från undervisningsministeriets sida följer vi mycket noggrannt med händelserna. Ministeriet liksom alla andra vill naturligtvis veta sanningen. Det var också avsikten med den redogörelse som jag krävde av skidförbundet strax före Valborg: att ge förbundet en chans att utan desto mera vägledning från ministeriets sida berätta allt man visste - och ville att vi skulle veta. Det intygade förbundet att man gjorde. Redogörelsen blev mager.

Nu återstår att se om förbundet själv eller centralkriminalpolisen bringar ytterligare ljus i fallet eller inte. Det centrala är att sanningen kommer fram, en gång för alla.

Korten på bordet!

Stefan — Tue, 17 Jun 2008 15:48:08 +0000

Anklagelserna haglar igen tätt kring Finlands skidförbund och påstådda dopingförseelser på 1990-talet. Kari-Pekka Kyrö säger sig ha fått i uppdrag av en person i skidförbundet att uppbevara förbjudna dopingpreparat och den vägen blivit indragen i det, som sedermera eskalerade - och exploderade under VM i Lahtis 2001.

Det är bra att alla som har kort att spela ut nu lägger dem på bordet. Det är också bra att riksåklagaren liksom polisen har hand om de fortsatta utredningarna. Det betyder att vi nu får en officiell genomgång av allt som sagts eller eventuellt blivit osagt. Det är bra att Kyrö uppträder öppet med eget ansikte - klart bättre än att anynoma källor skjuter från buskarna såsom var fallet tidigare i våras.

Från undervisningsministeriets sida följer vi självfallet noga med vad som händer. Nu måste både polis och riksåklagare få göra sitt arbete i fred. Sedan kommer det en tid då det är dags för ställningstaganden av mer officiell art. Det viktigaste nu - för alla parter - är att sanningen kommer fram. Vare sig det finns något nytt eller så inte.

Regeringens ekonomisk-politiska ministerutskott fattade idag beslut om att öka resurseringen av högskolor och universitet med 150 miljoner euro. Det är en extrainsats av engångskaraktär, som skall stärka kassan i den högre undervisningens vaggor över hela linjen.

Beslutet var helt nödvändigt också såsom en utbildningspolitisk signal: det är alltså inte bara den nya Aalto-högskolan (tidigare innovationsuniversitetet) som får statens uppmärksamhet. Trots allt finns det sjutton andra universitet i landet också som behöver få sina verksamhetsförutsättningar tryggade år 2010 då den nya universitetsstrukturen skall vara klar. Och det är de som nu får de 150 miljonerna.

Midsommartrafiken hotas enligt uppgift av en protestaktion bland en del långtradarchufförer, som planerar köra i snigelfart och bromsa upp rusningstrafiken i protest mot de högre bränslepriserna. Exeemplet tar man kanske från Spanien, därifrån motsvarande protestmetodik häromdagen kablades ut i våra teve-nyheter.

Det är lätt att förstå åkerernas missnöje. Bränslekostnaderna kommer man inte ifrån om man vill bedriva sin verksamhet. Utan trafik, inga inkomster. Samtidigt kan jag intyga att vi inom regeringen försökta svänga på alla stenar för att hitta ett sätt, att sänka kostnaderna så att effekten skulle bli snabb, tillräcklig och klara en konkurrenspolitisk granskning också i EU-perspektiv. Ett sådant sätt hittade vi inte - trots verkligen seriösa ansatser.

Trots detta var det klokt att både lastbilsförbundet SKAL och tranportfacket AKT uppmanade chaufförerna att inte verkställa den planerade protesten. Också i ögonblick av frustration måste man noggrannt bedöma vem som i sista hand drabbas av protester eller strejker. Vanliga barnfamiljer, som försöker hinna tryggt till stugan innan kvällen, är fel målgrupp för en protestaktion.

Rätt målgrupp skulle synbarligen vara den internationella oljemarknaden eller oljeproducenterna. Men då blir det genast lite svårare, eller hur?

Orkesterdiket fyller gropen

Stefan — Fri, 13 Jun 2008 19:10:47 +0000

Ett stycke finländsk kulturhistoria skrevs i torsdags då tre finlandssvenska fonder murade en slags ekonomisk grundsten för det nya musikhuset vid Tölöviken i Helsingfors. Med sin donation på fem miljoner euro kunde de tre, Svenska kulturfonden, Konstsamfundet och Svenska folkskolans vänner, egentligen garantera att musikhuset blir av. Det gjorde det klart lättare för den största ägaren, staten, att höja sin andel så att budgeten går ihop. Så senast 2011 skall orkesterdiket ha ersatt den ännu gapande musikgropen.

Det var inte utan stolthet jag som kulturminister tillsammans med kollegerna Katainen och Sarkomaa kunde ta emot de fem miljonerna. Signalvärdet i donationen hade många dimensioner. Dels hedras minnet av Jean Sibelius (1865-1957) eftersom musikakademin som bär hans namn i praktiken blir förmånstagare - och sparar stora hyresutgifter varje år. Dels markerar donationen också en kulturpolitisk gränsöverskridning, i ordets många bemärkelser.

I ett läge där fonderna är exceptionella stadda i kassa minskar musihusdonationen inte möjligheterna att stöda de primära målgrupperna, den finlandssvenska kulturen och bildningen. Men donationen visar att kultur och musik också går över alla gränser.

Någon har frågat mig vad jag säger åt Katainen då vi ser så glada ut på fotografiet i Hbl. Svaret är att jag pekade på checken i det röda sammetsfodralet och sade åt kollegan: “Tror du att krogen skulle ha växelpengar att ge tillbaka på den där checken ifall vi gick på öl?”

Veckan som gått efter partidagen har varit osedvanligt hektisk. Först program i anslutning till ostindienfararen Götheborg, som hämtade med sig bl.a prins Carl Philip till Helsingfors. Sedan jämställdhetskonferens på Europarådet i Strassbourg och direkt efter hemkomsten två intensiva arbetsdagar med allt mellan besök hos 80-åriga Sibbovargarna till riksdagens sista frågetimme för säsongen. Den handlade såklart om valfinansieringen och gav i sig inget nytt.

Speciellt iögonfallande var ändå hur taggad statsministern var efter hemkomsten från Asien. Ändå kan han alltid behålla sin saklighet. Ett kapitel för sig var åter kristdemokraternas attityd. De kristna värderingarna, såsom förlåtelsen var borta med vinden när kd-gruppens Pilatustribunal fick upp varvtalen. Domar ska falla, huvuden rulla, och människor knäckas. Låter i mina öron inte särskilt kristligt.

Diskussionen efter sfp:s partidag har varit underhållande läsning. Variationsbredden saknar motstycke: Pohjalainen lyfte sfp och partidagen till skyarna, Hbl var sur som en citron. Det spelar ändå ingen roll vad surmulna ledarskribenter har att säga i jämförelse med den feedback som verkligen räknas: den från partifältet. Och den har varit god. Partikansliet har fått veta att detta var den kanske bästa partidagen någonsin.

Själv är jag benägen att hålla med. Arrangemangen var strålande, debatten både eldig och framåtsyftande - och besluten i många viktiga frågor vägvisande för ett modernt parti. Det gällde såväl energipolitiken som integrationspolitiken och flera motioner, där fältets röst rent av körde över partistyrelsen - såsom medlemsdemokratin möjliggör i ett verkligt folkparti. Kanske väntade sig åtminstone nån på mediabänken att det skulle gå så också i energifrågan?

Åtminstone härstammade en stor paradox från den bänken. Då energiprogrammet lanserades på en presskonferens i maj hävdade man att det betyder att sfp flaggar öppet för kärnkraft - en ganska rätlinjig tolkning, alltså. Men: då exakt samma formulering godkändes på partidagen hette det plötsligt att de var så flummiga att sfp är både svamligt och fegt. Hur skall man riktigt ha det?

I helgen håller regeringskollegerna centern och samlingspartiet sina respektive partikongresser. Starten verkar lovande i bägge fallen. Lördagens stora händelse blir valet av partisekreterare i centern. Jag har en ganska klar uppfattning om hur det går, men osvuret är bäst förstås.

Vad räds oppositionen?

Stefan — Tue, 03 Jun 2008 15:41:28 +0000

Oppositionspartierna kräver att statsminister Matti Vanhanen skall ge en såkallad upplysning till riksdagen om valfinanserna, statsministerns och regeringenss roll. Vanhanen, centern liksom vi övriga tre regeringspartier föredrar en annan metod: att oppoisitionen lämnar in en interpellation.

Det är ett välbeprövat parlamentariskt instrument, med vilket oppositionen kan tvinga regeringen besvara en fråga - varefter förtroendet för regeringen mäts.

Nu meddelar åtminstone det största oppositionspartiet att man inte anser att interpellationen inte heller är bästa redskap just nu. Varför säger man så?

Tidigare under valperioden har man nog interpellerat om det ena och det andra, som inte ens fallit tillbaka på någon större politisk dispyt i offentligheten. Man har velat fälla regeringen, vilket alltså är interpellationens yttersta syfte. Nu, när oppositionen först bidragit till att skapa ett nationellt undantagstillstånd - åtminstone i riksdagskafeterian - duger plötsligt inte interpellationen, som varit det enda logiska sättet för oppositionen att få svar på sina frågor.

Varför inte det? Vill man plötsligt att regeringen sitter kvar?

Svaret är ganska uppenbart. Genom statsministerns upplysning hade oppositionen fått till stånd en situation, där regeringen och regeringspartierna bildar de anklagades bänk - och kommunikationen hade gått bara ena vägen. Interpellationen skulle för sin del utmynna i gruppanföranden, en öppen debatt, ja dialog, och därefter en omröstning om regeringens förtroende.

Men oppositionen vill inte ha en öppen tvåvägsdebatt i plenisalen av den enkla orsaken, att man då skulle få alla argument som bumerang i egen famn. Det skulle nämligen ge regeringlägret chansen att belysa också den delen av verkligheten, som hittills inte öpnats nästan alls i offentligheten: oppositionens, specielt vänsterns, egen valfinansiering.

Du milde vilket kalas det skulle bli.

Och det vet vänstern. Därför är man inte beredd på interpellationen, som skulle blotta de strida strömmar av fackliga pengar, som via diverse mellanhänder hittat sig fram till flera kandidater - som redovisat dem som totalt ogenomskinliga klumpsummor. Pengar som varje skattebetalare bidragit till eftersom medlemsagifter i facket är avdragbara i beskattningen.

Precis som flera lagfarna experter sagt de senaste dagarna: fackliga valpengar har samma status som privata pengar från företag, stiftelser eller organisationer. Så då vänstern nu tutar ut att utomstående försökt “köpa” en borgerlig valseger med valbidrag träffar bumerangen eget tryne: för vad har då facket försökt genom att stöda vänsterns kandidater med hundratalstusen euro? Få soligt väder och glass åt alla?

Och vart ville fackcentralen FFC inför riksdagsvalet komma med sin tv-vulgärkampanj, som lades på hyllan sedan den väckt allmänt äckel? Påverka valet - eller inte påverka valet?

Alla dessa aspekter skulle vänsteroppositonen - och den stora allmänheten - få dryfta om oppositionen valde att gå in öppen interpellationsdebatt i plenisalen. Det vill de inte. Istället döljer de sig bakom kvällspressens frossande i detaljer som knappast smickrar någon, men inte nödvändigtvis har något med själva huvudsaken att skaffa.

Och vilken är huvudsaken då? Jo, att regeringspartierna och därtill oppoisitionen suttit kring samma bord och redan enats om att förnya lagstiftningen om valfinanseringens öppenhet så, att de nuvarande kryphålen täpps igen. Detta sker så snabbt det är lagstiftningstekniskt möjligt - och till vissa delar redan från och med höstens kommunalval.

Nu skulle det finnas skäl för mindre flås och mer analys. Ifall analysen mot alla odds lyckas svinga sig upp till sådana höjder blir kontentan snabbt, att soppan kring valfinansieringens ogenonskinlighet i verkligheten är en angelägenhet för hela det politiska systemet och partiväsendet - inte för enskilda politiker eller partier.

Den som politiserar detta faktum har något att dölja.

Det bästa sättet att visa att så inte är fallet är att spela med så öppna parlamentariska kort som möjligt. Därför måste oppositionen interpellera nu. Gör man det inte drar man till sig frågor av en art, man antagligen helst vill klara sig utan.

Måtta på allt

Stefan — Fri, 30 May 2008 14:01:28 +0000

Diskussionen om valfinansieringen börjar gå till ytterligheter som inte ger en korrekt bild av det verkliga läget i republiken. Det är självklart att diskussionen om valfinansieringen har naggat trovärdigheten för vårt politiska system i kanterna. Men: då då kristdemokraternas riksdagsgrupp kräver nyval - alltså urtima riksdagsval - i samband med kommunalvalet i höst överskrider man gränsen till det, som dessvärre blir populism.

Det är märkligt att kristdemokraterna först är med om att på partiledarnivå enas om hur valfinansieringen skall redovisas i framtiden och lagstiftningen ändras - för att, simsalabim, ett par dagar senare kräva nyval. Faktum är att också kd:s ordförande Päivi Räsänen ju var med om partiledaröverenskommelsen i tisdags.

Kravet på nyval är ett synnerligen allvarligt utspel med tanke på att nyval ordnas i en situation, där regeringen inte fungerar eller inte längre åtnjuter riksdagens förtroende. Något sådant krisläge har vi inte just nu. Därmed återstår intrycket att kristdemokraterna utnyttjar sin oppositionsställning till att skjuta över målet i avsikt att ytterligare försämra väljarnas förtroende för politiken.

Det är trist. Mycket trist.

Vad det nu bör handla om är att alla politiska partier gemensamt gör förtroendeuppbyggande förbättringar av lagstiftningen om valfinansieringens öppenhet - för att därefter kunna fortsätta med politiska substansfrågor av betydelse för medborgarnas vardag. Detta lagändringsarbete har också startat med omedelbar verkan i och med den arbetsgrupp, som under jur.lic Lauri Tarastis ledning idag har utnämnts.

Den första åtgärden är att på ett par veckor färdigställa en lagändring med vilken minibeloppet för bidrag som skall redovisas med angivande av källan sänks från 1700 euro till 1000 euro. Därtill kommer plikt att redovisa för kampanjens utgifter. En frivillig överenskommelse mellan partiledarna ingicks också om att rekommendera att ingen kandidat i kommuanlvalet tar emot större enskilda belopp av en privat bidragsgivare än 3000 euro. Bidragstak också i andra val utreds i arbetsgruppen- liksom sanktionsfrågan, som inte kunde avgöras nu p.g.a ärendets djuplodande grundlagsdimension.

I kommunalvalet i oktober är de medborgar- och vardagsnära frågorna i fokus - såsom skolan, hälsovården, socialvården, äldreomsorgen, kulturen. Dessa förtjänar enligt min mening all uppmärksamhet. Jag är ytterst förvånad att kristdemokraterna, som annars gärna fäster uppmärksamhet på den mjukare sektorn i samhället, nu är beredda att politisera valfinansieringsfrågan till sin yttresta spets - och detta på kommunalvalsfrågornas bekostnad.

Det intressanta är också att vi på grund av grundlagsdimensionerna inte ens hinner ändra valfinanslagstiftningen till ett urtima riksdagsval i höst så att sanktioner, lagstadgade bidragstak eller nya regler för partifinansieringen skulle hinna med. Kristdemokraterna vill alltså begå ännu ett extra riksdagsval med samma luddiga valfinansieringslag som vi har idag. Hur skulle en sån kampanj se ut? Kanske den bekostas med luft och glada miner allena?

Måtta på allt, Bjarne Kallis.

Vad partidagen på riktigt handlar om

Stefan — Tue, 27 May 2008 12:32:40 +0000

Svenska folkpartiets partidag - den 102:a i ordningen - närmar sig med stormsteg. Skådeplatsen är Åbo och badhotellet Caribia, samma plats där partidagen hölls 1994. Då ingick jag i arrangörsstaben och sysselsatte mig med att dela ut snapskuponger och dra förlängningsledningar för journalisternas laptopar i mötessalen.

Nu blir det kul att återvända till samma plats, men med lite andra uppgifter än senast. Nå, en sak lär väl ändå vara oförändrad sedan 1994: tycker man det är fel på ledningen vänder man sig till mig.

Partidagen den 7-8 juni behandlar två propositioner, 68 motioner och ett antal uttalanden från partidagen, bland dem ett om grundlagsreformen. Därtill förrättas personval - som vanligt står alla fyra presidieplatser till partidagens förfogande. Eftersom en av våra sittande viceordförande, Monica Sirén-Aura, nu aviserat sin sorti blir det minst ett nytt ansikte i presidiet.

De två propositionerna handlar om integrationen av invandrare samt om enegripolitiken. Den förstnämnda är såklart speciellt angelägen då sfp har migrationsministerportföljen, som Astrid Thors redan hunnit ge en ordentligt profil åt. Programmet har utarbetats under Tanja Ljungbergs ledning och motvarar det moderna partiets behov.

Det energipolitiska programmet har utarbetats av en arbetsgrupp under ledning av Ulla-Maj Wideroos och Christina Gestrin, Peter Boström, Anders Lauren och Anna Jern som medlemmar. Programmet tillkommer i en tid då regeringen är i färd med att utarbeta en långsiktig klimat- och enegristrategi. Därför är det naturligt att sfp:s programutkast (som går att läsa i sin helhet på www.sfp.fi) sätter fokus på den enskilda konsumenten och på energieffektivitet.

Man presenterar också tanken om energikommuner - att vi vill utmana kommunerna till tävling om vem som är den bästa energikommunen. Privatkonsumtionens betydelse är också central, för privatkonsumtionen är något vi alla kan påverka redan från och med idag.

För att främja konkurrensen skall konsumenterna kunna byta elleverantör avgiftsfritt oftare än en gång per år. Därför bör elöverföringsbolagen ha en skyldighet att utan kostnad installera fjärravläsningsmätare åt de kunder som önskar.

I programmet föreslås också att man inte skall tillåta eluppvärmning som enda energikälla i nya hus. För att få använda eluppvärmning måste den kompletteras med energieffektivare alternativ. Via energiunderstöd skall vi fortsätta uppmuntra folk att byta till mera miljövänlliga uppvärmningsformer. Och så vidare. Och så vidare.

Såsom den observanta läsaren av dagens blad eller lyssnaren till gårdagens etermediasändningar har noterat tycks biffen i programmet ändå inte vara energisparandet eller djupresonemangen om förnyelsebar energi. Istället hävdas att programmet handlar om en öppning för mera kärnkraft.

Priset tar Hbl, som anser att valet bara står mellan Olkiluoto eller Lovisa. Hbl:s Marianne Lydéns ironiska antydan, att den brustna telefonkontakten under måndagens presskonferens måhända var avsiktlig, talar också för sig själv.

Nå, hur är då den stora öppningen för mer kärnkraft då formulerad? Här kommer citatet från programmet, det är bara att bedöma själv: “Svenska folkpartiet är inte en aktiv pådrivare av utbyggd kärnkraft. Samtidigt stöder vi en energipolitik som syftar till att granska alla alternativ som är utsläppsfria, utsläppssnåla eller med tanke på utsläpp neutrala, hållbara och ifråga om kostnadsstrukturen lönsamma produktionsformer. Alla energiformer bör bedömas med tanke på hela samhällets bästa.”

Den formuleringen fick Hbl:s läsare inte läsa. Det hade väl varit att ta musten ur en såkallad god juttu. Som tur brukar partidagsdelegaterna ty sig också till andra informationskällor, såsom själva programtexten i partidagens materialsjok. Alltså den text, som inbitna kärnkraftsmotståndaren Ulla-Maj Wideroos skrivit under och kommer att försvara på partidagen.

Jag hoppas att också det integrationspolitiska programmet får uppmärksamhet, helt enkelt eftersom också det är ett utmärkt papper som inringar en gigantisk framtidsfråga, som är här redan idag. Men alltför stora förhoppningar om den saken kan man dessvärre inte ha. Dagens publicitetskriterier uppfyller programmet nämligen inte: att likt soppan på en spik kunna vanställas till en konflikt.

Konkreta steg på öpenhetens väg

Stefan — Sat, 24 May 2008 10:44:23 +0000

Diskussionen om valfinansieringens öppenhet börjar nu resultera i konkreta åtgärder. Riksdagspartiernas ordförande kom på fredagen överens om att lagstiftningen ändras - stegvis. De första ändringarna görs redan för kommunalvalet i höst, därefter följer Europa- och riksdagsvalen och sist partifinansieringen, som antas vara den svåraste nöten.

Alla partiledare var ense om två ändringar redan i kommunalvalet: att gränsen för enskilda bidrag som bör redovisas med nämnande av källan sänks från 1700 euro till 1000 samt att kampanjens utgifter specifiseras nogrannt. Detta kan göras med enkla ingrepp i lagstiftningen.

Den arbetsgrupp som under jur.lic Lauri Tarastis ledning inleder sitt arbete den första juni behöver antagligen bara ett möte på sig för få dessa ändringar på burk. En lagproposition kan ges redan före midsommaren och lagen träda i kraft före den 16 september då kommunalvalskandidaterna bör vara nominerade.

Alla partier var också ense om att sanktioner behövs mot dem, som slarvar med sin valredovisning. Detta har ju varit en av de största lärdomarna av de senaste veckornas diskussioner. Men att en sådan ändring rent tidtabellsmässigt låter sig göras i samma paket som två de förstnämnda punkterna är enligt justitieministeriet inte sannolikt. Att införa sanktioner mot förtroendevalda har en grundlagsdimension och tar tid. Också övervakningen måste fungera, och då måste alla 300 kommunala valnämnder kopplas in och skolas.

Men: också om tid fanns skulle vi alltså för åtminstone en tid ha ett system, där sanktioner mot fullmäktigeledmöter i kommunerna finns, men inte mot riksdagsledamöter. Det håller inte. Därför måste reglerna vara lika för alla. Och en sådan lagstiftning hinner förmodligen inte ta form med expresstidtabell.

Därför är det lite märkligt att vänsterförbundet och socialdemokraterna nu gnäller över att justitieministeriets förslag inte går tillräckligt långt eftersom det inte innehåller sanktioner. Det är ett märkligt sätt att plocka löspoäng på ett läge, som alltså av rent lagstiftningstekniska och grundlagsenliga skäl inte kan vara något annat - hur mycket man än vill. Eller vill vänstern ha ett hastverk, som topprider grundlagen?

En annan fråga som ännu inte klarnat är om det finns orsak eller möjlighet att införa ett övre tak för hur stor en enskild kampanjdonation får vara - eller en kampanj kosta. Kan människors rätt att få donera sina pengar till ett visst ändamål begränsas, frågar sig de lagfarna i ministeriet? En annan fråga är om ett tak ens skulle ha den avsedda effekten? Eller är det bara en schimär, som kommer att kringgås genom att donationer av en och samma donator spjälks upp i flera bitar eller helt enkelt betalas svart?

Själv anser jag att ett system där donationer på exempelvis över 1000 euro skall namnges, utgifterna specificeras och sanktioner för slarv är tre grundbultar i det fortsatta lagberedningsarbetet. Får man tillräckligt stor genomskinklighet här behövs inte heller något tak. Vi måste också komma ihåg att valkretsarna är mycket olika i vårt land. I vissa stora valkretsar kräver synligheten helt enkelt större budget - och då måste den vara fullt synlig, inte så att en överstigande del helt enkelt är svart.

Samtidigt om diskussionen om kandidaternas valkassor pågått har också partifinansieringen varit under lupp. Svenska folkpartiets finanser är nu allmänt kända efter att Svenska kulturfonden i 0nsdags offentliggjorde arrangemanget med sitt stöd för samhällsarbete på svenska. Det sker via Stiftelsen för det tvåspråkiga Finland, grundad 2001, som därmed besparar fonden från en pinsam, ja, omöjlig roll som direkt mottagare av partiets - fondens grundares - ansökningar om pengar.

Intressant nog tycks öppenhet inte belönas i finlandssvensk media. Kanske kände man sig snuvad på ett scoop och gick istället surt in för att fråga varför arrangemanget blev offentligt först nu? Svaret är urenkelt. Det har inte funnits någon orsak att bara ett enda parti agerar öppenhetsmannekäng medan de andra går fria från all granskning. Dessutom måste donatorns vilja respekteras. Så när diskussionen kommit till en punkt, där vi vet att lagstiftningen om partifinansiering kommer att ändras och kulturfonden var redo att berätta om sin roll, spelades alla öppna kort ut - synbarligen framför en snopen mediakör.

Fortfarande är vi många som väntar på att samma medier skall uppvisa ens en tillstymmelse till glöd inför sättet hur exempelvis den politiska vänstern och facket samspelar med valfinansiering. Redan en hastig blick på kandidaternas valfinananmälningar på vänsterkanten visar vad det handlar om. Klumpsummor från allehanda arbetarföreningar av känd eller okänd art, sannolikt gemensamt insamlade av fackets medlemmar i form av fackliga medlemsagifter, som är avdragsbara i beskattningen - och därför bekostade av alla skattebetalare i Finland.

Därför är de också ihåligt när vänsterkoryféerna nu försöker göra valfinansdiskussionen till en regeringsangelägenhet, där oppositionen går fri. Det är nog att utmana ödet.

Sitt eget, nämligen.

Det skulle nu gälla att driva ändringarna av lagstiftningen om valfinansieringen i hamn med möjligast stor enighet. På spel står allmänhetens förtroende för politik, partier och politiker. Nu måste vi visa handlingskraft och enighet. Mätare på en saken blir följande möte på partiledarnivån på tisdagen.

Jag hoppas att politiken, från höger till vänster, kan visa upp en enig front då den palavern är slut.

Öppenhet i valkassan

Stefan — Fri, 16 May 2008 20:15:18 +0000

Veckans stora diskussionsämne i politiken har ingen kunnat missa. Åter en gång ett ämne, som inte har med politikens verkliga innehåll att skaffa. Först var det textmeddelanden, nu valfinansieringen som skapade rubriker. Men ändå kan ingen förundra sig över uppståndelsen.

Vad det handlar om är resultatet av ett redovisningssystem för valfinanser, som kommit att skapa flere frågetecken än det rätat ut. Därför måste det ändras.

Onekligen hade svenska YLE rätt i sin analys att opinionerna kring valfinansieringen ändrats på ett år. Då valfinanserna diskuterades efter riksdagsvalet på våren i fjol verkade man kräva mer av en del partier än av andra. Man krävde också att de invalda skulle berätta mer än vad lagen kräver av dem.

Nu har ett år gått och diskussionen om valfinanserna mognat i samma takt. Europarådets antikorruptionsmyndighet Greco har besökt Finland och pekat på brister i vårt nuvarande redovisningsystem för valfinansering. Och då någon ledande centerpolitiker råkade klämma ur sig att han medvetet brutit mot lagen eftersom det inte stadgats om någon straffpåföljd var Pandoras ask öppnad.

Gällande sfp handlade frågan för ett år sedan om varifrån Stiftelsen för det tvåspråkiga Finland får de pengar som de kanaliserar vidare i verksamhetsbidrag till partiet. Frågorna var berättigade, men vinkligen ensidig - eftersom exempelvis hela vänsterblocket med sina fack- och arbetarföreningskopplingar lämnades helt i fred. Sfp avkrävdes ensam rollen som öppenhetsmannekäng utan att det fanns någon laglig grund för detta.

Idag vet vi att det kommer att bli en ändring av lagen om valfinasiering. En arbetsgrupp under Lauri Tarasti ledning tar itu med utredningen inom loppet av någon vecka. Först skall reglerna om kandidaternas valfinansiering skärpas, sedan blir det partiernas tur. Det hälsar sfp med tillfredsställelse. Får vi ett systen där alla länkar i finanskedjan blir offentliga får vi också maximerad öppenhet och eliminerade kryphål.

Inte heller idag skulle sfp har något emot av finansiärerna bakom Stiftelsen för det tvåspråkiga Finland blev offentliga. Kruxet är bara att det inte hänger på sfp. Stiftelsen, som under ordförande Stig Gustafssons och styrelsemedlemmarna Stig Stendahls, Björn Wahlroos, Ole Norrbacks, Pär Stenbäcks och Christoffer Taxells välrenommerade toppledarskap bedriver helt egen verksamhet, har sina sponsorer. Dessa vill inte - retroaktivt - lyftas ut i ljuskäglan eftersom de en gång fått löfte om diskreta grepp.

På eget initiativ kan sponsorerna självfallet gå ut och berätta vilka de är. Att så sker har vi inget emot i sfp - tvärtom.

I väntan på ny lagstiftning om större öppenhet kan partierna också frivilligt föregå med gott exempel. Därför bestämde sfp:s partistyrelses arbetsutskott på torsdagsmorgonen att sfp:s alla kandidater i höstens kommunalval, också de som inte blir invalda, skall vara redo att redovisa för hela sin valfinansiering. Vi hoppas att också andra partier följer detta vårt exempel - för det är dit vi är på väg.

Inte utan orsak väcks också frågan hur maximal öppenhet inverkar på intresset hos dagens sponsorer att fotsätta stöda ett parti eller kandidat. Naturligtvis finns risken att en eller annan drar öronen åt sig. Jag vill ändå framhålla att politisk verksamhet är varken suspekt eller farlig. Den är helt nödvändig. Därför bör sponsorerna fortsättningsvis kunna stöda samhällsbygget och dess byggmästare. Det är fosterländsk verksamhet det handlar om.

Ett är i alla fall klart: politiska val kostar allt mer, tacka medialiseringen av politiken för det. Syns du inte finns du inte. Frågan är bara varifrån pengarna kommer, till vem och till vilket ändamål. Får vi ett system som kan besvara alla tre frågor, men utan att penningströmmen avtar har turbulensen under den gågna veckan gjort både väljarna och själva demokratin en tjänst snarare än björntjänst.

Kommunalvalet nästa!

Stefan — Mon, 12 May 2008 13:16:15 +0000

Jag har idag efter moget övervägande beslutat tacka ja till kandidatur i höstens kommunalval i min hemstad Åbo. I ett läge där den av statsmakten initierade - helt nödvändiga - kommun- och servicestrukturreformen skakar om det lokala livet i kommunerna anser jag det vara en plikt för mig att såsom rikspolitisk aktör, riksdagsledamot och minister, vara beredd att ta politisk lyra på de rikspolitiska besluten och bära ansvar i min egen hemkommun.

Det gör jag bäst som förtroendevald.

Jag vill vara med om att stärka Åbos profil som blivande europeisk kulturhuvudstad med en välmående motionerande befolkning, ett blomstrande näringliv, en gynnsam sysselsättningsutveckling, ett mångsidigt utbildningsutbud och en aktiv växelverkan med städer kring övriga Östersjöländer. Åbo är och förblir porten mot väster - men också mot öster.

Även om riksdagsvalresultatet (där sfp hade tre kandidater) inte kan jämföras med kommunalvalet (där vi skall ha full lista) är det klart att mina nästan 5000 röster i Åbo stad i riksdagsvalet i mars 2007 känns sporrande.

Därtill vill jag med mitt beslut uppmuntra också andra sfp:are att ställa upp i kommunalvalet i sin hemkommun. KSSR betyder inte slutet något lika mycket som början på något nytt. Både erfarna veteraner och nykomlingar behövs i det kommunala arbetet.

Jag ställer inte upp enbart för att samla röster till svenska folkpartiet i Åbo utan uttryckligen för att aktivt medverka i stadsfullmäktiges arbete, ifall jag blir invald. Stadsfullmäktiges möten hålls på måndagar, vilket tack vare min egen tidsplanering skulle göra det möjligt att regelbundet delta i fullmäktiges möten.

Med en stark kandidatlista, en bra kampanj och tydliga budskap siktar svenska folkpartiet i Åbo på att öka sitt röstetal från kommunalvalet 2004 och i bästa fall ta ett femte mandat i stadsfullmäktige. Med ett sådant resultat kan vi trygga stadsstyrelseplatsen, som är oerhört viktig med tanke på möjlighetern att arbeta för den svenska skolan, vården och kulturen i Åbo.

På presskonferensen i Åbo tillkännagav också Ulla Achrén att hon kandiderar för återval. Det var viktigt med tanke på att hon hör till veteranerna i Åbopolitiken, fick senast 1480 röster och sitter i stadsstyrelsen. Vi valde att ge ut våra besked samtidigt för att visa att det är drag under galoscherna i sfp.

Det är viktigt att riksdagsgruppens medlemmar, partiets viceordförande och andra personer i ledande position tar sitt ansvar och kandierar i kommunalvalet. Vi behöver en kandidatblandning av rutinerade ringrävar och nykomlingar- “rookies” som Åke Röblom på Vega Åbolad kallade mig.

I hela landet siktar vi på minst 1500 kandidater, av vilka hälften män och hälften kvinnor, och minst 125 000 röster. Målet är att svenska folkpartiet - precis som i mars 2007 - skall höra till valets vinnare då rösterna räknas på kvällen den 26 oktober.

Den som har roligast vinner!

Gatorna var fulla av rödögda hockeyfantaster i morse, tacka nattliga VM-direktsändningar från Kanada för det. Den tredje perioden mellan Finland-USA var onekligen sevärd för den som efter de två första perioderna ännu trodde på blåvit seger. Men vad skall man säga om Koistinens mål? Tja, en diplomatisk beskrivning vore kanske att målstolpen helt klart stod på fel ställe.