h3 class="title"> Stefan Wallin, festtal på Katedralskolans 730-årsjubileum i Åbo, 5.12.2006:
Att fira jubileum är alltid något speciellt. Det är ett tillfälle att minnas och att respektera historien, att blicka tillbaka på de år som varit och allt vad de fört med sig. Men jubileum ger också möjligheter att sätta foten i nuet, se framåt, identifiera kommande utmaningar och lägga upp strategier för morgondagen. Därför är det en ära att få vara här tillsammans med er idag och fira detta speciella historiska jubileum. Historien ja, det är inget litet ord när vi idag firar Katedralskolans 730-årsjubileum. Det parti jag sedan i juni leder har just firat sina 100 år – men det låter nästan som bara ett ögonblick i jämförelse med Katedralskolan. Talet, 730, låter på något sätt, i alla fall för mig som är statsvetare med kort gymnasiematematik i bagaget, som något ogripbart och stort. För tänk bara vad som hänt sedan år 1276, när skolan anses vara grundad. Vi står nu på historisk mark – något vi oftast gör när vi rör oss i Åbo. För under de moderna husen och gatorna vilar vårt lands födelsehistoria och grunden – riktigt bokstavligen - till det Finland som vi idag känner. Skulle vi slå ned en spade i marken här, var som helst, hittar vi en krukskärva. Åtminstone. Åbo är egentligen som en historiebok från skolan, med både synliga minnen från tider som varit såsom Domkyrkan och slottet, men också med minnen som kräver lite kunskap och fantasi, eftersom de inte är synliga längre, utan endast kan rekonstrueras i våra huvuden – eller med lite hjälp av Aboa Vetus för den delen. Den forskning som gjorts och görs kan ge oss en verklig bild om hur våra förfäder levde för flera århundraden sedan när de första pusselbitarna i det moderna nationsbyggandet lades, här i Åbo. Och i detta arbete hade Katedralskolan en viktig betydelse. Året då "CAPITULUM ECCLESIAE ABOENSIS SCHOLA CATHEDRALIS" grundades var Magnus Ladulås kung av Sverige (dit Finlands som känt hörde). Den svenska tiden hade inletts ca hundra år tidigare genom det första korståget som leddes av kung Erik den helige och biskop Henrik. Det var inget ovanligt att svenskarna gjorde resor i österled. Tillika med att sprida den romersk-katolska religionen så befäste man naturligtvis sin maktpolitiska position, i synnerhet gentemot konkurrenten i öster, Novgorod. Det finns knapphändiga uppgifter om det första korståget, men traditionen säger att det blev ett blodigt slag mot de hedniska finnarna och att den första kristna förrättningen i Finland blev biskop Henriks dop av de överlevande finnarna vid Kuppis källa – inte långt härifrån. Vi vet att det senare skulle komma två ytterligare korståg, till Tavastland och till Karelen. Korstågen är inte bara viktiga ur ett historiskt och religiöst perspektiv utan de har också en betydande politisk dimension. Finland, som vi känner det idag, knöts till den västerländska politiska sfären och till den västerländska kulturen och religionen genom korstågen. Det kan alltså vara intressant att påminna sig om att korstågen har en betydelse för vår politiska situation än idag. För vi kunde lika gärna ha hamnat i den östeuropeiska intressesfären, först under Novgorod och sedan i det framväxande ryska riket. Och då skulle vår vardag med all säkerhet ha sett annorlunda ut än vad den gör idag. Kanske de är bäst att inte spekulera. Men trots att korstågen oftast framhävs som barbariska och hemska, så skall man alltså inte underskatta deras politiska betydelse – i en bredare bemärkelse. Den svenska tiden i vår historia, börjande från korståget till slutet, i och med 1808-1809-års krig, har haft en avgörande inverkan på vårt lands västliga och nordiska orientering. Detta är ett faktum som tyvärr allt för ofta glöms bort och dess betydelse negligeras. Man talar om den svenska tiden som någonting tillfälligt, mörkt och okänt, med inslag av ockupation, medan den ryska tiden, autonomins tid, ofta överglorifieras. Faktum är ändå att utgångspunkterna för det Finland som vi känner idag lades genom vår gemensamma historia med Sverige. Det skall vi inte glömma när 200-årsfirandet av 1808-09 års krig tar vid om dryga ett år. Seklerna under svensk överhöghet bär också de med sig många förklaringar till vårt samhälle idag. Som exempelvis det språk vi talar här idag – svenskan. Därför är också tiden före 1809 viktig att känna till för dagens ungdomar. Det borde också skolans, gymnasiets, läroplan stöda. I morgon firar vi vår självständighetsdag. Det är en alldeles speciell dag som också den ger möjlighet till eftertanke om vår historia, ja, närhistoria, skall vi väl dessutom tillägga när vi är på ett 730-års jubileum. För många av oss är självständighetsdagen också den dag då vi särskilt uppmärksammar krigets veteraner och deras osjälviska insatser i landets krig. Det går kalla kårar genom kroppen när man på tv hör jägarmarschen ljuda samtidigt som Mannerheimriddarna, som de första gästerna, dessväre allt färre till antalet, tas emot av republikens president på slottet. För veteranerna är värda all vår respekt. För utan deras insatser skulle inte dagens gymnasiegenerationer ha fått växa upp i ett fritt och demokratiskt land. Utan deras insatser skulle jag inte ha kunnat uppfostra mina barn i ett Välståndsfinland, där man aldrig behöver ifrågasätta grunden för hela vår vardag, nämligen freden och friheten. Hur var det general Adolf Ehrnrooth brukade säga: ”Finland är ett bra land, det bästa för oss finländare.” Krigets veteraner – både kvinnorna och männen - är grundstenen i vårt Välfärdsfinland. När männen stred vid fronten deltog kvinnorna aktivt i försvarsarbetet genom Lotta rörelsen och i arbetet på hemmafronten. Utan flitiga kvinnor hade det inte fungerat. Efter kriget skulle landet återuppbyggas och detta blev den unga nationens, och dess befolknings, andra stora prövning. De evakuerade karelarna skulle få nya hem, krigsskadeståndet betalas och Finland tvingades in i en ny världspolitisk ordning, med en stark imperialistiskt och totalitärt programmerad supermakt som sin närmaste granne. Vår självständighet hade räddats i kriget. Men utan ett sammansvetsat folk, med mycket "sisu" och envishet skulle landets oberoende säkert ånyo ha varit hotat under efterkrigsåren. Man kunde säga att "vinterkrigets under" återupprepades på ett lite annat sätt. Finland kunde sargat av flera krig och i skuggan av Sovjetunionen ändå fortsätta sitt nationsbygge. Med gemensamma krafter skapades ett land som många i vår värld bara kan drömma om. Ett land där fred och frihet är honnörsord, där stabilitet och välfärd råder. Ett demokratiskt land där det är gott att leva. Men vi skall aldrig glömma att detta inte kom gratis. Veteranernas sammanhållning under devisen "kamraten lämnas inte", "kaveria ei jätetä" är beundransvärd och lika aktuell idag som den var i kriget. Veteranerna kan väl fungera som förebild för oss yngre generationer om hur vi skall ta hand och hjälpa varandra – att hjälpa den som har det svårare, hemma, i skolan. Något som tyvärr inte är lika självklart längre i vår individualiserade och stressiga värld. Solidaritetsdevisen betyder också att vi skall ta hand om de som har de sämre i andra länder. Det är vår skyldighet. Globalt ansvar är allas ansvar. Utbildningen i den skola vi har idag har knappast något gemensamt med den skola som grundades här 1276. Finland kan idag stoltsera med ett av världens bästa skolväsende, som intresserar också utbildningsexperter från andra länder. Och tur är väl det. För i den allt hårdnande globala konkurrensen är kunnande, högt kunnande, Finlands trumfkort, ja egentligen vårt enda trumfkort. Vi kan inte konkurrera med låga löner, en stor produktionskapacitet, tillgång på råvaror eller ett gynnsamt klimat - se nu bara ut genom fönstret. Men vi har ett högt kunnande och det måste vi ta vara på och utveckla för att kunna svara på de växande kraven på en hög kompetens och kvalitet. Utbildningen spelar, och kommer i allt högre grad att spela, en avgörande roll för Finlands förmåga att upprätthålla sin ekonomiska tillväxt, konkurrenskraft, innovationsutveckling och inte minst hela välfärdssamhället - och därmed vår levnadsstandard. Man kan med skäl säga att utbildningen är vår ödesfråga – nyckeln för den som vill förändra världen. Utbildningspolitiken är dessutom ett viktigt redskap i välfärdspolitiken. Med utbildningen hjälp kan man positivt påverka bl.a. miljöns tillstånd, hälsan, kriminalitet och förhindra utslagning av människor. I utvecklingsländerna är utbildningen speciellt kvinnornas väg ut ur ett annars ofta förutbestämt liv – alltså ett jämställdhetsredskap. Skolan är minsann mera än bara matematiska ekvationer eller historiska årtal. Den har en djupare betydelse och flera roller. Skolan är också en "värdeskola", där värden som tolerans, jämlikhet, krtitiskt tänkande, globalt ansvar och respekt för minoriteter förmedlas. För den svenskspråkiga befolkningen är skolan också en "kulturskola", som bärare och förmedlare av den svenskspråkiga kulturen i Finland. Skolan är också en "demokratiskola", som skall skapa aktiva samhällsmedborgare som vågar tänka själv och som vågar stå för sina åsikter också i svåra tider. Allt detta ställer stora krav på skolan och kräver fördomsfria och ibland modiga lärare. När jag själv gick i högstadiet för 25 år sedan var Europa tudelat, det kalla kriget rasade. Sovjetunionen fanns och det gällde att passa sig att man inte alltför mycket ifrågasatte vissa rådande politiska sanningar – exempelvis i utrikespolitiken. Sporrad, men inte styrd av skolans historieundervisning, gjorde jag mitt personliga uppror mot det rådande sanningar. I tidningsartiklar hävdade denna 15-åring på våren 1982 att Sovjetunionen var den part som började vinterkriget, att Mainilaskotten var en bluff, att Stalin varit en diktator, att medborgarna förtrycktes i östblocket, att oliktänkare rensades ut, att kommunismen inte var bra för hälsan. Resultatet blev att både jag och min skola av Samfundet Finland-Sovjetunionen blev anmälda till dåvarande Skolstyrelsen – nuvarande Utbildningsstyrelsen. Anklagelsen rubricerades ”Antisovjetisk verksamhet” – en nog så grov anklagelse på den tiden. Och allra minst politiskt hälsosam. Det hella reddes ut under några sommarveckor, dels i tidnmingsspalterna, dels av Skolstyrelsens högsta ledning. Både skolan och jag frikändes på alla punkter. Mitt liv kunde ändå ha stämplats – om inte ödet velat annorlunda. Sovjetunionen kollapsade, historieskrivningen gjordes om. Tabun blev sanningar. Och nu, 25 år senare, blir den här tidigare dissidenten minister vid årsskiftet. Jag är tacksam för min skola på den tiden. Inte för att den skulle ha hjärntvättat mig eller försett mig med stoffet för mina insändare. Utan för att den stimulerade en ung pojkes intresse att ta reda på själv, att dra egna slutsatser – vare sig de var i linje med officiella sanningar eller inte. Det skall skolan göra: sporra, inte kväsa. Skolan skall lära oss ifrågasätta, inte automatiskt bejaka. Gymnasiet skall allmänbilda, inte likrikta. Skolan skall ge vägkost åt individer som inser att det samhälleliga livet har betydelse, att en egen samhällsuppfattning är viktig. En skola som också i snålblåst kan ställa sig upp och försvara de värden som man vill förmedla. Sådana är idag framförallt tolerans, respekt för det som är annorlunda. Eller som kanske inte idag längre är så annorlunda. En av de största utmaningarna i undervisningen, både nationellt och globalt, kommer de närmaste åren att handla om hur vi skall förändra vår livsstil i en riktning som baserar sig på en hållbar utveckling. På alla nivåer av utbildningen måste man öka den kunskap som behövs för att vidta åtgärder som gäller hållbar utveckling, likaväl som attityder måste förändras. Grunderna till vårt höga kunnande, till vår kompetens läggs mycket tidigt, redan i de första klasserna, ja kanske t.o.m. ännu tidigare. Utbildningssystemet är en helhet där alla delar behövs och där allt är beroende av varandra. Bästa vänner, Vilken framtid väntar då dagens gymnasiestuderande, abiturienter och studenter? Jo en framtid där konkurrensen om högt utbildad arbetskraft är stor och där arbetskraftsbrist råder – i många branscher redan idag. En "perfekt" marknad för kunskapstörstiga, ivriga och aktiva människor, alltså. Men också en verklighet där snabba kast är möjliga, kraven på arbetstagarna är mycket stora, och där det snabbt föränderliga samhället kräver utveckling och uppdatering av ens kunskaper. Det livslångalärandet är ingen kliché utan verklighet. Utgångspunkten är klar. Arbetskraften åldras med rasande takt – vissereligen bara ett år i taget, som vi andra, men det är så många som gör det. De stora åldersklasserna, som alltså föddes efter våra krig, går snart i pension. Snart kommer "avgången" från arbetslivet att vara ca 10 000 personer större än utbudet av ny arbetskraft. Samtidigt kommer pensionärernas antal att öka kraftigt. För att säga det tydligt; allt färre skattebetalare skall vara med och finansiera välfärdssamhället och dess tjänster, som nyttjas av allt flere. Problemet är förstås inte att de äldre är för många, de unga är helt enkelt för få. Andelen personer över 65-år utgör 16 % av befolkningen 2005 och nästan 25 % av befolkningen 2020. Detta är en verklighet som kommer att beröra alla sektorer, också utbildningen. Vi behöver nya finländare – jag har själv nyligen uppskattat antalet till minst 100 000 på tio år. Men inte bara som arbetskraft, som hjärnor, som muskler.Utan också som levande människor med sin kultur, sina erfarenheter, som berikar och kompletterar vår egen. Men trots det kommer befolkningsutvecklingen att skaka om våra institutioner. Eftersom de yngre årskullarna blir allt mindre, så blir frågan om många skolors framtid osäker, först i den grundläggande utbildningen sedan när det gäller gymnasierna och yrkesinstituten och sedan universiteten och yrkeshögskolorna. Detta kommer att betyda många svåra beslut i framtiden. Katedralskolan lär ha det bra förspänt – enda svenska Åbogymnasium som man är. Men ta bara byaskolorna, som redan minskat i antal i många av bygderna också i Svenskfinland. Det viktigaste är ändå att skolan klara av sin viktigaste uppgift: att utbilda, allmänbilda, att bereda för livet. I konkurrensen klarar sig bara de som kan upprätthålla en hög och god utbildningskvalitet, som har ett brett samarbete med andra aktörer och har utvecklat nya inlärningsformer. För kraven på högt kunnande, med en bred palett av ämnen och på en god allmänbildning har inte försvunnit någonstans. De skall fortfarande uppfyllas - allt bättre. Morgondagens skola står inför många vägval. Men i valet mellan mer almänbildning och mindre allmänbildning måstev man alltid välja rätt. Exempelvis språkkunskaper – också i de inhemska – är allmänbildning. Bästa vänner, Katedralskolan har funnits i 730 år och kommer att finnas i framtiden också. Trots alla förändringar. Skolan har utvecklats kraftigt och tillströmningen av studerande är bra. Katedralskolan har alltid varit en föregångare. Det var man 1276 men också senare, bl.a. 1989 när man var ett av försöksgymnasierna som övergick till det årskurslösa systemet. Katedralskolan har ett mycket gott rykte, på finlandssvenskt håll men också nationellt, och i skolan har också flera kända ansikten slitet på skolbänkarna. Till det goda ryktet har bidragit också skolans framgångsrika ledning, genom nuvarande rektor Bertel Wahlström, och genom hans företrädare - av vilka Barbro Fontell och Berit Björklöf torde vara på plats här idag. Men det bästa visitkortet för Katedralskolan är ändå dess studerande och studenter. Ni är Katedralskolans ambassadörer, nu och i framtiden när ni emallanåt, men jag vågar lova tillräckligt ofta, med vemod tänker tillbaka på er gymnasietid. Som Åbos svenska gymnasium är Katedralskolan också en viktig och central språklig institution i staden. Katedralskolan är något som varje Åbobo kan vara stolt över, det är en del av stadens färgstarka historia men samtidigt en viktig kugge i stadens framtid – inte i skuggan av Domkyrkan utan som en organisk del av kulturmiljön, som fostrat och format så många generationer av aboensare i denna landets äldsta stad. Katedralskolan går mot sit 731:a år och en ny vår – och en ljus framtid. Jo, just den framtid vi förstås vet så lite om. Men som just därför formas av den förändring vi själva kan skapa. Och som vi därför skall skapa. Jag önskar skolan och dess nuvarande och tidigare gynnare, lärare, personal och inte minst studerande, framtidsbyggarna, allt gott! 3.9.2006 Publiceringfritt kl 15.00
Wallin instämmer därmed i socialdemokraternas ordförande Eero Heinäluomas bedömning på lördagen att en värnpliktsarmé på bästa sätt möjliggör ett täckande och kostnadseffektivt försvar i hela landet.
- Att kalla Finlands armé ett utomhusmuseum som inte tål jämförelser med övriga länders försvarsarrangemang är en haltande logik. Det som inte kan jämföras med andra europeiska länder är Finlands geopolitiska läge. Vår riksgräns är i högsta grad en modern realitet och inget museum. För mången finländare är detta fortfarande ett centralt argument i synen på hur vi bäst kan organisera vårt försvar, säger Wallin.
Wallin betonar samtidigt att varje institution alltid skall kunna försvara sin roll i en föränderlig värld. Under de senaste tio åren har också Finlands armé genomgått stora strukturella förändringar. Det gäller bland annat antalet garnisoner, den kortaste värnpliktens längd och storleken på reserven.
Wallin räknar med att förändringarna fortsätter 2008 då följande försvarspolitiska redogörelse skall godkännas politiskt.
"Vi behöver ett gott samarbete mellan EU-länderna och kuststaterna kring Östersjön, bland annat för att försöka skärpa de bestämmelser i IMO1, som gäller fartygens utsläpp av avloppsvatten på internationellt vatten", konstaterade statssekreterare Stefan Wallin då han betonade vikten av internationellt samarbete för att främja säkerheten till havs samt skyddet av den marina miljön.
Wallin talade i dag i Åbo, vid avslutningsdelen av den konferens som har behandlat EU:s kommande havspolitik. Vid mötet, som arrangerades av Åbo stad 19-21.7.2006, behandlades EU:s havspolitik och den Europeiska kommissionens grönbok om havspolitiken, som offentliggjordes i juni, för första gången på internationell nivå.
"Den här sommaren har än en gång visat, att till och med många stora kryssningsfartyg tömmer sitt avloppsvatten direkt i Östersjön i stället för att använda de avloppsvattentjänster som hamnarna kan erbjuda. Även om det här inte är lagstridigt, är det ändå oacceptabelt ur miljösynpunkt", ansåg Wallin.
"Finland har redan gjort ett förslag till HELCOM2 om förbud för alla fartyg att tömma avloppsvattnet i Östersjön. Vårt mål är att finna en bindande internationell lösning, alltså på IMO-nivå, på det här problemet och vi agerar aktivt för att nå den", betonade Wallin.
Wallin ser det som en utmaning att hitta rätt balans mellan användningen och skyddet av haven. Vid konferensen i Åbo var utsikterna för EU:s havspolitik föremål för en ingående behandling, med utgångspunkt från den grönbok som gavs ut i juni. Den Europeiska kommissionen gav redan i oktober i fjol sitt förslag till strategi för att skydda den marina miljön och till det därtill hörande direktivet. Enligt Wallin är det både sporrande och mycket betydelsefullt att grönboken talar om denna strategi för den marina miljön som en miljöpelare för en bredare havspolitik inom EU.
Statssekreterare Stefan Wallin 17.7.2006: För att utveckla Kvarkens skärgård krävs lokalt, regionalt och nationellt samarbete
Unescos världsarvskommitté godkände den 12.7.2006 att införa Kvarkens skärgård på världsarvslistan. Kvarkens skärgård är Finlands första världsnaturarv.
"Den finns nu i samma kategori som sådana klassiska naturarv som Stora barriärrevet i Australien, Galapagosöarna i Equador och Yellowstone nationalpark i USA", påminde miljöministeriets statssekreterare Stefan Wallin i talet han höll i Björköby, Korsholm, i dag.
"Kvarkens väg till Unescos världsarvslista har varit mycket lång och ibland lika stenig som själva skärgården", sade Wallin. "Med hjälp av den samarbets- och deltagandemodell som utformades under ansökningsprocessen tror jag att vi kan uppfylla de förpliktelser som världsarvskonventionen ställer när det gäller att skydda, bevara och presentera Kvarkens unika naturarv."
"Kvarken har i fortsättningen en slags dubbelroll - båda lika viktiga: området är en livsmiljö för de som bor här, men också en naturresurs tack vare naturarvet. På de här två pelarna vilar också möjligheterna att i fortsättningen utveckla turistnäringarna på området. Det måste ske så att områdets särprägel understryks, men också så att områdets känsliga natur och invånarnas rättigheter respekteras."
"För att uppnå de här målen behövs det samarbete och arbetfördelning mellan alla inblandade aktörer: lokala, regionala och statliga. För egen del gör jag allt för att Kvarken området med sin nya status från statmaktens sida får exakt det särbehandling området förtjänar med tanke på att det handlar om landets enda världsnaturarv och att statsmakten, geneom miljöministeriet, stött projektet från första början. Det gör vi också framöver", utlovade Wallin.
11.7.2006
NÄSTA REGERING BÖR SLOPA ARVSSKATTEN
Svenska folkpartiets ordförande Stefan Wallin vill att följande regering i sitt program lovar slopa arvs- och gåvoskatten.
Enligt Wallin drabbar avsskatten allt oftare helt vanliga hushåll i och med att de stora efterkrigstida årskullarna börjar ärva sina föräldrar. Den nedre gränsen för ett skattefritt arv är bara 3400 euro. För de flesta känns det orimligt att egendom förvärvad med beskattade pengar beskattas ännu en gång då den ärvs, sade Wallin på onsdagen i Helsingfors.
Enligt Wallin har samhällsutvecklingen och den ökande levnadsstandarden i Finland inneburit att arv inte vidkänner några partigränser. I Sverige har regeringen Persson redan avskaffat arvs- och gåvoskatten.
- Ett helt vanligt arv består idag av en aktielägenhet, en sommarstuga, ett fordon och kanske en liten aktieportfölj. Egendomen är frukter av ett långt strävsamt liv i förvärvsarbete. Att arvingarna mitt i sorgearbetet tvingas betala skatt på egendomen en gång till är oskäligt. Det är heller inte ovanligt att arvingar tvingas sälja av den ärvda egendomen för att ha råd att betala arvsskatten, säger Wallin.
Wallin påminner att sittande regering redan lättat på skattetrycket. Den har sänkt inkomstbeskattningen mer än den lovade och därtill slopat förmögenhetsskatten, detta på sfp:s initiativ.
- Därför bör följande regering fortsätta på den stimulerande skattepolitikens väg och följa Sveriges exempel med att slopa arvs- och gåvoskatten. Om detta har svenska folkpartiet partidagsbeslut från partidagen i juni, påminner Wallin.
Minimikravet är att den nedre gränsen för skattefria arv liksom grundavdraget för maka eller make höjs ordentligt eller att bröstarvingar helt befrias från arvsskatt, anser Wallin.
Han anser också att framtidens skattepolitik måste beakta att många familjeföretag står inför en generationsväxling.
- Att de blåvita familjeföretagen bevaras som inhemskt ägda familjeföretag gynnar sysselsättningen och statsekonomin. Därför bör samhället befrämja generationsväxlingar i företagen så att den nya generationens familjeföretagare inte behöver påbörja sitt värv skuldsatta över öronen, säger Wallin.
Stefan Wallin Partidagen i Vasa 11.6.2006
Bästa partidagsdelegater, kära vänner i vårt 100-åriga parti,
Ni har just valt mig till er ordförande här i mitt gamla högstadium, i exakt samma sal, där jag för 25 år sedan svettades i den legendariska gymnastikläraren Bror "Friskus" Eklunds kommando och för 20 år sedan blev student.
Nu är cirkeln sluten i jumppasalen. Jag har just tagits tidernas lyra.
Två av de vackraste orden i vårt svenska språk är "tack" och "förtroende". Ibland är bägge två en bristvara i politiken. Så då jag nu säger "tack för förtroendet" så förstår ni att det handlar om något av det vackraste man kan klä i ord på en sfp-partidag. Tack för förtroendet! Jag är rörd, glad och förväntansfull.
Jag vill tacka alla er som stött mig här på partidagen och under ordförandekampanjen ute på fältet. Ni är många, ja många fler än jag någonsin trodde. Ni har gjort massor med arbete. Talat, argumenterat, kläckt ideer, ordnat möten, uppmuntrat, sms:at, skrivit och gjort mig – paff.
Jag vill också tacka mina högt värderade medkandidater, Astrid, Stina och Didde. Ordförandekampanjen har visat att det finns mångfald i sfp. Det var viktigt att vi var många kandidater. Det var viktigt att vi också var lite olika. Det var viktigt att det fanns valfrihet – ett honnörsord vi också annars ser upp till i sfp.
Under våren åkte vi runt och debatterade: i Lovisa, Borgå, Helsingfors, Grankulla, Ingå, Ekenäs, Kimito, Åbo, Tammerfors, Vörå, Malax och Karleby. Vi mötte massor med sfp:are, men också andra. De var nyfikna på oss. Nyfikna på sfp. Nyfikna på Svenskfinland. Nyfikna på framtiden och hur vi ser på den.
Vårt parti fick extra publicitet, som vi annars aldrig aldrig fått, på samma sätt. Jag tror att åtminstone en behållning finns kvar där var vår kvartett drog fram: att sfp är ett framtidsparti.
Men visst hade vi ibland olika åsikter också. Emellanåt blev argumenten kanske lite vassare än vanligt. Så brukar det vara inför val. Men som människor, som känt och samarbetat med varandra länge, visste vi ändå hela tiden det viktigaste: då debatten går het är det frågorna, inte personerna, som fajtas. Att livet efter partidagen är små mycket längre än tiden fram till partidagen.
Och visst hade vi roligt också. Vi har skrattat åt oss själva och åt varandra: den morrande terriern, det stolta lejonet, den pigga abborren, den dräglande retrievern. Vi kunde debattera och sätta dit varandra - för att sedan sätta oss själva, sida vid sida i taxin och flyget, och berätta roliga anekdoter och dåliga skämt.
Det här har sin naturliga förklaring. Vi är i samma lag. Nu ser jag fram emot fortsatt gott samarbete med er tre. Ni behövs i vår rörelse. Det har också den här våren förtydligat. Också ni har – bevisligen – ett stort stöd och ett förtroende att förvalta. Sfp behöver ansvarsbärare, visionärer, passionerade politiker.
Det är ni, Astrid, Stina och Didde. Jag behöver er. Sfp behöver era erfarenheter för partiets fortatta program- och strategiarbete. Det gör vi med tanke på riksdagsvalet om exakt 280 dagar.
Så vill jag också tacka Cecco, som efter åtta år nu blir emertitusordförande. Du har gjort ett enormt arbete, i med- och i motvind, lotsat vårt parti genom åtta val. Du har blivit av med skägget, men bevarat humöret. Tack, men inte farväl. Det finns en risk att vi stöter på varandra i fortsättningen också.
I ett ögoknblick som detta går den varmaste tanken ändå till flickorna i mitt liv, Ellu, Stella och Freja. Tack för att ni har stått ut med mina grubblerier, för att ni har ruskat upp mig ur stunder av självupptagenhet. Tack för Legobitarna i sängen. Tack för att ni ger proportioner åt mitt liv. Politiken är intressant, men aldrig det viktigaste här i livet. Jag har fått stöd, kritik, beröm och förståelse. Det behövs nog i fortsättningen också, är jag rädd.
Bästa delegater,
Att ha fått partidagens mandat att leda svenska folkpartiet betyder mycket annat än förtroende för stunden. När modersmålets sång idag klingat ut, när den här salen tömts, när gratulationsbuketterna vissnat, då finns ansvaret kvar. Ansvar att förvalta 100-åriga anor, värden och värderingar.
Det ansvaret är mitt, men också vårt allas.
Vi har ett ansvar att utöva vårt tidlösa uppdrag som den svenska garanten för landets tvåspråkighet. Men också ett ansvar att ständigt arbeta fram nya visioner i takt med tidens krav. Vi är nattvakten som inte dagdrömmer. Vi är mannen och kvinnan med flaggan i ett modernt, jämställt folkparti.
Att vara ordförande för sfp innebär ett generellt ansvar för att partiet är och förblir en samlande kraft i Svenskfinland. Att samla är att ge andrum. Vi är partiet för dem, som tror på individens frihet, en frihet under ansvar, på privata initativ. Men vi är också jämställdhetspartiet med ett stort socialt samvete – en stark social dimension.
Vi är partiet, som orädd står upp för dem som är svagast i samhället och alltid hittar sig i tillväxtprognosernas skugga. Vi står för mångfald, tolerans, mångkultur, för öppna sinnen. Vi är partiet som är berett till hårda tag för mjuka värden.
De tagen behövs. Vi kommer att få slåss för svenskan i förvaltningen och i vården, för våra bygder och språkmiljöer. Och vi kommer att slå vakt om utbildningen, från dagis till doktor, på svenska som en hörnsten i kulturautonomin, i hela vår tillvaro.
God utbildning är fortfarande den bästa andliga rustningen för den som vill förändra världen, den värld där det enda bestående tycks vara den ständiga förändringen. Den förändringen skall Svenskfinland inte bara anpassa sig till. Vi skall vara med om att skapa den.
Vi står inför ett riksdagsval där vi inte skall tveka att sätta ribban högt. Vi skall vinna tillbaka de tre mandaten man utan tillstånd lånade av oss i senaste val. Vi skall vinna tillbaka varje röst på nytt – och nya till.
Men för det här behöver vi ett bra politiskt budskap, en hög svansföring. Vi behöver flere ansikten utåt, röster som kan bredda bilden av partiet. Vi måste se om våra arbetssätt, vår jag-bild, vår organisation.
Appropå ansikten: Vi behöver goda riksdagskandidater som tilltalar våra kärnväljare, ungdomar, potentiella nya väljare, de allt fler tvåspråkiga, ja, alla generationer. Men framförallt behöver vi nu en anda, en kämpaglöd, ett engagemang som visar det viktigaste: att vi tror på svenska folkpartiet.
Jag vill själv röra mig mycket på sfp-fältet och upprepar därför min vilja att inte nu träda in i regeringen utan först vid årsskiftet. EU-ordförandeskapet, som börjar om två veckor och räcker sex månader, behöver sin miljöminister. Och miljöministern behöver tid för många utlandsresor.
Själv tror jag mig under hösten göra större nytta för sfp-fältet genom att vara närvarande, både i regeringsarbetet på ministeriet och på hemmaplan. Säg det såhär: Hellre Nagu än Nairobi, hellre Malax än Montreal, hellre Pyttis än Peking. Vi ses på fältet.
Höstens projekt blir att visa att vi tror på framtiden. Vi tror på att sfp har med den framtiden att skaffa. Den här 100-åringen går inte med rollator till nästa riksdagsval. Den här 100-åringen flyger - med fötterna på jorden. För vi skall vinna riksdagsvalet.
För att det skall lyckas har alltså var och en av oss ett ansvar. Ansvar att vara steget före. Men också liksom hittills: att vara nära Dig. De bägge kompletterar varandra. De stöder varandra.
Vi skall våga, som Astrid har sagt under våren. Och det betyder mycket. Vi skall också våga vara mer ideologiska.
Visst är vi trovärdiga i vår realpolitiska framtoning. Vi lovar laidrg mer än vi kan hålla. Men vi måste också se till att strömlinjeformen inte skalar av oss våra visioner, säg idealismen. Jag är övertygad om att politik fortfarande är det möjligas konst, också för dem som med politiska verktyg vill förverkliga drömmar - sina drömmar om en bättre framtid.
Också för alla dem måste svenska folkpartiet finnas till. För dem – och här lånar jag Nils Torvalds kloka ord – som behöver ett forum. Sitt forum.
Att bli mer ideologisk är en utmaning i en tid då ideologiernas tid sägs vara förbi. Det anser inte jag. Ideologier finns – gamla eller nya, sådana trender vi inte ens ännu har uppfattat som ideologier. Men ideologi, inklusive liberalismen, är mer än bara att positionera sig på en traditionell politisk axel. När det kommer till kritan är det handlingarna, den praktiska politiken som räknas.
Vi ser i dessa tider en tilltagande trängsel i den politiska mitten. Jag kallar det gärna en nyckelpigifiering av politiken, eftersom allt fler positionerar sig på den politiska tomt där sfp sedan länge hållit till och trivts. Men vi räds inte konkurrens – det är ju handlingarna som räknas, sade vi just. Speciellt i bevakningen av svenska frågor.
Jag anser alltså inte att sfp behöver omorientera sig, byta position, glida någonstans. Det är andra som gör det, därtill tvungna av tidens krav.
Låt mig därför avsluta med att hålla liv i en gammal tradition, det vill säga citera en av mina företrädare, i det här fallet Christoffer Taxell då han valdes 1985. Hans ord är av någon anledning fortfarande aktuella: "Svenska folkpartiet går inte till höger, svenska folkpartiet går inte till vänster. Svenska folkpartiet går framåt."
Sfp måste nå ut till de unga väljarna!
Svenska folkpartiets profilering och politiska program måste klart signalera att partiet har något att ge de unga väljarna och barnfamiljerna. Att satsa på barnfamiljerna är också jämställdhetsarbete, ta bara förslaget att utjämna kostnaderna för föräldraledigheten. Det sade sfp:s ordförandekandidat, statssekreterare Stefan Wallin i Petalax på måndagskvällen.
Enligt Wallin gör sfp klokt i att ta på allvar den forskning som ÅA-statsvetarna Åsa Bengtsson och Kimmo Grönlund bedrivit. I boken "Den finlandssvenska väljaren" framställs det som en ödesfråga hur sfp lyckas fånga upp de unga väljare, som ännu inte cementerat sitt valbeteende.
- I Svenskfinland måste sfp med sin profil och praktiska politik lyckas vinna också de ungas förtroende. Det är en angelägenhet för hela moderpartiet och dess framtid, inte bara för Svensk Ungdom som gör ett storartat jobb, sade Wallin.
Enligt Wallin kan politiska partier inte utlokalisera ungdomsfrågorna till sin ungdomsorganisation och anse att saken är skött med det. Också de etablerade politikerna måste konsekvent lyfta fram och ge pondus åt ungdomarnas och barnfamiljernas behov. Det görs i sfp, men kan säkert göras ännu tydligare och oftare, sade Wallin.
Den enda rimliga riktningen är framåt
Krisen i vänsterförbundet gav proportioner åt den sfp-debatt, som utspann sig efter presidentvalet. I vf avgick partiledaren och hotar röstbojkotta sitt eget parti. Partifolk hoppar av medan förnyare och bromsklossar slåss i grupprum och spalter. I sfp är vi inte på väg att fusionera oss åt vare sig höger eller vänster. Vi diskuterar den enda rimliga riktningen – framåt.
Vi bör fortsätta dryfta riktning och innehåll i partiets politik. Presidentvalet kan förklaras, men blev i alla fall en väckarklocka, en ventil. Inför riksdagsvalet är kandidaterna och programvaran centrala komponenter i en slagfärdig valrörelse. Men utan tydlig ideologisk och politisk vägkost i ryggsäcken riskerar valupptakten bli tunn och rutinartad. Jag hoppas det är konturerna till just en sådan debatt vi sett de senaste veckorna. Den debatten bör fortsätta också efter partidagen.
I en ideologisk frågeställning gäller det att först definiera avstampen: vissa frågar var partiet står, andra vart det är på väg? De bägge frågeställningarna hänger ihop. För att veta vart sfp är på väg måste vi ha en klar uppfattning om var partiet står. Då är en central fråga: klarar partiet de krav som fortfarande ställs på politiken och politikerna?
Det handlar också om hur sfp positionerar sig i relation till övriga aktörer i politiken – ett spel där konkurrensen är hård. Vågar vi ta en större roll, vid behov med armbågar, eller tror vi att god min även i elakt spel ger utdelning? Jag anser att sfp bör ta sig ton också då andra inte enbart applåderar. Sammanhangen varierar. Ibland som kanal för globalt ansvar, ibland som den svenska klart borgerliga samlande kraften i huvudstadsregionen.
Sfp hör hemma i rikspolitiken, som svensk politisk garant för landets tvåspråkighet. Samtidigt förblir sfp en gräsrotsrörelse. Det är också här vi mest stöter på förväntningarnas mångfald. Vilken roll spelar språk, borgerlighet, frisinne, socialt samvete, ekonomi, tolerans, eller globalt ansvar – i lokalsamhället? Listan kan göras längre. Och "rätt" svar varierar beroende på vem man frågar. Det visade också debattungen efter presidentvalet.
Jag tror bestämt att just mångfalden är partiets styrka – och utmaning. Var och en har rätt till sin subjektiva jag-bild av vad sfp bör stå för. Men en jag-bild är inte den enda gällande. En del väljer sfp för språkets skull – och får alltid full valuta för rösten. För andra, på sina håll allt flere, spelar språket en allt mindre roll. Vissa väljer sfp för dess goda politiska program, andra har aldrig ens läst dem.
Ett sfp jag tror på fortsätter inhysa olika åskådningar. Det finns ingen motsättning i att arbeta för landsbygd, social välfärd, internationellt ansvar och en beskattning, som sporrar till arbete och företagsamhet. Men variationsbredden måste kunna hanteras internt. Jag ser exempelvis ingen nödvändighet i att fatta partidagsbeslut i alla svåra samvetsfrågor. Besluten saknar ändå betydelse med tanke på att sfp:s riksdagsledamöter sedan agerar fritt i en omröstning. Det viktigaste är vetskapen om, att det finns – och måste finnas! - rum för olika uppfattningar i sfp. Högt till tak betyder respekt. Brett mellan väggarna är tolerans. Språket förenar.
Sfp:s medlemskår och övriga anhängare har alltid haft dels samma, dels vitt skilda förväntningar på politiken och partiet. Variationsbredden är inte liten idag heller. Men det betyder inte att sfp blivit lösare i fogarna eller en oprogrammerad missil på den politiska kartan. Sfp är en folkrörelse med fast förbindelse till ideal och uppdragsgivare. Vi måste dock skärpa profilen och fokusera det gemensamma partibudskapet.
Samtidigt måste vi alltså erkänna olikheterna på sfp-fältet. Ett redskap är kretsvisa, regionalt profilerade valprogram och vidhängande resurser. Det är på fältet valet vinns. Det måste hela partiet signalera.
Stefan Wallin, statssekretetrare, Åbo
Statssekreterare Stefan Wallin Våno, Pargas 6.3.2006
Skärgården behöver långsiktiga trafiklösningar!
Före det här årets slut måste det klarna hur skärgårdstrafikens framtid kan tryggas på ett hållbart och långsiktigt sätt. Det finns ingen tid att förlora.
Det sade statssekreterare Stefan Wallin (sfp) på måndagskvällen i Våno, Pargas. Wallin deltog i sfp:s i Pargas skärgårds årsmöte.
Wallin hänvisade till att en arbetsgrupp i kommunikationsministeriet inom kort kommer att utses för att ta sig an trafikproblematiken.
- Målet med arbetsgruppens arbete måste vara att finna sådana konkreta lösningar, som i praktiken resulterar i investeringar i nyare, bättre och tryggare farkoster. Skärgårssbor, näringsidkare, turister och somargäster behöver förutsägbarhet och långsiktighet i skärgådens trafiklösningar, sade Wallin.
Wallin diskuterade i Åbo tidigare på måndagen skärgårdstrafiken med både landshövning Rauno Saari och landskapsdirektör Juho Savo.
Ympäristöministeriön valtiosihteeri Stefan Wallin (r) haluaa kiirehtiä hallitusta auto- ja ajoneuvoverotuksen kokonaisuudistuksessa.
- Valmistelu tulee viedä hyvin pitkälle eteenpäin vielä tämän hallituksen aikana. Hallitusohjelmassa puhutaan ekologisesta verouudistuksesta. Paras vastaus hallituksen omaan huutoon olisi auto- ja ajoneuvoverotuksen uudistaminen konkreettisilla linjauksilla, Wallin esittää.
Ministeriöt ovat lähempänä sopua vuotuisen ajoneuvoveron uudistuksessa. Hallitus on perustanut työryhmän pohtimaan uudistusta niin, että maksuperusteeksi tulisivat hiilidioksidipäästöt. Vähemmän saastuttavasta autosta perittäisiin pienempää veroa kuin enemmän saastuttavasta.
Wallin uskoo, että ajoneuvoveron uudistuksesta päästään sopuun vielä tämän hallituksen aikana. Selvitystyö on edennyt hyvin.
Liikenne on merkittävä ympäristön saastuttaja: kuudesosa hiilidioksidipäästöistä tulee liikenteestä.
Stefan Wallin
Det finns otaliga fyndiga definitioner, såkallde bevingade ord, om det här med ledarskap. En skylt på kafferumsdörren till en av mina sommararbetsplatser under studietiden förkunnade följande: "Vi har arbetsplatsdemokrati. Det har chefen bestämt".
I ett annat sammanhang snubblar man över en variant, som sätts på Dwight D. Eisenhowers konto – han var USA:s president 1953-61. Enligt honom är ledarskap att få folk att göra exakt som du vill, men för att de själva vill.
Det här i sin tur mer än snuddar vid ett annat ord som minsann har med lyckat ledarskap att skaffa. Det ordet är att entusiasmera. För utan entusiasm, hos ledarskapet eller de som skall ledas, helst båda, är utsikterna dåliga för att få goda resultat.
Eller tvärtom: med entusiasm i och framför ledet är också initiativförmågan, innovativiteten, "geisten", glädjen att göra bra ifrån sig, med i spelet.
Entusiasm bygger, som jag uppfattar det, i sin tur på ett ledarskap med olika komponenter. Ett ledarskap som ger frihet under ansvar, ett ledarskap som inte sparar på beröm då det finns orsak – och det gäller att se orsakerna. Här kommer säkert också det mångtydiga begreppet social intelligens in i bilden.
Samtidigt kan också ett gott ledarskap i praktiken bli svårt på grund av totalt olika våglängd mellan ledare och ledda. Det var kanske det här en annan av krigshistoriens storheter, Charles de Gaulle, menade då han karaktäriserade sitt uppdrag som Frankrikes president: "Hur i hela friden skall någon kunna leda ett land med 178 olika ostsorter?"
För femton år sedan, 1991, hade jag själv möjligheten att bli studentledare för ett år - som styrelseordförande för Åbo Akademis Studentkår. Det var ett givande år, säkert det bästa under hela studietiden och ett av de mest lärorika i livet såhär långt. Det var mitt under depressionen då inte ostsorterna, men väl osthyveln, härjade i undervidningssektorn.
Efteråt, mer än då det begav sig, har jag ändå funderat på vad som riktigt blev gjort under året, konkret. Jo, de blev noll studieveckor. Men sedan då, i den andra vågskålen - det allmännas bästa?
Hade man kunnat göra mer? Tog rutinerna för mycket tid. Fanns det tid att ändra på dem? Hade man berett sig på själva uppdraget tillräckligt väl? Det här är förstås frågor man är jävig att bedöma själv.
En känsla som förstärkts under åren efteråt är hur stor medvetandeklyftan mellan det styrande kårgänget och vanliga medlemmar var. Den inre "kårklicken", styrelsen och några till, har fullt upp och upplever sitt uppdrag synnerligen stort, viktigt och meningsfullt. Samtidigt låter tre av fyra studentkårsmedlemmar ändå bli att göra sin minimiinsats - rösta i kårvalet.
Efteråt, mer än då, har jag slagits av känslan att det bästa ledarskapet då, 1991, hade varit att bättre lyckas förklara den egna organisationens roll och betydelse i det lokala samhället, i det här fallet Åbo Akademi. Att förklara de helt grundläggande frågorna, intressebevakningens väsen, varför också en examensfixerad informationsbehandlare har nytta av att kåren finns – och nytta av att manifestera det här med att rösta i kårvalet.
Det bästa ledarskapet hade varit att på alla sätt och målmedvetet försöka öka medlemmarnas intresse för deltagande i kårens angelägenheter – det vill säga sina egna - ens via mimini-insatsen.
Jag håller med om att valdeltagandet inte är en optimal mätare för allt. Det är vä l till och med som professor Göran Djupsund brukar säga: att det finns en optimal nivå för när valdeltagandet är sunt. Ett 100-procentigt deltagande är det inte.
Visst gjorde vi väl också vad vi kunde i styrelsen, för att öka medvetenheten. Ibland till och med lite desperat. Då vi en gång i styrelsen befarande att ingen läser våra beslutslistor i kårbulletinen tänkte vi spela läsarna ett spratt. På den tiden tittade alla på teveserien Twin Peaks, där en ung dam vid namn Laura Palmer i första avsnittet hittades mördad varefter storyn blev, lindrigt uttryckt, ytterst komplicerad.
Som ett beslutsärende i kårbullen kungjorde vi ett uttalande med rubriken "Åbo Akademis Studentkår fördömer mordet på Laura Palmer". I texten ansåg ÅAS att förhandlingar nog hade kunnat lösa krisen mellan Palmer och hennes mördare. Vi ansåg också att brottsutredaren, agent Cooper, inte är sin uppgift mogen och FBI måste ta ansvar för den fortsatta utredningen.
Nå, vi väntade på reaktionerna. Men det kom ingen. Ja, förutom när jag i studentcateteria Gadolinias kaffekö stötte ihop med en Vasakille, som sade: "Jag så att ni sagt nå om honde Palmers tanten. He va nog bra he".
Svårigheten med att förklara sina vedermödor, att få dem synliga, är förstås inte bara studentkårernas evighetsproblem. På sitt håll begåas samma kamp också av partierna, i riks- liksom i lokalpolitiken. Det gäller sfp – det visar den pågående debatten i medierna - men också i stort sett alla andra partier. Vissa tappar medlemmar, vissa väljare – vissa i värsta fall bägge två.
Då det gäller partierna och de frågor som engagerar finns det allt färre självklarheter, ja, allt mindre automatik i väljarnas beteende på valdagen. Också ett partis gamla, trogna kärnväljare bör vinnas på nytt i varje val.
Många väljare, säg speciellt unga som ännu inte cementerat sitt valbeteende, kan vara vilsna och ännu mindre attraherade av traditionella förväntningsvärden. Det finns allt färre förhandsprogrammerade väljare. Tvärtom har många idag problem med att få den egna politiska kartan att stämma överens med terrängen.
Då ställs också stora krav på just det politiska ledarskapet. Som måste vara resonerande, tydliggörande, motiverande, entusiasmerande, men vid även tillräckligt starkt. Politik är ju att vilja - och den som vill minst får sällan mest.
Vissa nya lagbundenheter kan också bli svåra att svänga på. Men även de illustrerar tidens trender. Paradoxalt nog väcker nämligen våra politiska val känslor på olika - jag tänkte rent av säga fel - premisser. Det val, som har den klart minsta betydelsen med tanke på folks vardag åtnjuter det största deltagandet - presidentvalet. Och det val som har den klart största betydelsen för närdemokatin och lokalservicen väcker minst intresse - kommunalvalet.
Det är en paradox som tål att funderas på för hela det politiska livet, inte minst ledarskapet, men också medierna i detta personfixerigens tidevarv. Ett presidentval har onekligen ansikten att exponera, men det har kanske inte beställar-utförarmodellen i Uleåborgs tekniska sektor.
Ledarskap är också ordet på atllt fleres läppar då det gäller regeringens största återstående utmaning - kommun- och servicereformen, nu även med en svensk förkortning, KSSR. För en vecka sedan inflöt landskapens utlåtanden till inrikesministeriet. Nu närmar sig, lite dramatiskt uttryckt sanningens ögonblick.
Att landskapen och kommunerna haft bollen bygger på ett medvetet val, en strategi, från regeringens sida. Livet är lokalt - därför måste kommunerna och regionerna först få granska och uppbåda sitt viljetillstånd för vad det kan handla om: mera samarbete, nya lösningar för serviceproduktionen, eller så kommunsamgång på bred front.
Det var tanken – lokal viljebildning. Men vad hände? I många delar av landet blev uppgiften för svår. De lokala viljorna kom på kollissionskurs. Istället började man kräva toppstyrning: "Säg nu, herrarna i Helsingfors, hur ni ska ha det så vet vi vad vi skall göra".
Ojdå!
Tänk er att projektet då tvärtom hade börjat med att herrarna i Helsingfors, vilka de nu är, beodrat kommunerna att gå ihop utan en vidare aning om vad reformen i övrigt kan resultera: Reaktionen hade blivit väntad: toppstyrning, hade man ropat! Vad var det vi sade!
Den framtida forskningen i offentlig förvaltning, eller kanske parapsykologi, av sättet på vilket denna största enskilda förvaltningsreform under hela självständighetstiden genomfördes kommer garanterat att handla om just ledarskap. Fanns det ledarskap – och i såfall vid rätt tid? Var ledarskapet för delegerande?
Utan kristallkula kan man ändå anta att forskningen kommer att visa att de tydliga signalerna från statens sida saknades från börja. Men ja, vad hade alltså alternativet varit om avsikten var att alla blommor skall få blomma? Ledare behövs, men när skall de sätta in stöten och hur?
Avslutningsvis vill jag konstatera att ett är säkert: förvaltningsreformer kommer att pågå inom alla samhällssektorer under en lång tid framöver. Högskolesektorn, intressant i just den här församlingen, är naturligtvis inget undantag.
Som vi vet sysslar undervisningsministeriet med också ganska avancerade kartövningar. Om en av dem, hur man kunde sammanslå universitet, berättade Helsingin Sanomat om för ett par veckor sedan.
I Svenskfinland måste vi också räkna med att trycket på rationalisering och samordning av den högre utbildningen ökar. Processen har redan startat med proaktiva grepp: Svenska yrkeshögskolan och yrkeshögskolan Sydväst samlas under Åbo Akademis hatt.
Men för att vi skall lyckas behålla greppet, just det proraktiva, om våra egna institutioner och skapa lösningar som vi själva kan vidkänna krävs ledarskap, på olika nivåer i Svenskfinland. En viktig roll spelar också studenterna, som är märgen i den högre utbildningen.
Jag är glad över att ledande uppdrag i studentkårerna och korporationerna lockar goda förmågor också i tider då allt högre krav ställs på snabba studier. Det ledarskapet behövs nu i ett Svenskfinland, som måste samla sig inför framtidens utmaningar både i och utanför det politiska livet. Det projektet, det bara måste lyckas.
Och trots allt har vi inte så där fruktansvärt många ostsorter att hålla reda på i Svenskfinland.
Det finns inga hållbara argument för att luckra upp den nuvarande landskapsindelningen i Nyland. Det sade statssekreterare Stefan Wallin (sfp) på onsdagskvällen i Sibbo under ett seminarium on kommun- och servicestrukturreformen.
Han påminde om att sfp blev ensamt om att försvara Östra Nylands förbunds existens då Nylands landskapsstyrelse i måndags gav sitt utlåtande om reformen.
Enligt Wallin är debatten kring Sibbos påstådda bristande samarbetsvilja olustig. Sfp:s förtroendevalda förvaltar ett mandat de fått av en betydande del av väljarkåren i Sibbo. I det mandatet ingår inte att förvandla Sibbo till ett uppland för den övriga huvudstadsregionens markbehov.
- Till denna del påminner debatten om att inkorporera och spjälka upp Sibbo om ren nykolonialism och kleptokrati. Också gällande Grankulla hörs kraven på sammanslagning motiveras i otillåtet pubertala tongångar, sade Wallin.
Wallin betonade ändå att Sibbo också måste bereda sig på att status quo inte nödvändigtvis kan fortsätta. I såfall är en orientering mot Borgåhållet ett bättre alternativ, både med tanke på samhällsstrukturen och ur språklig synpunkt.
(Inlägg i Hbl 13.2.2006 med anledning av debatten om sfp)
I Hbl 8.2 ventilerar Pontus Molander oro för sfp:s framtid. Även Pär Stenbäck och Irina Losinskij-Kovanko har bidragit till debatten, som är nödvändig. I någon form bör den helst föras kontinuerligt i ett parti, som vill lära sig av det som varit och bereda sig för framtiden.
Som ordförandekandidat deltar jag gärna i debatten. Samtidigt vill jag bidra till en avmystifiering av diskussionen om sfp. Då partifolk resonerar öppet och även (själv)kritiskt i spalterna betyder det faktiskt inte att det råder undantagstillstånd i vare sig partikansli eller Svenskfinland. Därför är det enkelt att konstatera att resultatet i presidentvalet såklart bör stämma till eftertanke i sfp. Om målet var ett normalt resultat på 4-5 procent och utfallet blir 1,6 kan inte ens en cirkusdirektör förvandla det till en seger. Det har mig veterligen ingen heller försökt göra.
En lärdom är att väljarna i personval som detta fattar självständiga beslut. Så inte minst i första omgången, där två av tre sfp:are stödde någon annan än partiets kandidat – trots ledningens klara rekommendation. Exakt lika gick det ju också för de gröna, men den jämförelsen tycks inte höja redaktionella blodtryck.
Den viktigaste eftertanken för sfp:s del gäller naturligtvis framtiden. Inget parti, ej heller sfp, kan räkna med att ens dess kärnväljare är kravlösa livstidsprenumeranter på samma politiska rörelse. Som det brukar sägas inom sfp: varje röst måste vinnas på nytt i varje val.
Men också en självkritisk granskning kan visa att en vald handlingslinje varit den rätta. Det tycks vara pop att se den slopade studentsvenskan som resultatet av sfp:s påstådda monopolambition på svenska frågor. Men sanningen var en annan. Ingenting – allra minst sfp - hindrade riksdagsmajoriteten från att låta bli att fatta detta korkade beslut. Istället slår det nu ut precis som sfp befarande, med ett dalande antal finska abiturienter som skriver svenska.
I politik är "monopol" sällan något man lägger beslag på. Det är något man kan konstatera att man fått med de andras goda minne - i detta fall dessvärre. Inte desto mindre är alla partier fortfarande mer än välkomna att också i praktiken intressera sig för svenska frågor. Att göra det i FST:s valdebatter räcker inte.
Pontus Molander tror ändå att sfp kan "ses som en klar risk för svenska frågor". Nå. Medveten om att Molander är medicinare vill jag hävda att den risken är lika stor som hjärtat är för blodcirkulationen.
Men visst kan också sfp vässa klorna. Då jag 23.1 kom ut med min kandidatur belyste jag några frågor som också Molander nu berörde i Hbl. Jag sade att dagspolitiken kräver aktivitet utgående från visioner och proaktiva utspel, vid sidan av reaktioner på redan skedda händelseförlopp. Sfp skall vara med och sätta agendan i debatten, inte bara haka på ämnen andra initierat. Det är bättre att skapa förändringen än att anpassa sig till den.
Jag sade också att sfp:s långvariga regeringsansvar inneburit att partiets realpolitiska profil (som i sig ger trovärdighet) även kan se ut som en mekanisk, avskalad politik utan visioner. Ideologi måste gå att kombinera med pragmatism. Vi har råd att vara mer ideologiska. Trovärdig politik behöver inte vara en nettoprodukt, kliniskt filtrerad på drömmar. I idealsituationen är ideologi och pragmatism kommunicerande kärl. Politik är ju att vilja!
Jag sade vidare att sfp tydligt och aktivt bör föra ut och förklara sin politik, sina goda resultat och metodik – inte minst i svenska frågor. Hellre lyfta svansen ordentligt och känna rodnaden på kinderna än blint lita på att resultaten, av den vetgirige partimedlemmen eller av media, nog kan spåras till rätt källa.
Goda resultat är målet också i riksdagsvalet. Det kräver profilhöjning, gott teamarbete, god kommunikation, brett kandidaturval och en bra, även regionalt anpassad politisk programvara. Och – inte minst – tillräckligt många väljare, gamla och nya, unga, som upplever det angeläget att rösta på just sfp.
Inte för att de måste, av pliktkänsla. Utan för att de vill.
Stefan Wallin
Statssekreterare
Att fira jubileum är alltid något speciellt. Det är ett tillfälle att minnas och att respektera historien, att blicka tillbaka på de år som varit och allt vad de fört med sig. Men jubileum ger också möjligheter att sätta foten i nuet, se framåt, identifiera kommande utmaningar och lägga upp strategier för morgondagen. Därför är det en ära att få vara här tillsammans med er idag och fira detta speciella historiska jubileum. Historien ja, det är inget litet ord när vi idag firar Katedralskolans 730-årsjubileum. Det parti jag sedan i juni leder har just firat sina 100 år – men det låter nästan som bara ett ögonblick i jämförelse med Katedralskolan. Talet, 730, låter på något sätt, i alla fall för mig som är statsvetare med kort gymnasiematematik i bagaget, som något ogripbart och stort. För tänk bara vad som hänt sedan år 1276, när skolan anses vara grundad. Vi står nu på historisk mark – något vi oftast gör när vi rör oss i Åbo. För under de moderna husen och gatorna vilar vårt lands födelsehistoria och grunden – riktigt bokstavligen - till det Finland som vi idag känner. Skulle vi slå ned en spade i marken här, var som helst, hittar vi en krukskärva. Åtminstone. Åbo är egentligen som en historiebok från skolan, med både synliga minnen från tider som varit såsom Domkyrkan och slottet, men också med minnen som kräver lite kunskap och fantasi, eftersom de inte är synliga längre, utan endast kan rekonstrueras i våra huvuden – eller med lite hjälp av Aboa Vetus för den delen. Den forskning som gjorts och görs kan ge oss en verklig bild om hur våra förfäder levde för flera århundraden sedan när de första pusselbitarna i det moderna nationsbyggandet lades, här i Åbo. Och i detta arbete hade Katedralskolan en viktig betydelse. Året då "CAPITULUM ECCLESIAE ABOENSIS SCHOLA CATHEDRALIS" grundades var Magnus Ladulås kung av Sverige (dit Finlands som känt hörde). Den svenska tiden hade inletts ca hundra år tidigare genom det första korståget som leddes av kung Erik den helige och biskop Henrik. Det var inget ovanligt att svenskarna gjorde resor i österled. Tillika med att sprida den romersk-katolska religionen så befäste man naturligtvis sin maktpolitiska position, i synnerhet gentemot konkurrenten i öster, Novgorod. Det finns knapphändiga uppgifter om det första korståget, men traditionen säger att det blev ett blodigt slag mot de hedniska finnarna och att den första kristna förrättningen i Finland blev biskop Henriks dop av de överlevande finnarna vid Kuppis källa – inte långt härifrån. Vi vet att det senare skulle komma två ytterligare korståg, till Tavastland och till Karelen. Korstågen är inte bara viktiga ur ett historiskt och religiöst perspektiv utan de har också en betydande politisk dimension. Finland, som vi känner det idag, knöts till den västerländska politiska sfären och till den västerländska kulturen och religionen genom korstågen. Det kan alltså vara intressant att påminna sig om att korstågen har en betydelse för vår politiska situation än idag. För vi kunde lika gärna ha hamnat i den östeuropeiska intressesfären, först under Novgorod och sedan i det framväxande ryska riket. Och då skulle vår vardag med all säkerhet ha sett annorlunda ut än vad den gör idag. Kanske de är bäst att inte spekulera. Men trots att korstågen oftast framhävs som barbariska och hemska, så skall man alltså inte underskatta deras politiska betydelse – i en bredare bemärkelse. Den svenska tiden i vår historia, börjande från korståget till slutet, i och med 1808-1809-års krig, har haft en avgörande inverkan på vårt lands västliga och nordiska orientering. Detta är ett faktum som tyvärr allt för ofta glöms bort och dess betydelse negligeras. Man talar om den svenska tiden som någonting tillfälligt, mörkt och okänt, med inslag av ockupation, medan den ryska tiden, autonomins tid, ofta överglorifieras. Faktum är ändå att utgångspunkterna för det Finland som vi känner idag lades genom vår gemensamma historia med Sverige. Det skall vi inte glömma när 200-årsfirandet av 1808-09 års krig tar vid om dryga ett år. Seklerna under svensk överhöghet bär också de med sig många förklaringar till vårt samhälle idag. Som exempelvis det språk vi talar här idag – svenskan. Därför är också tiden före 1809 viktig att känna till för dagens ungdomar. Det borde också skolans, gymnasiets, läroplan stöda. I morgon firar vi vår självständighetsdag. Det är en alldeles speciell dag som också den ger möjlighet till eftertanke om vår historia, ja, närhistoria, skall vi väl dessutom tillägga när vi är på ett 730-års jubileum. För många av oss är självständighetsdagen också den dag då vi särskilt uppmärksammar krigets veteraner och deras osjälviska insatser i landets krig. Det går kalla kårar genom kroppen när man på tv hör jägarmarschen ljuda samtidigt som Mannerheimriddarna, som de första gästerna, dessväre allt färre till antalet, tas emot av republikens president på slottet. För veteranerna är värda all vår respekt. För utan deras insatser skulle inte dagens gymnasiegenerationer ha fått växa upp i ett fritt och demokratiskt land. Utan deras insatser skulle jag inte ha kunnat uppfostra mina barn i ett Välståndsfinland, där man aldrig behöver ifrågasätta grunden för hela vår vardag, nämligen freden och friheten. Hur var det general Adolf Ehrnrooth brukade säga: ”Finland är ett bra land, det bästa för oss finländare.” Krigets veteraner – både kvinnorna och männen - är grundstenen i vårt Välfärdsfinland. När männen stred vid fronten deltog kvinnorna aktivt i försvarsarbetet genom Lotta rörelsen och i arbetet på hemmafronten. Utan flitiga kvinnor hade det inte fungerat. Efter kriget skulle landet återuppbyggas och detta blev den unga nationens, och dess befolknings, andra stora prövning. De evakuerade karelarna skulle få nya hem, krigsskadeståndet betalas och Finland tvingades in i en ny världspolitisk ordning, med en stark imperialistiskt och totalitärt programmerad supermakt som sin närmaste granne. Vår självständighet hade räddats i kriget. Men utan ett sammansvetsat folk, med mycket "sisu" och envishet skulle landets oberoende säkert ånyo ha varit hotat under efterkrigsåren. Man kunde säga att "vinterkrigets under" återupprepades på ett lite annat sätt. Finland kunde sargat av flera krig och i skuggan av Sovjetunionen ändå fortsätta sitt nationsbygge. Med gemensamma krafter skapades ett land som många i vår värld bara kan drömma om. Ett land där fred och frihet är honnörsord, där stabilitet och välfärd råder. Ett demokratiskt land där det är gott att leva. Men vi skall aldrig glömma att detta inte kom gratis. Veteranernas sammanhållning under devisen "kamraten lämnas inte", "kaveria ei jätetä" är beundransvärd och lika aktuell idag som den var i kriget. Veteranerna kan väl fungera som förebild för oss yngre generationer om hur vi skall ta hand och hjälpa varandra – att hjälpa den som har det svårare, hemma, i skolan. Något som tyvärr inte är lika självklart längre i vår individualiserade och stressiga värld. Solidaritetsdevisen betyder också att vi skall ta hand om de som har de sämre i andra länder. Det är vår skyldighet. Globalt ansvar är allas ansvar. Utbildningen i den skola vi har idag har knappast något gemensamt med den skola som grundades här 1276. Finland kan idag stoltsera med ett av världens bästa skolväsende, som intresserar också utbildningsexperter från andra länder. Och tur är väl det. För i den allt hårdnande globala konkurrensen är kunnande, högt kunnande, Finlands trumfkort, ja egentligen vårt enda trumfkort. Vi kan inte konkurrera med låga löner, en stor produktionskapacitet, tillgång på råvaror eller ett gynnsamt klimat - se nu bara ut genom fönstret. Men vi har ett högt kunnande och det måste vi ta vara på och utveckla för att kunna svara på de växande kraven på en hög kompetens och kvalitet. Utbildningen spelar, och kommer i allt högre grad att spela, en avgörande roll för Finlands förmåga att upprätthålla sin ekonomiska tillväxt, konkurrenskraft, innovationsutveckling och inte minst hela välfärdssamhället - och därmed vår levnadsstandard. Man kan med skäl säga att utbildningen är vår ödesfråga – nyckeln för den som vill förändra världen. Utbildningspolitiken är dessutom ett viktigt redskap i välfärdspolitiken. Med utbildningen hjälp kan man positivt påverka bl.a. miljöns tillstånd, hälsan, kriminalitet och förhindra utslagning av människor. I utvecklingsländerna är utbildningen speciellt kvinnornas väg ut ur ett annars ofta förutbestämt liv – alltså ett jämställdhetsredskap. Skolan är minsann mera än bara matematiska ekvationer eller historiska årtal. Den har en djupare betydelse och flera roller. Skolan är också en "värdeskola", där värden som tolerans, jämlikhet, krtitiskt tänkande, globalt ansvar och respekt för minoriteter förmedlas. För den svenskspråkiga befolkningen är skolan också en "kulturskola", som bärare och förmedlare av den svenskspråkiga kulturen i Finland. Skolan är också en "demokratiskola", som skall skapa aktiva samhällsmedborgare som vågar tänka själv och som vågar stå för sina åsikter också i svåra tider. Allt detta ställer stora krav på skolan och kräver fördomsfria och ibland modiga lärare. När jag själv gick i högstadiet för 25 år sedan var Europa tudelat, det kalla kriget rasade. Sovjetunionen fanns och det gällde att passa sig att man inte alltför mycket ifrågasatte vissa rådande politiska sanningar – exempelvis i utrikespolitiken. Sporrad, men inte styrd av skolans historieundervisning, gjorde jag mitt personliga uppror mot det rådande sanningar. I tidningsartiklar hävdade denna 15-åring på våren 1982 att Sovjetunionen var den part som började vinterkriget, att Mainilaskotten var en bluff, att Stalin varit en diktator, att medborgarna förtrycktes i östblocket, att oliktänkare rensades ut, att kommunismen inte var bra för hälsan. Resultatet blev att både jag och min skola av Samfundet Finland-Sovjetunionen blev anmälda till dåvarande Skolstyrelsen – nuvarande Utbildningsstyrelsen. Anklagelsen rubricerades ”Antisovjetisk verksamhet” – en nog så grov anklagelse på den tiden. Och allra minst politiskt hälsosam. Det hella reddes ut under några sommarveckor, dels i tidnmingsspalterna, dels av Skolstyrelsens högsta ledning. Både skolan och jag frikändes på alla punkter. Mitt liv kunde ändå ha stämplats – om inte ödet velat annorlunda. Sovjetunionen kollapsade, historieskrivningen gjordes om. Tabun blev sanningar. Och nu, 25 år senare, blir den här tidigare dissidenten minister vid årsskiftet. Jag är tacksam för min skola på den tiden. Inte för att den skulle ha hjärntvättat mig eller försett mig med stoffet för mina insändare. Utan för att den stimulerade en ung pojkes intresse att ta reda på själv, att dra egna slutsatser – vare sig de var i linje med officiella sanningar eller inte. Det skall skolan göra: sporra, inte kväsa. Skolan skall lära oss ifrågasätta, inte automatiskt bejaka. Gymnasiet skall allmänbilda, inte likrikta. Skolan skall ge vägkost åt individer som inser att det samhälleliga livet har betydelse, att en egen samhällsuppfattning är viktig. En skola som också i snålblåst kan ställa sig upp och försvara de värden som man vill förmedla. Sådana är idag framförallt tolerans, respekt för det som är annorlunda. Eller som kanske inte idag längre är så annorlunda. En av de största utmaningarna i undervisningen, både nationellt och globalt, kommer de närmaste åren att handla om hur vi skall förändra vår livsstil i en riktning som baserar sig på en hållbar utveckling. På alla nivåer av utbildningen måste man öka den kunskap som behövs för att vidta åtgärder som gäller hållbar utveckling, likaväl som attityder måste förändras. Grunderna till vårt höga kunnande, till vår kompetens läggs mycket tidigt, redan i de första klasserna, ja kanske t.o.m. ännu tidigare. Utbildningssystemet är en helhet där alla delar behövs och där allt är beroende av varandra. Bästa vänner, Vilken framtid väntar då dagens gymnasiestuderande, abiturienter och studenter? Jo en framtid där konkurrensen om högt utbildad arbetskraft är stor och där arbetskraftsbrist råder – i många branscher redan idag. En "perfekt" marknad för kunskapstörstiga, ivriga och aktiva människor, alltså. Men också en verklighet där snabba kast är möjliga, kraven på arbetstagarna är mycket stora, och där det snabbt föränderliga samhället kräver utveckling och uppdatering av ens kunskaper. Det livslångalärandet är ingen kliché utan verklighet. Utgångspunkten är klar. Arbetskraften åldras med rasande takt – vissereligen bara ett år i taget, som vi andra, men det är så många som gör det. De stora åldersklasserna, som alltså föddes efter våra krig, går snart i pension. Snart kommer "avgången" från arbetslivet att vara ca 10 000 personer större än utbudet av ny arbetskraft. Samtidigt kommer pensionärernas antal att öka kraftigt. För att säga det tydligt; allt färre skattebetalare skall vara med och finansiera välfärdssamhället och dess tjänster, som nyttjas av allt flere. Problemet är förstås inte att de äldre är för många, de unga är helt enkelt för få. Andelen personer över 65-år utgör 16 % av befolkningen 2005 och nästan 25 % av befolkningen 2020. Detta är en verklighet som kommer att beröra alla sektorer, också utbildningen. Vi behöver nya finländare – jag har själv nyligen uppskattat antalet till minst 100 000 på tio år. Men inte bara som arbetskraft, som hjärnor, som muskler.Utan också som levande människor med sin kultur, sina erfarenheter, som berikar och kompletterar vår egen. Men trots det kommer befolkningsutvecklingen att skaka om våra institutioner. Eftersom de yngre årskullarna blir allt mindre, så blir frågan om många skolors framtid osäker, först i den grundläggande utbildningen sedan när det gäller gymnasierna och yrkesinstituten och sedan universiteten och yrkeshögskolorna. Detta kommer att betyda många svåra beslut i framtiden. Katedralskolan lär ha det bra förspänt – enda svenska Åbogymnasium som man är. Men ta bara byaskolorna, som redan minskat i antal i många av bygderna också i Svenskfinland. Det viktigaste är ändå att skolan klara av sin viktigaste uppgift: att utbilda, allmänbilda, att bereda för livet. I konkurrensen klarar sig bara de som kan upprätthålla en hög och god utbildningskvalitet, som har ett brett samarbete med andra aktörer och har utvecklat nya inlärningsformer. För kraven på högt kunnande, med en bred palett av ämnen och på en god allmänbildning har inte försvunnit någonstans. De skall fortfarande uppfyllas - allt bättre. Morgondagens skola står inför många vägval. Men i valet mellan mer almänbildning och mindre allmänbildning måstev man alltid välja rätt. Exempelvis språkkunskaper – också i de inhemska – är allmänbildning. Bästa vänner, Katedralskolan har funnits i 730 år och kommer att finnas i framtiden också. Trots alla förändringar. Skolan har utvecklats kraftigt och tillströmningen av studerande är bra. Katedralskolan har alltid varit en föregångare. Det var man 1276 men också senare, bl.a. 1989 när man var ett av försöksgymnasierna som övergick till det årskurslösa systemet. Katedralskolan har ett mycket gott rykte, på finlandssvenskt håll men också nationellt, och i skolan har också flera kända ansikten slitet på skolbänkarna. Till det goda ryktet har bidragit också skolans framgångsrika ledning, genom nuvarande rektor Bertel Wahlström, och genom hans företrädare - av vilka Barbro Fontell och Berit Björklöf torde vara på plats här idag. Men det bästa visitkortet för Katedralskolan är ändå dess studerande och studenter. Ni är Katedralskolans ambassadörer, nu och i framtiden när ni emallanåt, men jag vågar lova tillräckligt ofta, med vemod tänker tillbaka på er gymnasietid. Som Åbos svenska gymnasium är Katedralskolan också en viktig och central språklig institution i staden. Katedralskolan är något som varje Åbobo kan vara stolt över, det är en del av stadens färgstarka historia men samtidigt en viktig kugge i stadens framtid – inte i skuggan av Domkyrkan utan som en organisk del av kulturmiljön, som fostrat och format så många generationer av aboensare i denna landets äldsta stad. Katedralskolan går mot sit 731:a år och en ny vår – och en ljus framtid. Jo, just den framtid vi förstås vet så lite om. Men som just därför formas av den förändring vi själva kan skapa. Och som vi därför skall skapa. Jag önskar skolan och dess nuvarande och tidigare gynnare, lärare, personal och inte minst studerande, framtidsbyggarna, allt gott! 3.9.2006 Publiceringfritt kl 15.00
Sfp:s partiordförande Stefan Wallin: Värnplikten fortfarande hörnstenen i ett trovärdigt försvar
Svenska folkpartiets ordförande Stefan Wallin anser att den allmänna värnplikten också i framtiden utgör den mest naturliga grunden för ett trovärdigt försvar.Wallin instämmer därmed i socialdemokraternas ordförande Eero Heinäluomas bedömning på lördagen att en värnpliktsarmé på bästa sätt möjliggör ett täckande och kostnadseffektivt försvar i hela landet.
- Att kalla Finlands armé ett utomhusmuseum som inte tål jämförelser med övriga länders försvarsarrangemang är en haltande logik. Det som inte kan jämföras med andra europeiska länder är Finlands geopolitiska läge. Vår riksgräns är i högsta grad en modern realitet och inget museum. För mången finländare är detta fortfarande ett centralt argument i synen på hur vi bäst kan organisera vårt försvar, säger Wallin.
Wallin betonar samtidigt att varje institution alltid skall kunna försvara sin roll i en föränderlig värld. Under de senaste tio åren har också Finlands armé genomgått stora strukturella förändringar. Det gäller bland annat antalet garnisoner, den kortaste värnpliktens längd och storleken på reserven.
Wallin räknar med att förändringarna fortsätter 2008 då följande försvarspolitiska redogörelse skall godkännas politiskt.
Statssekreterare Wallin: Finland agerar för totalförbud av tömning av avloppsvatten från fartyg i Östersjön (21.7.2006)
"Vi behöver ett gott samarbete mellan EU-länderna och kuststaterna kring Östersjön, bland annat för att försöka skärpa de bestämmelser i IMO1, som gäller fartygens utsläpp av avloppsvatten på internationellt vatten", konstaterade statssekreterare Stefan Wallin då han betonade vikten av internationellt samarbete för att främja säkerheten till havs samt skyddet av den marina miljön.
Wallin talade i dag i Åbo, vid avslutningsdelen av den konferens som har behandlat EU:s kommande havspolitik. Vid mötet, som arrangerades av Åbo stad 19-21.7.2006, behandlades EU:s havspolitik och den Europeiska kommissionens grönbok om havspolitiken, som offentliggjordes i juni, för första gången på internationell nivå.
"Den här sommaren har än en gång visat, att till och med många stora kryssningsfartyg tömmer sitt avloppsvatten direkt i Östersjön i stället för att använda de avloppsvattentjänster som hamnarna kan erbjuda. Även om det här inte är lagstridigt, är det ändå oacceptabelt ur miljösynpunkt", ansåg Wallin.
"Finland har redan gjort ett förslag till HELCOM2 om förbud för alla fartyg att tömma avloppsvattnet i Östersjön. Vårt mål är att finna en bindande internationell lösning, alltså på IMO-nivå, på det här problemet och vi agerar aktivt för att nå den", betonade Wallin.
Wallin ser det som en utmaning att hitta rätt balans mellan användningen och skyddet av haven. Vid konferensen i Åbo var utsikterna för EU:s havspolitik föremål för en ingående behandling, med utgångspunkt från den grönbok som gavs ut i juni. Den Europeiska kommissionen gav redan i oktober i fjol sitt förslag till strategi för att skydda den marina miljön och till det därtill hörande direktivet. Enligt Wallin är det både sporrande och mycket betydelsefullt att grönboken talar om denna strategi för den marina miljön som en miljöpelare för en bredare havspolitik inom EU.
Statssekreterare Stefan Wallin 17.7.2006: För att utveckla Kvarkens skärgård krävs lokalt, regionalt och nationellt samarbete
Unescos världsarvskommitté godkände den 12.7.2006 att införa Kvarkens skärgård på världsarvslistan. Kvarkens skärgård är Finlands första världsnaturarv.
"Den finns nu i samma kategori som sådana klassiska naturarv som Stora barriärrevet i Australien, Galapagosöarna i Equador och Yellowstone nationalpark i USA", påminde miljöministeriets statssekreterare Stefan Wallin i talet han höll i Björköby, Korsholm, i dag.
"Kvarkens väg till Unescos världsarvslista har varit mycket lång och ibland lika stenig som själva skärgården", sade Wallin. "Med hjälp av den samarbets- och deltagandemodell som utformades under ansökningsprocessen tror jag att vi kan uppfylla de förpliktelser som världsarvskonventionen ställer när det gäller att skydda, bevara och presentera Kvarkens unika naturarv."
"Kvarken har i fortsättningen en slags dubbelroll - båda lika viktiga: området är en livsmiljö för de som bor här, men också en naturresurs tack vare naturarvet. På de här två pelarna vilar också möjligheterna att i fortsättningen utveckla turistnäringarna på området. Det måste ske så att områdets särprägel understryks, men också så att områdets känsliga natur och invånarnas rättigheter respekteras."
"För att uppnå de här målen behövs det samarbete och arbetfördelning mellan alla inblandade aktörer: lokala, regionala och statliga. För egen del gör jag allt för att Kvarken området med sin nya status från statmaktens sida får exakt det särbehandling området förtjänar med tanke på att det handlar om landets enda världsnaturarv och att statsmakten, geneom miljöministeriet, stött projektet från första början. Det gör vi också framöver", utlovade Wallin.
11.7.2006
NÄSTA REGERING BÖR SLOPA ARVSSKATTEN
Svenska folkpartiets ordförande Stefan Wallin vill att följande regering i sitt program lovar slopa arvs- och gåvoskatten.
Enligt Wallin drabbar avsskatten allt oftare helt vanliga hushåll i och med att de stora efterkrigstida årskullarna börjar ärva sina föräldrar. Den nedre gränsen för ett skattefritt arv är bara 3400 euro. För de flesta känns det orimligt att egendom förvärvad med beskattade pengar beskattas ännu en gång då den ärvs, sade Wallin på onsdagen i Helsingfors.
Enligt Wallin har samhällsutvecklingen och den ökande levnadsstandarden i Finland inneburit att arv inte vidkänner några partigränser. I Sverige har regeringen Persson redan avskaffat arvs- och gåvoskatten.
- Ett helt vanligt arv består idag av en aktielägenhet, en sommarstuga, ett fordon och kanske en liten aktieportfölj. Egendomen är frukter av ett långt strävsamt liv i förvärvsarbete. Att arvingarna mitt i sorgearbetet tvingas betala skatt på egendomen en gång till är oskäligt. Det är heller inte ovanligt att arvingar tvingas sälja av den ärvda egendomen för att ha råd att betala arvsskatten, säger Wallin.
Wallin påminner att sittande regering redan lättat på skattetrycket. Den har sänkt inkomstbeskattningen mer än den lovade och därtill slopat förmögenhetsskatten, detta på sfp:s initiativ.
- Därför bör följande regering fortsätta på den stimulerande skattepolitikens väg och följa Sveriges exempel med att slopa arvs- och gåvoskatten. Om detta har svenska folkpartiet partidagsbeslut från partidagen i juni, påminner Wallin.
Minimikravet är att den nedre gränsen för skattefria arv liksom grundavdraget för maka eller make höjs ordentligt eller att bröstarvingar helt befrias från arvsskatt, anser Wallin.
Han anser också att framtidens skattepolitik måste beakta att många familjeföretag står inför en generationsväxling.
- Att de blåvita familjeföretagen bevaras som inhemskt ägda familjeföretag gynnar sysselsättningen och statsekonomin. Därför bör samhället befrämja generationsväxlingar i företagen så att den nya generationens familjeföretagare inte behöver påbörja sitt värv skuldsatta över öronen, säger Wallin.
Stefan Wallin Partidagen i Vasa 11.6.2006
Bästa partidagsdelegater, kära vänner i vårt 100-åriga parti,
Ni har just valt mig till er ordförande här i mitt gamla högstadium, i exakt samma sal, där jag för 25 år sedan svettades i den legendariska gymnastikläraren Bror "Friskus" Eklunds kommando och för 20 år sedan blev student.
Nu är cirkeln sluten i jumppasalen. Jag har just tagits tidernas lyra.
Två av de vackraste orden i vårt svenska språk är "tack" och "förtroende". Ibland är bägge två en bristvara i politiken. Så då jag nu säger "tack för förtroendet" så förstår ni att det handlar om något av det vackraste man kan klä i ord på en sfp-partidag. Tack för förtroendet! Jag är rörd, glad och förväntansfull.
Jag vill tacka alla er som stött mig här på partidagen och under ordförandekampanjen ute på fältet. Ni är många, ja många fler än jag någonsin trodde. Ni har gjort massor med arbete. Talat, argumenterat, kläckt ideer, ordnat möten, uppmuntrat, sms:at, skrivit och gjort mig – paff.
Jag vill också tacka mina högt värderade medkandidater, Astrid, Stina och Didde. Ordförandekampanjen har visat att det finns mångfald i sfp. Det var viktigt att vi var många kandidater. Det var viktigt att vi också var lite olika. Det var viktigt att det fanns valfrihet – ett honnörsord vi också annars ser upp till i sfp.
Under våren åkte vi runt och debatterade: i Lovisa, Borgå, Helsingfors, Grankulla, Ingå, Ekenäs, Kimito, Åbo, Tammerfors, Vörå, Malax och Karleby. Vi mötte massor med sfp:are, men också andra. De var nyfikna på oss. Nyfikna på sfp. Nyfikna på Svenskfinland. Nyfikna på framtiden och hur vi ser på den.
Vårt parti fick extra publicitet, som vi annars aldrig aldrig fått, på samma sätt. Jag tror att åtminstone en behållning finns kvar där var vår kvartett drog fram: att sfp är ett framtidsparti.
Men visst hade vi ibland olika åsikter också. Emellanåt blev argumenten kanske lite vassare än vanligt. Så brukar det vara inför val. Men som människor, som känt och samarbetat med varandra länge, visste vi ändå hela tiden det viktigaste: då debatten går het är det frågorna, inte personerna, som fajtas. Att livet efter partidagen är små mycket längre än tiden fram till partidagen.
Och visst hade vi roligt också. Vi har skrattat åt oss själva och åt varandra: den morrande terriern, det stolta lejonet, den pigga abborren, den dräglande retrievern. Vi kunde debattera och sätta dit varandra - för att sedan sätta oss själva, sida vid sida i taxin och flyget, och berätta roliga anekdoter och dåliga skämt.
Det här har sin naturliga förklaring. Vi är i samma lag. Nu ser jag fram emot fortsatt gott samarbete med er tre. Ni behövs i vår rörelse. Det har också den här våren förtydligat. Också ni har – bevisligen – ett stort stöd och ett förtroende att förvalta. Sfp behöver ansvarsbärare, visionärer, passionerade politiker.
Det är ni, Astrid, Stina och Didde. Jag behöver er. Sfp behöver era erfarenheter för partiets fortatta program- och strategiarbete. Det gör vi med tanke på riksdagsvalet om exakt 280 dagar.
Så vill jag också tacka Cecco, som efter åtta år nu blir emertitusordförande. Du har gjort ett enormt arbete, i med- och i motvind, lotsat vårt parti genom åtta val. Du har blivit av med skägget, men bevarat humöret. Tack, men inte farväl. Det finns en risk att vi stöter på varandra i fortsättningen också.
I ett ögoknblick som detta går den varmaste tanken ändå till flickorna i mitt liv, Ellu, Stella och Freja. Tack för att ni har stått ut med mina grubblerier, för att ni har ruskat upp mig ur stunder av självupptagenhet. Tack för Legobitarna i sängen. Tack för att ni ger proportioner åt mitt liv. Politiken är intressant, men aldrig det viktigaste här i livet. Jag har fått stöd, kritik, beröm och förståelse. Det behövs nog i fortsättningen också, är jag rädd.
Bästa delegater,
Att ha fått partidagens mandat att leda svenska folkpartiet betyder mycket annat än förtroende för stunden. När modersmålets sång idag klingat ut, när den här salen tömts, när gratulationsbuketterna vissnat, då finns ansvaret kvar. Ansvar att förvalta 100-åriga anor, värden och värderingar.
Det ansvaret är mitt, men också vårt allas.
Vi har ett ansvar att utöva vårt tidlösa uppdrag som den svenska garanten för landets tvåspråkighet. Men också ett ansvar att ständigt arbeta fram nya visioner i takt med tidens krav. Vi är nattvakten som inte dagdrömmer. Vi är mannen och kvinnan med flaggan i ett modernt, jämställt folkparti.
Att vara ordförande för sfp innebär ett generellt ansvar för att partiet är och förblir en samlande kraft i Svenskfinland. Att samla är att ge andrum. Vi är partiet för dem, som tror på individens frihet, en frihet under ansvar, på privata initativ. Men vi är också jämställdhetspartiet med ett stort socialt samvete – en stark social dimension.
Vi är partiet, som orädd står upp för dem som är svagast i samhället och alltid hittar sig i tillväxtprognosernas skugga. Vi står för mångfald, tolerans, mångkultur, för öppna sinnen. Vi är partiet som är berett till hårda tag för mjuka värden.
De tagen behövs. Vi kommer att få slåss för svenskan i förvaltningen och i vården, för våra bygder och språkmiljöer. Och vi kommer att slå vakt om utbildningen, från dagis till doktor, på svenska som en hörnsten i kulturautonomin, i hela vår tillvaro.
God utbildning är fortfarande den bästa andliga rustningen för den som vill förändra världen, den värld där det enda bestående tycks vara den ständiga förändringen. Den förändringen skall Svenskfinland inte bara anpassa sig till. Vi skall vara med om att skapa den.
Vi står inför ett riksdagsval där vi inte skall tveka att sätta ribban högt. Vi skall vinna tillbaka de tre mandaten man utan tillstånd lånade av oss i senaste val. Vi skall vinna tillbaka varje röst på nytt – och nya till.
Men för det här behöver vi ett bra politiskt budskap, en hög svansföring. Vi behöver flere ansikten utåt, röster som kan bredda bilden av partiet. Vi måste se om våra arbetssätt, vår jag-bild, vår organisation.
Appropå ansikten: Vi behöver goda riksdagskandidater som tilltalar våra kärnväljare, ungdomar, potentiella nya väljare, de allt fler tvåspråkiga, ja, alla generationer. Men framförallt behöver vi nu en anda, en kämpaglöd, ett engagemang som visar det viktigaste: att vi tror på svenska folkpartiet.
Jag vill själv röra mig mycket på sfp-fältet och upprepar därför min vilja att inte nu träda in i regeringen utan först vid årsskiftet. EU-ordförandeskapet, som börjar om två veckor och räcker sex månader, behöver sin miljöminister. Och miljöministern behöver tid för många utlandsresor.
Själv tror jag mig under hösten göra större nytta för sfp-fältet genom att vara närvarande, både i regeringsarbetet på ministeriet och på hemmaplan. Säg det såhär: Hellre Nagu än Nairobi, hellre Malax än Montreal, hellre Pyttis än Peking. Vi ses på fältet.
Höstens projekt blir att visa att vi tror på framtiden. Vi tror på att sfp har med den framtiden att skaffa. Den här 100-åringen går inte med rollator till nästa riksdagsval. Den här 100-åringen flyger - med fötterna på jorden. För vi skall vinna riksdagsvalet.
För att det skall lyckas har alltså var och en av oss ett ansvar. Ansvar att vara steget före. Men också liksom hittills: att vara nära Dig. De bägge kompletterar varandra. De stöder varandra.
Vi skall våga, som Astrid har sagt under våren. Och det betyder mycket. Vi skall också våga vara mer ideologiska.
Visst är vi trovärdiga i vår realpolitiska framtoning. Vi lovar laidrg mer än vi kan hålla. Men vi måste också se till att strömlinjeformen inte skalar av oss våra visioner, säg idealismen. Jag är övertygad om att politik fortfarande är det möjligas konst, också för dem som med politiska verktyg vill förverkliga drömmar - sina drömmar om en bättre framtid.
Också för alla dem måste svenska folkpartiet finnas till. För dem – och här lånar jag Nils Torvalds kloka ord – som behöver ett forum. Sitt forum.
Att bli mer ideologisk är en utmaning i en tid då ideologiernas tid sägs vara förbi. Det anser inte jag. Ideologier finns – gamla eller nya, sådana trender vi inte ens ännu har uppfattat som ideologier. Men ideologi, inklusive liberalismen, är mer än bara att positionera sig på en traditionell politisk axel. När det kommer till kritan är det handlingarna, den praktiska politiken som räknas.
Vi ser i dessa tider en tilltagande trängsel i den politiska mitten. Jag kallar det gärna en nyckelpigifiering av politiken, eftersom allt fler positionerar sig på den politiska tomt där sfp sedan länge hållit till och trivts. Men vi räds inte konkurrens – det är ju handlingarna som räknas, sade vi just. Speciellt i bevakningen av svenska frågor.
Jag anser alltså inte att sfp behöver omorientera sig, byta position, glida någonstans. Det är andra som gör det, därtill tvungna av tidens krav.
Låt mig därför avsluta med att hålla liv i en gammal tradition, det vill säga citera en av mina företrädare, i det här fallet Christoffer Taxell då han valdes 1985. Hans ord är av någon anledning fortfarande aktuella: "Svenska folkpartiet går inte till höger, svenska folkpartiet går inte till vänster. Svenska folkpartiet går framåt."
Pressmeddelande, Petalax 20.3.2006:
Sfp måste nå ut till de unga väljarna!
Svenska folkpartiets profilering och politiska program måste klart signalera att partiet har något att ge de unga väljarna och barnfamiljerna. Att satsa på barnfamiljerna är också jämställdhetsarbete, ta bara förslaget att utjämna kostnaderna för föräldraledigheten. Det sade sfp:s ordförandekandidat, statssekreterare Stefan Wallin i Petalax på måndagskvällen.
Enligt Wallin gör sfp klokt i att ta på allvar den forskning som ÅA-statsvetarna Åsa Bengtsson och Kimmo Grönlund bedrivit. I boken "Den finlandssvenska väljaren" framställs det som en ödesfråga hur sfp lyckas fånga upp de unga väljare, som ännu inte cementerat sitt valbeteende.
- I Svenskfinland måste sfp med sin profil och praktiska politik lyckas vinna också de ungas förtroende. Det är en angelägenhet för hela moderpartiet och dess framtid, inte bara för Svensk Ungdom som gör ett storartat jobb, sade Wallin.
Enligt Wallin kan politiska partier inte utlokalisera ungdomsfrågorna till sin ungdomsorganisation och anse att saken är skött med det. Också de etablerade politikerna måste konsekvent lyfta fram och ge pondus åt ungdomarnas och barnfamiljernas behov. Det görs i sfp, men kan säkert göras ännu tydligare och oftare, sade Wallin.
Debattartikel i Hbl 19.9.2006:
Den enda rimliga riktningen är framåt
Krisen i vänsterförbundet gav proportioner åt den sfp-debatt, som utspann sig efter presidentvalet. I vf avgick partiledaren och hotar röstbojkotta sitt eget parti. Partifolk hoppar av medan förnyare och bromsklossar slåss i grupprum och spalter. I sfp är vi inte på väg att fusionera oss åt vare sig höger eller vänster. Vi diskuterar den enda rimliga riktningen – framåt.
Vi bör fortsätta dryfta riktning och innehåll i partiets politik. Presidentvalet kan förklaras, men blev i alla fall en väckarklocka, en ventil. Inför riksdagsvalet är kandidaterna och programvaran centrala komponenter i en slagfärdig valrörelse. Men utan tydlig ideologisk och politisk vägkost i ryggsäcken riskerar valupptakten bli tunn och rutinartad. Jag hoppas det är konturerna till just en sådan debatt vi sett de senaste veckorna. Den debatten bör fortsätta också efter partidagen.
I en ideologisk frågeställning gäller det att först definiera avstampen: vissa frågar var partiet står, andra vart det är på väg? De bägge frågeställningarna hänger ihop. För att veta vart sfp är på väg måste vi ha en klar uppfattning om var partiet står. Då är en central fråga: klarar partiet de krav som fortfarande ställs på politiken och politikerna?
Det handlar också om hur sfp positionerar sig i relation till övriga aktörer i politiken – ett spel där konkurrensen är hård. Vågar vi ta en större roll, vid behov med armbågar, eller tror vi att god min även i elakt spel ger utdelning? Jag anser att sfp bör ta sig ton också då andra inte enbart applåderar. Sammanhangen varierar. Ibland som kanal för globalt ansvar, ibland som den svenska klart borgerliga samlande kraften i huvudstadsregionen.
Sfp hör hemma i rikspolitiken, som svensk politisk garant för landets tvåspråkighet. Samtidigt förblir sfp en gräsrotsrörelse. Det är också här vi mest stöter på förväntningarnas mångfald. Vilken roll spelar språk, borgerlighet, frisinne, socialt samvete, ekonomi, tolerans, eller globalt ansvar – i lokalsamhället? Listan kan göras längre. Och "rätt" svar varierar beroende på vem man frågar. Det visade också debattungen efter presidentvalet.
Jag tror bestämt att just mångfalden är partiets styrka – och utmaning. Var och en har rätt till sin subjektiva jag-bild av vad sfp bör stå för. Men en jag-bild är inte den enda gällande. En del väljer sfp för språkets skull – och får alltid full valuta för rösten. För andra, på sina håll allt flere, spelar språket en allt mindre roll. Vissa väljer sfp för dess goda politiska program, andra har aldrig ens läst dem.
Ett sfp jag tror på fortsätter inhysa olika åskådningar. Det finns ingen motsättning i att arbeta för landsbygd, social välfärd, internationellt ansvar och en beskattning, som sporrar till arbete och företagsamhet. Men variationsbredden måste kunna hanteras internt. Jag ser exempelvis ingen nödvändighet i att fatta partidagsbeslut i alla svåra samvetsfrågor. Besluten saknar ändå betydelse med tanke på att sfp:s riksdagsledamöter sedan agerar fritt i en omröstning. Det viktigaste är vetskapen om, att det finns – och måste finnas! - rum för olika uppfattningar i sfp. Högt till tak betyder respekt. Brett mellan väggarna är tolerans. Språket förenar.
Sfp:s medlemskår och övriga anhängare har alltid haft dels samma, dels vitt skilda förväntningar på politiken och partiet. Variationsbredden är inte liten idag heller. Men det betyder inte att sfp blivit lösare i fogarna eller en oprogrammerad missil på den politiska kartan. Sfp är en folkrörelse med fast förbindelse till ideal och uppdragsgivare. Vi måste dock skärpa profilen och fokusera det gemensamma partibudskapet.
Samtidigt måste vi alltså erkänna olikheterna på sfp-fältet. Ett redskap är kretsvisa, regionalt profilerade valprogram och vidhängande resurser. Det är på fältet valet vinns. Det måste hela partiet signalera.
Stefan Wallin, statssekretetrare, Åbo
Pressmeddelande 6.3.2006:
Statssekreterare Stefan Wallin Våno, Pargas 6.3.2006
Skärgården behöver långsiktiga trafiklösningar!
Före det här årets slut måste det klarna hur skärgårdstrafikens framtid kan tryggas på ett hållbart och långsiktigt sätt. Det finns ingen tid att förlora.
Det sade statssekreterare Stefan Wallin (sfp) på måndagskvällen i Våno, Pargas. Wallin deltog i sfp:s i Pargas skärgårds årsmöte.
Wallin hänvisade till att en arbetsgrupp i kommunikationsministeriet inom kort kommer att utses för att ta sig an trafikproblematiken.
- Målet med arbetsgruppens arbete måste vara att finna sådana konkreta lösningar, som i praktiken resulterar i investeringar i nyare, bättre och tryggare farkoster. Skärgårssbor, näringsidkare, turister och somargäster behöver förutsägbarhet och långsiktighet i skärgådens trafiklösningar, sade Wallin.
Wallin diskuterade i Åbo tidigare på måndagen skärgårdstrafiken med både landshövning Rauno Saari och landskapsdirektör Juho Savo.
Turun Sanomat 26.2.2006:
Ympäristöministeriön valtiosihteeri Stefan Wallin (r) haluaa kiirehtiä hallitusta auto- ja ajoneuvoverotuksen kokonaisuudistuksessa.
- Valmistelu tulee viedä hyvin pitkälle eteenpäin vielä tämän hallituksen aikana. Hallitusohjelmassa puhutaan ekologisesta verouudistuksesta. Paras vastaus hallituksen omaan huutoon olisi auto- ja ajoneuvoverotuksen uudistaminen konkreettisilla linjauksilla, Wallin esittää.
Ministeriöt ovat lähempänä sopua vuotuisen ajoneuvoveron uudistuksessa. Hallitus on perustanut työryhmän pohtimaan uudistusta niin, että maksuperusteeksi tulisivat hiilidioksidipäästöt. Vähemmän saastuttavasta autosta perittäisiin pienempää veroa kuin enemmän saastuttavasta.
Wallin uskoo, että ajoneuvoveron uudistuksesta päästään sopuun vielä tämän hallituksen aikana. Selvitystyö on edennyt hyvin.
Liikenne on merkittävä ympäristön saastuttaja: kuudesosa hiilidioksidipäästöistä tulee liikenteestä.
Tal på Svenska studerandes intresseförenings (SSI) ledarskapsseminarium
på Hanaholmen, Esbo 22.2.2006Stefan Wallin
Det finns otaliga fyndiga definitioner, såkallde bevingade ord, om det här med ledarskap. En skylt på kafferumsdörren till en av mina sommararbetsplatser under studietiden förkunnade följande: "Vi har arbetsplatsdemokrati. Det har chefen bestämt".
I ett annat sammanhang snubblar man över en variant, som sätts på Dwight D. Eisenhowers konto – han var USA:s president 1953-61. Enligt honom är ledarskap att få folk att göra exakt som du vill, men för att de själva vill.
Det här i sin tur mer än snuddar vid ett annat ord som minsann har med lyckat ledarskap att skaffa. Det ordet är att entusiasmera. För utan entusiasm, hos ledarskapet eller de som skall ledas, helst båda, är utsikterna dåliga för att få goda resultat.
Eller tvärtom: med entusiasm i och framför ledet är också initiativförmågan, innovativiteten, "geisten", glädjen att göra bra ifrån sig, med i spelet.
Entusiasm bygger, som jag uppfattar det, i sin tur på ett ledarskap med olika komponenter. Ett ledarskap som ger frihet under ansvar, ett ledarskap som inte sparar på beröm då det finns orsak – och det gäller att se orsakerna. Här kommer säkert också det mångtydiga begreppet social intelligens in i bilden.
Samtidigt kan också ett gott ledarskap i praktiken bli svårt på grund av totalt olika våglängd mellan ledare och ledda. Det var kanske det här en annan av krigshistoriens storheter, Charles de Gaulle, menade då han karaktäriserade sitt uppdrag som Frankrikes president: "Hur i hela friden skall någon kunna leda ett land med 178 olika ostsorter?"
För femton år sedan, 1991, hade jag själv möjligheten att bli studentledare för ett år - som styrelseordförande för Åbo Akademis Studentkår. Det var ett givande år, säkert det bästa under hela studietiden och ett av de mest lärorika i livet såhär långt. Det var mitt under depressionen då inte ostsorterna, men väl osthyveln, härjade i undervidningssektorn.
Efteråt, mer än då det begav sig, har jag ändå funderat på vad som riktigt blev gjort under året, konkret. Jo, de blev noll studieveckor. Men sedan då, i den andra vågskålen - det allmännas bästa?
Hade man kunnat göra mer? Tog rutinerna för mycket tid. Fanns det tid att ändra på dem? Hade man berett sig på själva uppdraget tillräckligt väl? Det här är förstås frågor man är jävig att bedöma själv.
En känsla som förstärkts under åren efteråt är hur stor medvetandeklyftan mellan det styrande kårgänget och vanliga medlemmar var. Den inre "kårklicken", styrelsen och några till, har fullt upp och upplever sitt uppdrag synnerligen stort, viktigt och meningsfullt. Samtidigt låter tre av fyra studentkårsmedlemmar ändå bli att göra sin minimiinsats - rösta i kårvalet.
Efteråt, mer än då, har jag slagits av känslan att det bästa ledarskapet då, 1991, hade varit att bättre lyckas förklara den egna organisationens roll och betydelse i det lokala samhället, i det här fallet Åbo Akademi. Att förklara de helt grundläggande frågorna, intressebevakningens väsen, varför också en examensfixerad informationsbehandlare har nytta av att kåren finns – och nytta av att manifestera det här med att rösta i kårvalet.
Det bästa ledarskapet hade varit att på alla sätt och målmedvetet försöka öka medlemmarnas intresse för deltagande i kårens angelägenheter – det vill säga sina egna - ens via mimini-insatsen.
Jag håller med om att valdeltagandet inte är en optimal mätare för allt. Det är vä l till och med som professor Göran Djupsund brukar säga: att det finns en optimal nivå för när valdeltagandet är sunt. Ett 100-procentigt deltagande är det inte.
Visst gjorde vi väl också vad vi kunde i styrelsen, för att öka medvetenheten. Ibland till och med lite desperat. Då vi en gång i styrelsen befarande att ingen läser våra beslutslistor i kårbulletinen tänkte vi spela läsarna ett spratt. På den tiden tittade alla på teveserien Twin Peaks, där en ung dam vid namn Laura Palmer i första avsnittet hittades mördad varefter storyn blev, lindrigt uttryckt, ytterst komplicerad.
Som ett beslutsärende i kårbullen kungjorde vi ett uttalande med rubriken "Åbo Akademis Studentkår fördömer mordet på Laura Palmer". I texten ansåg ÅAS att förhandlingar nog hade kunnat lösa krisen mellan Palmer och hennes mördare. Vi ansåg också att brottsutredaren, agent Cooper, inte är sin uppgift mogen och FBI måste ta ansvar för den fortsatta utredningen.
Nå, vi väntade på reaktionerna. Men det kom ingen. Ja, förutom när jag i studentcateteria Gadolinias kaffekö stötte ihop med en Vasakille, som sade: "Jag så att ni sagt nå om honde Palmers tanten. He va nog bra he".
Svårigheten med att förklara sina vedermödor, att få dem synliga, är förstås inte bara studentkårernas evighetsproblem. På sitt håll begåas samma kamp också av partierna, i riks- liksom i lokalpolitiken. Det gäller sfp – det visar den pågående debatten i medierna - men också i stort sett alla andra partier. Vissa tappar medlemmar, vissa väljare – vissa i värsta fall bägge två.
Då det gäller partierna och de frågor som engagerar finns det allt färre självklarheter, ja, allt mindre automatik i väljarnas beteende på valdagen. Också ett partis gamla, trogna kärnväljare bör vinnas på nytt i varje val.
Många väljare, säg speciellt unga som ännu inte cementerat sitt valbeteende, kan vara vilsna och ännu mindre attraherade av traditionella förväntningsvärden. Det finns allt färre förhandsprogrammerade väljare. Tvärtom har många idag problem med att få den egna politiska kartan att stämma överens med terrängen.
Då ställs också stora krav på just det politiska ledarskapet. Som måste vara resonerande, tydliggörande, motiverande, entusiasmerande, men vid även tillräckligt starkt. Politik är ju att vilja - och den som vill minst får sällan mest.
Vissa nya lagbundenheter kan också bli svåra att svänga på. Men även de illustrerar tidens trender. Paradoxalt nog väcker nämligen våra politiska val känslor på olika - jag tänkte rent av säga fel - premisser. Det val, som har den klart minsta betydelsen med tanke på folks vardag åtnjuter det största deltagandet - presidentvalet. Och det val som har den klart största betydelsen för närdemokatin och lokalservicen väcker minst intresse - kommunalvalet.
Det är en paradox som tål att funderas på för hela det politiska livet, inte minst ledarskapet, men också medierna i detta personfixerigens tidevarv. Ett presidentval har onekligen ansikten att exponera, men det har kanske inte beställar-utförarmodellen i Uleåborgs tekniska sektor.
Ledarskap är också ordet på atllt fleres läppar då det gäller regeringens största återstående utmaning - kommun- och servicereformen, nu även med en svensk förkortning, KSSR. För en vecka sedan inflöt landskapens utlåtanden till inrikesministeriet. Nu närmar sig, lite dramatiskt uttryckt sanningens ögonblick.
Att landskapen och kommunerna haft bollen bygger på ett medvetet val, en strategi, från regeringens sida. Livet är lokalt - därför måste kommunerna och regionerna först få granska och uppbåda sitt viljetillstånd för vad det kan handla om: mera samarbete, nya lösningar för serviceproduktionen, eller så kommunsamgång på bred front.
Det var tanken – lokal viljebildning. Men vad hände? I många delar av landet blev uppgiften för svår. De lokala viljorna kom på kollissionskurs. Istället började man kräva toppstyrning: "Säg nu, herrarna i Helsingfors, hur ni ska ha det så vet vi vad vi skall göra".
Ojdå!
Tänk er att projektet då tvärtom hade börjat med att herrarna i Helsingfors, vilka de nu är, beodrat kommunerna att gå ihop utan en vidare aning om vad reformen i övrigt kan resultera: Reaktionen hade blivit väntad: toppstyrning, hade man ropat! Vad var det vi sade!
Den framtida forskningen i offentlig förvaltning, eller kanske parapsykologi, av sättet på vilket denna största enskilda förvaltningsreform under hela självständighetstiden genomfördes kommer garanterat att handla om just ledarskap. Fanns det ledarskap – och i såfall vid rätt tid? Var ledarskapet för delegerande?
Utan kristallkula kan man ändå anta att forskningen kommer att visa att de tydliga signalerna från statens sida saknades från börja. Men ja, vad hade alltså alternativet varit om avsikten var att alla blommor skall få blomma? Ledare behövs, men när skall de sätta in stöten och hur?
Avslutningsvis vill jag konstatera att ett är säkert: förvaltningsreformer kommer att pågå inom alla samhällssektorer under en lång tid framöver. Högskolesektorn, intressant i just den här församlingen, är naturligtvis inget undantag.
Som vi vet sysslar undervisningsministeriet med också ganska avancerade kartövningar. Om en av dem, hur man kunde sammanslå universitet, berättade Helsingin Sanomat om för ett par veckor sedan.
I Svenskfinland måste vi också räkna med att trycket på rationalisering och samordning av den högre utbildningen ökar. Processen har redan startat med proaktiva grepp: Svenska yrkeshögskolan och yrkeshögskolan Sydväst samlas under Åbo Akademis hatt.
Men för att vi skall lyckas behålla greppet, just det proraktiva, om våra egna institutioner och skapa lösningar som vi själva kan vidkänna krävs ledarskap, på olika nivåer i Svenskfinland. En viktig roll spelar också studenterna, som är märgen i den högre utbildningen.
Jag är glad över att ledande uppdrag i studentkårerna och korporationerna lockar goda förmågor också i tider då allt högre krav ställs på snabba studier. Det ledarskapet behövs nu i ett Svenskfinland, som måste samla sig inför framtidens utmaningar både i och utanför det politiska livet. Det projektet, det bara måste lyckas.
Och trots allt har vi inte så där fruktansvärt många ostsorter att hålla reda på i Svenskfinland.
Statssekreterare Stefan Wallin: Orättvisa anklagelser mot Sibbo
15.2.2006 klockan 19.30Det finns inga hållbara argument för att luckra upp den nuvarande landskapsindelningen i Nyland. Det sade statssekreterare Stefan Wallin (sfp) på onsdagskvällen i Sibbo under ett seminarium on kommun- och servicestrukturreformen.
Han påminde om att sfp blev ensamt om att försvara Östra Nylands förbunds existens då Nylands landskapsstyrelse i måndags gav sitt utlåtande om reformen.
Enligt Wallin är debatten kring Sibbos påstådda bristande samarbetsvilja olustig. Sfp:s förtroendevalda förvaltar ett mandat de fått av en betydande del av väljarkåren i Sibbo. I det mandatet ingår inte att förvandla Sibbo till ett uppland för den övriga huvudstadsregionens markbehov.
- Till denna del påminner debatten om att inkorporera och spjälka upp Sibbo om ren nykolonialism och kleptokrati. Också gällande Grankulla hörs kraven på sammanslagning motiveras i otillåtet pubertala tongångar, sade Wallin.
Wallin betonade ändå att Sibbo också måste bereda sig på att status quo inte nödvändigtvis kan fortsätta. I såfall är en orientering mot Borgåhållet ett bättre alternativ, både med tanke på samhällsstrukturen och ur språklig synpunkt.
Sfp behöver sin framtidsdebatt
(Inlägg i Hbl 13.2.2006 med anledning av debatten om sfp)
I Hbl 8.2 ventilerar Pontus Molander oro för sfp:s framtid. Även Pär Stenbäck och Irina Losinskij-Kovanko har bidragit till debatten, som är nödvändig. I någon form bör den helst föras kontinuerligt i ett parti, som vill lära sig av det som varit och bereda sig för framtiden.
Som ordförandekandidat deltar jag gärna i debatten. Samtidigt vill jag bidra till en avmystifiering av diskussionen om sfp. Då partifolk resonerar öppet och även (själv)kritiskt i spalterna betyder det faktiskt inte att det råder undantagstillstånd i vare sig partikansli eller Svenskfinland. Därför är det enkelt att konstatera att resultatet i presidentvalet såklart bör stämma till eftertanke i sfp. Om målet var ett normalt resultat på 4-5 procent och utfallet blir 1,6 kan inte ens en cirkusdirektör förvandla det till en seger. Det har mig veterligen ingen heller försökt göra.
En lärdom är att väljarna i personval som detta fattar självständiga beslut. Så inte minst i första omgången, där två av tre sfp:are stödde någon annan än partiets kandidat – trots ledningens klara rekommendation. Exakt lika gick det ju också för de gröna, men den jämförelsen tycks inte höja redaktionella blodtryck.
Den viktigaste eftertanken för sfp:s del gäller naturligtvis framtiden. Inget parti, ej heller sfp, kan räkna med att ens dess kärnväljare är kravlösa livstidsprenumeranter på samma politiska rörelse. Som det brukar sägas inom sfp: varje röst måste vinnas på nytt i varje val.
Men också en självkritisk granskning kan visa att en vald handlingslinje varit den rätta. Det tycks vara pop att se den slopade studentsvenskan som resultatet av sfp:s påstådda monopolambition på svenska frågor. Men sanningen var en annan. Ingenting – allra minst sfp - hindrade riksdagsmajoriteten från att låta bli att fatta detta korkade beslut. Istället slår det nu ut precis som sfp befarande, med ett dalande antal finska abiturienter som skriver svenska.
I politik är "monopol" sällan något man lägger beslag på. Det är något man kan konstatera att man fått med de andras goda minne - i detta fall dessvärre. Inte desto mindre är alla partier fortfarande mer än välkomna att också i praktiken intressera sig för svenska frågor. Att göra det i FST:s valdebatter räcker inte.
Pontus Molander tror ändå att sfp kan "ses som en klar risk för svenska frågor". Nå. Medveten om att Molander är medicinare vill jag hävda att den risken är lika stor som hjärtat är för blodcirkulationen.
Men visst kan också sfp vässa klorna. Då jag 23.1 kom ut med min kandidatur belyste jag några frågor som också Molander nu berörde i Hbl. Jag sade att dagspolitiken kräver aktivitet utgående från visioner och proaktiva utspel, vid sidan av reaktioner på redan skedda händelseförlopp. Sfp skall vara med och sätta agendan i debatten, inte bara haka på ämnen andra initierat. Det är bättre att skapa förändringen än att anpassa sig till den.
Jag sade också att sfp:s långvariga regeringsansvar inneburit att partiets realpolitiska profil (som i sig ger trovärdighet) även kan se ut som en mekanisk, avskalad politik utan visioner. Ideologi måste gå att kombinera med pragmatism. Vi har råd att vara mer ideologiska. Trovärdig politik behöver inte vara en nettoprodukt, kliniskt filtrerad på drömmar. I idealsituationen är ideologi och pragmatism kommunicerande kärl. Politik är ju att vilja!
Jag sade vidare att sfp tydligt och aktivt bör föra ut och förklara sin politik, sina goda resultat och metodik – inte minst i svenska frågor. Hellre lyfta svansen ordentligt och känna rodnaden på kinderna än blint lita på att resultaten, av den vetgirige partimedlemmen eller av media, nog kan spåras till rätt källa.
Goda resultat är målet också i riksdagsvalet. Det kräver profilhöjning, gott teamarbete, god kommunikation, brett kandidaturval och en bra, även regionalt anpassad politisk programvara. Och – inte minst – tillräckligt många väljare, gamla och nya, unga, som upplever det angeläget att rösta på just sfp.
Inte för att de måste, av pliktkänsla. Utan för att de vill.
Stefan Wallin
Statssekreterare